”Tyder på att villkoren runt de döende har ändrats”

Han berättar att det finns en devis inom palliativ vård – vård i livets slutskede – om att människor tenderar att dö som de har levt.

– Det som har fått oss att känna oss nöjda och trygga i livet är ofta också det som får oss att känna oss nöjda och trygga även när livet närmar sig slutet. Det finns till exempel en variation i tempo och hur mycket människor man vill ha omkring sig. För den som lägger stor vikt vid att ofta träffa sina nära i livet gör sannolikt det också den sista tiden. Samtidigt händer det att man gör omprioriteringar när slutet närmar sig.

Andelen som avlider ensamma har ökat från omkring 15 procent under normala år till 35 procent under pandemin, enligt Svenska palliativregistret.

– Hela ideologin runt vården är att man ska försöka möta den enskildes önskemål i så stor utsträckning som möjligt. Men det här tyder på att något i de strukturella villkoren runt de döende har förändrats, säger Joakim Öhlén.

Vilka konsekvenser kan det få för en anhörig att bli utestängd från möjligheten att vara med sin närstående vid livets slut?

– När man inte får se med egna ögon vad som händer kan det skapa fantasier om hur det var. Och då vet vi att fantasier kan vara svårare att hantera än verkligheten. Verkligheten är konkret, att ha varit med och sett och deltagit kan ofta underlätta sorgeprocessen.

Joakim Öhlén, som är knuten till Palliativt centrum vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, lyfter också fram personalens behov av reflektion och att få dela sina erfarenheter i personalgruppen, särskilt nu när personalen behöver finnas i de anhörigas ställe än mer.

– Eftersom situationen länge varit ansträngd har man på många håll dragit ner på handledning och det långsiktiga kvalitetsarbetet. Men för att hålla i längden behöver personalen få möjlighet att bearbeta den känslomässiga ansträngningen av jobbet på arbetstid.