Undersöker återkommande besökare på Västkusten – späckhuggarfamiljen

Det är vad marinbiologerna Jimmie Lindell och Linda Gustafsson har lyckats komma fram till sedan de i januari drog igång projektet Sveriges späckhuggare. De har letat bland observationer från fiskare, valkunniga marinbiologer, fågelskådare och fotografer, fått in tips från allmänheten och plöjt igenom Youtube-klipp. Genom att titta på valarnas fenor och ”sadlar”, de gråa fläckarna bakom fenorna, så har de hittills identifierat åtta som återkommande har dykt upp i Sverige. Imorgon kommer de till Naturhistoriska museet för att berätta om sina upptäckter.

– Vi misstänker att det bland annat är ett par mödrar, eventuellt kan en av dem vara en mormor, men det har vi inte kunnat avgöra exakt. Den mest lättigenkännliga individen är en hanne som alltid ses vid sidan av en hona, då misstänker vi att det är mor och son, berättar Jimmie Lindell.

Måna om familjeband

Späckhuggarflockar leds av honor, vars barn stannar kvar även i vuxen ålder, förklarar han. Matriarkerna bestämmer vart gruppen ska simma, vet var de kan hitta mat och lär ut jakt till de andra familjemedlemmarna. Tre generationer brukar samsas i en flock och varje familj har unika beteenden som skiljer sig från andras.

– Späckhuggare är oerhört måna om sina familjeband. De tar till exempel hand om individer som inte kan jaga själva och ser till att de får mat. De verkar också kunna sörja på sätt som vi känner igen, säger Jimmie Lindell och berättar att späckhuggarmammor har setts bära runt på dödfödda kalvar i timmar och ibland dagar eller veckor.

Likt människan är späckhuggare bland de geografiskt mest spridda arterna i världen, berättar han. I Sverige har de setts längs en remsa som sträcker sig strax söder om Varberg upp till Koster. De har dykt upp under alla årstider, men framförallt i början och slutet på sommaren. Möjligtvis är det makrillen de följer, men det finns än så länge inga observationer gjorda av när de äter någon fisk. Tidigare har de förmodats komma från Norge, men nu när flera av individerna har fastställts har Jimmie Lindell och Linda Gustafsson kunnat se att de förutom i Sverige bara har observerats på Danmarks västkust.

– Så vi misstänker att de befinner sig i Nordsjön när de inte är här, säger Jimmie Lindell.

”Ingen fara i det vilda”

På engelska har späckhuggarna länge kallats för ”killer whales”, något som är missvisande, menar han. De gånger de har setts leka med byten är när de tränar på jakt, inte för skojs skull. Människor har vid ett fåtal tillfällen dödats av späckhuggare i fångenskap, till exempel valen Tilikum, vars livsöde skildras i dokumentären Blackfish. Men det finns inga sådana händelser dokumenterade när det gäller vilda späckhuggare.

– De är sociala, nyfikna och väldigt intelligenta. Det händer ofta att de simmar fram till båtar och kollar vad det är för något, de vill verkligen undersöka. Men det är så långt det går, det finns absolut ingen fara för människor i det vilda, säger Jimmie Lindell.

Råkar man själv befinna sig på en båt en bit ifrån valarna är det bäst att närma sig från sidan, inte framifrån eller bakifrån, berättar han. Båten bör saktas ner, eller motorn stängas av helt, för att inte störa dem. Dessutom ska man inte åka rakt in bland dem om de håller på att jaga.

– Om de är nyfikna kommer de fram själva, så var respektfull, ge dem plats och låt det ske på deras villkor. Skulle de komma fram till båten är det bara att stänga av motorn och njuta av ögonblicket.