Publiken har vallfärdat till biograferna de senaste veckorna för att sjunka ned i salongen och dela familjens terror. Filmen har redan dragit in över en miljard kronor och fått kritikerna att häpna över hur effektiv tystnad är som stämningshöjare.
Liksom många andra populära berättelser som dramatiserar kulturella fobier och rädslor bygger en del av filmen framgångar antagligen på att många också känner igen sig i familjens kamp. Västerländsk kultur har en hundraårig historia av att försöka bli kvitt oväsen.
Samtidigt rymmer det envetna sökandet efter tystnad en paradox: Ju mer tid och pengar människor lägger på att försöka hålla störande ljud borta, desto känsligare för oväsen blir de.
Tyst, jag tänker!
Så länge människor bott i tätbefolkad bebyggelse har de klagat på oljud som andra människor ger ifrån sig och längtat efter lugn och ro.
På 1660-talet spekulerade den franske filosofen Blaise Pascal att ”den enskilt största orsaken till människans olycka är att hon inte kan få det tyst på sitt rum”. Pascal hade med all säkerhet egen erfarenhet av att det är svårare än det låter.
I moderna tider tycks ljudproblemet ha blivit många gånger värre. Under den industriella revolutionen strömmade människor in till städerna som dånade från fabrikernas buller och ånglokomotivens visslor. Den tyske filosofen Arthus Schopenhauer kallade kakafonin för ”tortyr för intellektuella människor”, och argumenterade för att tänkande människor behövde tystnad för att kunna göra ett bra jobb. Bara korkade människor, menade han, kan tolerera oväsen.
Charles Dickens skrev att han kände sig ”trakasserad, orolig, orkeslös, på gränsen till galen av gatumusikanter” i London. År 1856 hakade tidningen The Times på hans irritation över den ”bullriga, stökiga, förvirrande atmosfären” i staden och krävde att parlamentet skulle lagstifta om ”lite tystnad”.
Ju mer människor började klaga på oväsendet, desto känsligare verkar de ha blivit. Ta till exempel den skotska debattören Thomas Carlyle, som 1831 flyttade till London: ”Jag har börjat störa mig mer och mer på alla oljud som flödar in genom mina öppna fönster”, skriver han.
Han blev efterhand så irriterad på de högljudda gatuförsäljarna att han spenderade en förmögenhet på att ljudisolera studion i hans radhus i Chelsea. Det hjälpte inte. Hans hyperkänsliga öron uppfattade minsta lilla ljud som tortyr och till slut blev han tvungen att fly ut på landet.
Kriget mot oljudet
I början av 1900-talet var politiker över hela världen engagerade i det ändlösa kriget mot störande människor och saker. Efter att framgångsrikt ha tystat ned bogserbåtarna, vars tutande plågade henne när hon satt på verandan till sitt hus vid Riverside Avenue, grundade Julia Barnett Rice, fru till finansmannen Isaac Rice, föreningen ”Undertryckandet av Onödiga Oljud” i New York för att bekämpa vad hon kallade ”ett av stadslivets värsta gift”.
Bland medlemmarna fanns inte mindre än 40 guvernörer och Mark Twain valdes till talesperson. Gruppen använde sin politiska makt för att instifta ”tysta zoner” runt sjukhus och skolor, vilket kunde ge fängelse om man bröt emot.
Engagemanget i bullerfrågan gjorde samtidigt att Julia Rice blev allt mer känslig för oljud. Liksom Carlyle vände hon sig till arkitekter för att bygga ljudisolerade rum långt ned under marken där hennes make Isaac kunde koncentrera sig på sina schackpartier.
Inspirerade av Rice startade mängder av anti-ljud-organisationer runtom i världen. Efter första världskriget, då det fortfarande ringde i var mans öron efter alla bomber, tog det internationella arbetet mot oljud fart på riktigt.
