– Jag har levt mycket längre än de allra flesta i världen kan drömma om. Men det är klart att jag gärna vill fortsätta leva.

Henning Mankell fick cancerdiagnosen i januari i år, men redan i mitten på december förra året fick han en otäck föraning.

I sin nya bok Kvicksand (Leopard förlag) berättar han att han den 16 december hade hyrt en bil för att köra till Vallåkra i Skåne för en föreläsning. Men när han skulle köra om en lastbil fick han sladd och körde med full kraft in i vägens mitträcke. Bilen totalkvaddades. Henning Mankell klarade sig utan några fysiska skador. Men det blev en varning för honom:

”Utan att jag riktigt kan svara på varför daterar jag min cancersjukdom till just denna dag, den 16 december 2013.”

Men till julen förra året åkte Henning och hans fru Eva till sin lägenhet i Antibes i Frankrike. På julaftonsmorgonen vaknade han av värk i nacken och stelhet:

– Jag tänkte att jag legat fel och fått nackspärr.

Men värken gav inte med sig utan blev bara värre och värre. Den 28 december flög Henning till Stockholm och träffade en ortoped som gissade att det var ett begynnande diskbråck i nacken, något som bara skulle kunna konstateras med hjälp av en röntgenundersökning.

– Den 8 januari gjorde jag två röntgenundersökningar och på två timmar förvandlades det tänkta diskbråcket till allvarlig cancer, säger Henning.

”Jag mår bra”

Efter cancerbeskedet följde en svår tid. Under ett par veckor blev den akut med förtvivlan och djup depression. Men Henning tog sig ur den djupaste depressionen, det betyder inte att det inte finns svarta stunder men den förlamande, djupaste depressionen lyckades han bekämpa.

Nu handlar det om att återerövra vardagen:

– En av de första sakerna som hände mig var att all normalitet i livet försvann, nu gäller det för mig att bygga upp en ny normalitet

– I princip gör jag samma saker nu som tidigare.  Jag reser lite mindre, säger nej till en rad framträdanden så det blir färre föreläsningar och bokframträdanden. Men i stort sett lever jag på samma sätt som jag gjort tidigare.

– Jag mår bra, har inga symptom – möjligen är jag lite tröttare. Men cellgifterna är i sig inte nådiga, jag har gått igenom de tuffaste cellgifter man kan ge människor. I tre månader hade jag dem återkommande. Nu får jag snarast som en rostskyddsbehandling, jag åker in till sjukhuset och får dosen under en timme.

Tacksam för vården

Henning hade tur. Han har reagerat positivt på behandlingarna och idag har modertumören i lungan som tidigare var cirka tre centimeter krympt ihop och tumören som orsakade nackvärken är borta, liksom cancern i lymfan och binjurarna:

– Ska man ha cancer så ska man ha det i Sverige. Sjukvården i Sverige är utsatt för kritik så det är viktigt att kunna ge en motbild också. Jag får en fantastisk vård och jag betalar 500 kronor då och då. Vi ska vara tacksamma för det svenska skattesystemet och att det inte finns några privata alternativ till den behandlingen jag får.

– Självklart ska vi vara kritiska också, man ska inte behöva träffa en ny läkare vid varje besök och det är rad vårdcentraler som lagts ned. Men man måste också se det som fungerar bra.

– Vi har dock en omvänd princip i vårt samhälle, ju viktigare jobb – ju sämre betalt. Det måste vi ändra på.

I 23 år i rad har Henning varit en del av bokmässan i Göteborg, men i år tog han ledigt:

– Jag orkade inte gå dit, framför allt orkar jag inte svara alla människor som frågar hur jag mår.

– Jag hade signerat en rad böcker i förväg, men då alla sålde slut jag fick åka in på lördagsmorgonen med en ny laddning signerade böcker. Synen utanför mässan var imponerande. En kö på flera hundra meter människor som ville in till bokmässan.

Så ska unga läsare lockas

Henning är inte rädd för att boken ska försvinna. Han har hört liknande resonemang tidigare, till exempel när pocketboken introducerades:

– Det handlar om distributionen, men visst är det allvarligt att försäljningen i bokhandeln gått ned. Jag har mitt eget test – jag tittar på personer som väntar på ett plan på Landvetters flygplats.

 – För några år sedan läste de flesta en bok men så är det inte längre. När jag flög senast tittade jag speciellt på åtta personer som satt i en rad stolar. Av dem höll tre på med sina telefoner, två läste tidningar, två gjorde ingenting och bara en läste en bok.

Henning menar att det egentligen är upp till författarna att skriva böcker så att också unga människor läser dem:

– De måste skriva attraktivt för sina läsare, också unga människor. Vi måste se till att unga människor får chans att läsa böcker som intresserar dem, det duger inte alltid att hänvisa till klassikerna. Vi måste locka dem till att läsa.

