När Nooshi Dadgostar satt i SVT:s Agenda 1 december 2024 uttryckte hon för första gången kravet om att Vänsterpartiet ska sitta i en regering efter nästa val.
– Vill man ha våra mandat måste vi sitta vid bordet och i regering. Att V bara ger sina mandat och står utanför, det är inte demokrati, det är inte demokratiskt, sa vänsterpartiledaren.
– Kalla det ett ultimatum om du vill, för oss är det en självklarhet, fortsatte hon.
Sedan dess har partiledningen upprepat kravet otaliga gånger, senast till Dagens ETC under den så kallade ”regeringsskolan” då ett 80-tal vänsterpartister utbildades inför det önskade regeringsinträdet 2026.
Men alla vänsterpartister delar inte bilden av att det ska vara ett stenhårt krav att ta plats i regeringen vid en rödgrön valseger. Ava Rudberg är förbundsordförande för Ung Vänster sedan 2021 och ser skeptiskt på linjen att kräva regeringsmakt.
– Den rimliga ingången är att regeringsfrågan ska komma efter en valrörelse, säger hon.
– Jag vill också ha ett maktskifte. Jag vill också byta ut regeringen så som den ser ut nu. Men jag menar att den rimliga ingången till regeringsfrågan bör vara att bygga våra förhandlingskort så starka som möjligt.
Inte regera på Tidöpolitik
Ava Rudberg säger att det som ska avgöra är organisationen och medlemmarna. Att medlemmarna vet att det finns tydliga röda linjer som är förankrade. Idag råder det osäkerhet om det i partiet, tror Ava Rudberg. Eftersom man inte kan veta vilka de stora frågorna kommer att vara i nästa regeringsbildning är det också svårt att dra röda linjer på förhand.
– Huvudfrågan bör inte vara om vi ska sitta i regering utan vad vi kan få igenom som förbättrar livet för arbetarklassen och i synnerhet för kvinnor och rasifierade. Jag tror att man bäst stärker sin position inför en sådan förhandling genom att bygga organisation i en valrörelse, genom att rusta partiföreningar i förorten eller i glesbygden.
Ava Rudberg ger exempel på röda linjer som hon personligen menar måste gälla i en eventuell förhandling. Det handlar om tre områden: asylrätten, den repressiva kriminalpolitiken och klimatfrågan, där hon menar att Socialdemokraterna tagit stora steg åt Tidöregeringens håll.
– Vi ser till exempel Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho som är ute och säger ”allting Tidöpartierna vill, ville vi först”. Det är klart att det är symbolpolitik, men det är fortfarande oroväckande. Jag vill inte att vi regerar på Tidöpolitik i Socialdemokraternas namn.
Är inte att sitta i regering det bästa sättet att vara med och påverka, snarare än att stå utanför och skrika för döva öron?
– Det skulle det kunna vara. Och om det är så att vi får igenom allt vi vill i regeringsförhandlingar, då kommer jag att tycka något annat. Men ta till exempel frågan om marknadshyrorna, vi hade inte kunnat fälla regeringen om vi hade ingått i den.
Knacka 8 000 dörrar
Frågan om att sitta i regering behöver komma senare, återkommer Ava Rudberg till.
– Jag ser parlamentarismen som ett verktyg och inte som ett självändamål. Jag tänker att bakom de 8 000 dörrar vi ska knacka i valet så finns 8 000 personer som på olika sätt förändrar sitt liv varje dag genom fackligt arbete, genom förortsorganisering, genom att vara aktiva i kvinnojourer eller bedriva fotbollslag för unga i Järva. Jag önskar att det också fick utrymme i diskussionerna, som jag nog inte känner att det har fått. Inte bara på grund av partiledningen, men överlag.
Är det fel strategi av partiledningen att gå fram så hårt med krav om att sitta i regering?
– Jag tycker att det är bra att man är tydlig. Men jag tycker att man bör vara tydlig kring vad det är man vill få igenom, snarare än var man ska hamna efter att man har fått igenom det. Och jag känner kanske, om jag ska vara krass, att man bör ha förankrat bättre på förhand.
Balansgång
Vänsterpartiets regeringsskola har främst blivit uppmärksammad för valet av inbjudna gäster, där finansmannen Jacob Wallenberg och förre moderate finansministern Anders Borg stack ut.
Ung Vänsters ordförande var ”upptagen med annat” och känner inte att hon har några starka åsikter om fenomenet i sig.
– Jag hade själv valt att bjuda in andra personer. Men jag förstår partiledningens resonemang.
Vilka personer hade du velat bjuda in?
– Jag hade velat se fackliga representanter. Jag tycker att det var positivt att man hade Li Andersson (finska Vänsterförbundets ex-partiledare reds.anm). Jag hade jättegärna sett representanter från ungdomsrörelsen. Men det är också några tillfällen kvar så jag kanske får alla mina önskemål uppfyllda.
Men var inte tanken att bjuda in folk som faktiskt vet hur man skapar bestående förändring, som kan beslutsprocessen, oavsett om de tycker tvärtemot ideologiskt?
– Det är mycket möjligt, men det finns ju också till exempel socialdemokrater som har genomfört den processen. Jag tänker oavsett att det blir en balansgång mellan vem man bjuder in och vad man lär sig i beslutet av att bjuda in vissa personer.