Städer världen över började införa restriktioner mot högljudd teknologi, exempelvis Klaxons biltuta som förbjöds i Paris, London och Chicago på 1920-talet. Under 1930-talet lanserade New Yorks borgmästare Fiorello La Guardia kampanjen ”ljudlösa nätter” och placerade ut ljudmätare runtom i staden. New York instiftade mängder av lagar under de följande decennierna för att lägga munkavle på de värsta snattrarna, och flera andra städer följde efter. Vid 1970-talet hade beslutsfattarna börjat betrakta oljud som miljöföroreningar som skulle regleras på samma sätt som industriavfall.
Flygplan tvingades flyga på högre höjder runt befolkade områden, medan fabriker var tvungna att mildra sina bullernivåer. I New York startade miljöskyddsmyndigheten ”Operation Soundtrap” och gav sig ut på jakt efter bullermakare med hjälp av en skåpbil full av ljudupptagningsutrusning som körde runt i staden med orden ”oljud gör dig nervös och otäck” skrivet på sidan.
Efter att borgmästaren Michael Bloomberg instiftat nya oljudsbeteckningar så sent som 2007 sattes ny utrustning upp för att övervaka ljudnivåerna och invånarna uppmanades att ringa 311 för att rapportera överträdelser.
Tystnad som konsumtionsvara
Men trots all lagstiftning mot oljudsmakare har människors begär efter tystnad knappast stillats. Istället har en växande marknad uppstått för ny teknologi som vänder sig till ljudkänsliga konsumenter. I början av 1900-talet kom ljudabsorberande gardiner, mjukare golvmaterial, rumsavskiljare och ventiler som stänger ute ljud.
Men precis som Carlyle, Rice och familjen i ”A Quiet Place” upptäckt är det nästan omöjligt att skapa helt ljudlösa livsmiljöer.
Inte minst är det ofta rätt opraktiskt, som Hugo Hernsbacks uppfinning ”the Isolator” från 1925 tydligt demonstrerade, en blyhjälm med små titthål ansluten till en andningsapparat.
Oavsett ny smart design har oönskade ljud fortsatt att vara en del av vardagen.
När det visade sig svårt att skapa tystnad började folk istället maskera oljud med andra ljud. Prylar som skapar vitt brus dök upp och människor började spela upp vågskvalp eller träd som vajar i vinden i sina sovrum.
Idag är tysthetsindustrin en växande jättemarknad. Hundratals appar och prylar skapade av psykoaukustiska ingenjörer riktar sig till ljudkänsliga konsumenter, såsom ljudutestängande hörlurar som registrerar ljudvågorna i omgivningen och spelar upp dem inverterat vilket gör dem ohörbara.
Hörlurar från Dr. Dre:s märke Beats utlovar ett liv ”ovanför oljuden”; Cadillacs ”Tysthetskabin” hävdar att den hade räddat människorna i den tysta skräckfilmen ”A Quiet Place”. Och så vidare.
Marknadsföringen för dessa produkter försöker övertyga oss om att ljud egentligen är outhärdliga och att det enda sättet att vara lycklig är att stänga ute andra människor och deras oönskade väsen. Samma fantasi återspeglas i ”A Quiet Place”: Det enda tillfället i filmen då det råder harmoni är när Evelyn och Lee kopplar in sina öronsnäckor och rofyllt svävar fram till musiken och stänger ute världen runtomkring dem.
I en reklam för Sonys ljudutestängande hörlurar målar teknikföretaget upp en värld i vilken konsumenten rör sig som i en bubbla i en kusligt öde stadsmiljö.
Men hur nöjda folk än är med att stänga in sig i sina akustiska kokonger riskerar vi samtidigt att bli allt mer som familjen i ”A Quiet Place”: För hyperkänsliga öron blir världen en ogästvänlig och fientlig plats.
Så kanske är det inte rymdvarelserna vi borde vara oroliga för – kanske är det den intoleranta tysthetskulturen som är det riktiga monstret.