– Jag har fått många brev från föräldrar som berättar att deras barn läser mina böcker. Det känns naturligtvis bra, men det här gäller inte bara mig. Vi måste alla skriva böcker som talar med våra läsare och inte till dem.

Men en sak med den minskade bokförsäljningen som oroar Henning är att det finns en risk att detta leder till att färre debutanter ges ut av förlagen, att istället färre och färre författare säljer mer och mer:

– Men det finns positiva tecken också, vi kan se att det blivit allt mindre komplicerat för författare att ge ut sin egen bok. Det kommer också en rad nya förlag, idag drömmer inte debutanterna att komma ut på Bonnier, de går lika gärna till ett mindre förlag. Leopard, det förlag jag varit med att grunda, kommer säkert att klara sig bra liksom jättarna. Det blir svårast för de mellanstora förlagen.

”Vi har tappat bildningen”

Men bakom bokens kris ligger också skolans kris. De två områdena hänger tätt ihop, menar Henning:

– Vi har haft en olycksalig debatt som koncentrerat sig på klassernas storlek och liknande, saker som i och för sig har en betydelse, men den har helt missat skolans uppgift att sprida kunskap – nedrustningen av kunskap i skolan. Kunskap handlar om bildning och det ska skolan ge.

– Här måste socialdemokratin ta ett stort ansvar. Kommunaliseringen innebar en nedrustning, oavsett vad reglerna säger så bestämmer de enskilda kommunerna. Tänk om Stefan Löfven tidigt i valdebatten sagt av vi inom socialdemokratin också har ett ansvar för nedrustningen av skolan.

– Vi har tappat bildningen i skolan. Skolan handlar om bildningsidealen. Det räcker inte med klasstorleken, det är betydligt svårare än så. Kunskaper och bildning är dessutom en klassfråga. Även om kunskapsnivåerna är högre än på 50-talet så är skillnaderna minst lika stora mellan klasserna.

– Många unga googlar när de vill veta något och tror att de då skaffar sig kunskap. Det gör de inte, de skaffar sig information. Information och kunskap är inte samma sak, för att hantera information behöver man kunskap, bland annat för att kritiskt kunna bedöma den. Och till grund för detta ligger bildning.

Mankell menar att socialdemokratin släppte kunskapsinitiativet man hade tidigare och blev mer marknadsmässigt. Man släppte också historieämnet som är mycket viktigt om man ska förstå samtiden.

– Vi måste återförstatliga skolan och göra något åt det fria skolvalet, skolan går inte att kommunalisera, den får inte bli en liten del av den kommunala ekonomien som innebär att vissa kommuner satsar medan andra inte gör det.  Det socialdemokratiska partiet släppte skolan genom kommunaliseringen och Göran Persson blev därigenom den som blev ansvarig för den svenska skolans nedgång.

”SD är stora bekymret”

Det för oss in på den svenska politiken. Henning:

– Men Göran Persson var också en mycket bra finansminister för Sverige och det måste vi se att Anders Borg också har varit. Vi blev inte ett nytt Spanien trots finanskriserna.

– Jag är mycket glad över att den moderata regimen är borta, men det stora bekymret nu är Sverigedemokraterna. Jag är dessutom rädd för att de kommer att se till att vi får ett nyval och då är risken stor att de får 20 procent av rösterna.

– Sverigedemokraterna finns och det är en realitet. Många av dem röstade mot etablissemanget och inte alla är rasister. Samtidigt som jag säger det vet jag att det är oerhört viktigt att tala om den växande rasismen i Sverige. Rasismen får aldrig tillåtas, men när det gäller Sverigedemokraterna måste man fördjupa perspektiven.

Henning menar att diskussionen om Sverigedemokraterna är en mycket viktig diskussion. Han menar också att många av Sverigedemokraternas väljare känner sig borträknade av etablissemanget:

– Frågan är betydligt mer omfattande än rasismen och fokuserar man bara på den tappar man gärna klassperspektivet. Vi har förlorat en klasskamp, många av Sverigedemokraternas väljare är en underklass som kämpar för vad de tror är sin sak.

– Det är sant att många av Sverigedemokraternas väljare är rasister men det är bara halva sanningen och en halvsanning räcker inte.

– Invånarna i de stora städernas förorter har mycket gemensamt med glesbygdens folk. De unga i förorterna borde gå i samma demonstrationståg som de gamla i glesbygden – oavsett vilket parti de röstade på i valet.

– Jag tror dessutom att det finns invandrare som röstar på Sverigedemokraterna då de räknar de med att de vid fortsatt invandring själva får större problem. En slutsats som på ett underligt sätt är logisk. Vad händer om det kommer fram två, tre personer med namn från Mellanöstern i spetsen för Sverigedemokraterna?

Dialog för att stoppa krigsresor

Henning har inga illusioner om den nya regeringen även om han välkomnar den och tycker att det är skönt att bli av med den gamla, kanske framför allt Carl Bildt. Men han är också kritisk:

– Vad är Miljöpartiet? De är lika taburettkåta som alla andra. Jag kommer att tänka på italienaren Carlo Goldonis pjäs Två herrars tjänare från 1745. Miljöpartiet verkar berett att samarbeta med vem som helst.

– Men genom att vänstern inte kommer med i regeringen kan vi kanske få ett riktigt vänsterparti, något som inte bara är det till namnet.

Att genom lagstiftning kunna förbjuda människor att ta värvning i IS och liknande organisationer tror Henning inte är möjligt. Han undrar hur man ska kunna formulera lagar som täcker in dubbla medborgarskap, hur man ska genom lag kunna förbjuda till exempel kurder från att försöka försvara sina släktingar och byar när de står inför utplåning:

– Vi måste föra en dialog, vi måste prata med de unga som känner sig lockade. Detta bör ske genom islamska föreningar, vi som står utanför måste stödja de islamska förbunden och det görs inte idag. Jag är inte pacifist men jag tänker som Yasar Kemal när han skrev att det som räddar oss är vår förmåga till dialog.

– Återigen kan vi lära av historien, se tillbaka på de Spanien-frivilliga, på de frivilliga i Finland. Vi måste ta dialogen, det tuffa samtalet. En lag blir ihålig som en ost.

”Svindlande utveckling”

Hennings framtid är oviss. Ingen vet hur länge han kommer att leva, hur länge hans kropp kommer att hålla cancern i schack. Ett citat från P O Enquist som han gärna återvänder till är: ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.” Han har också sett till att viktiga saker kommer att överleva honom:

– Teater Avenida i Maputo, Mocambique är viktig för mig och teatern kommer att överleva. Att ge bistånd handlar om att göra sig själv onödig. Jag har levt ett långt och bra liv, hade jag varit 30 idag hade det varit annorlunda. Visst vill jag fortsätta leva och döden är ett störande moment, men det ligger i dess natur – den kommer alltid och stör.

Genom åren har Henning donerat mycket pengar till saker han tycker är viktiga. Han säger själv att han är rik som ett troll, men har gett bort ungefär hälften av sina pengar. Han tycker att det är svårt att tala om det, är rädd att bli betraktad som självgod:

– Jag gör det lilla jag kan. Generositet var förr en dygd, idag verkar det som girighet är en dygd. När jag läser Caroline Neuraths och Jan Almgrens bok om riskkapitalisterna så gör deras girighet mig illamående.

Hans donationer har mycket handlat om att ge stöd till kultur och behövande. Han stöder ”konstnärer som håller på med viktiga saker, jag vill inte nämna några namn de får själva bestämma om de vill berätta”. Han har donerat mycket pengar till teatern i Maputo och gett mycket stora summor till SOS Barnbyar för uppbyggandet av en barnby i Mocambique. Han ger olika donationsstipendier och bekostar en gård i Härjedalen för konstnärer. Cancerfonden får också pengar.

– Hade jag fått den här sjukdomen för 30 år sedan hade jag inte suttit här nu. Det har varit en svindlande utveckling. På 50-talet överlevde 20 procent av de som fick cancer, idag överlever 70 procent.

Sverige bör närma sig Afrika

Men för framtiden är Henning övertygad om att Afrika kommer, både vad gäller kulturen – till exempel litteratur – men också i den allmänna utvecklingen:

– Kolonialisterna kan aldrig betala tillbaka vad de tagit från Afrika, de rövade bort flera hundra år av utveckling. Deras gränser plågar Afrika fortfarande och krigen fortsätter. Vad de gjorde i Kongo och som fortfarande präglar regionen är direkt brottsligt.

– Vad vi kan hoppas på är att alla de afrikaner som är födda efter befrielsen av sina länder kan ta tag i frågorna om gränserna och justera dem tillsammans – utanför dagens koloniala nationsgränser.

– Vad vi skulle kunna hjälpa många afrikanska länder är att tillsammans med dem bygga upp deras skattesystem och samhällsstrukturer. Här har Sverige en stor kunskap och skulle kunna spela en mycket positiv roll. Skattesystemen är en förutsättning för utveckling i många afrikanska länder.

I mitten av september kom Hennings 46:e bok, Kvicksand. I den boken väver Mankell in sin sjukdom och sina nya perspektiv i en berättelse som i stort sett handlar om världen, historien och utveckling. Men grundläggande för boken är tidsperspektiven och hur kärnkraften, eller rättare sagt det radioaktiva avfallet, påverkar vår syn på tiden.

Under de 100 000 år som våra radioaktiva sopor måste förvaras i det svenska urberget kommer inlandsisar komma och gå – hur ska vi kunna förstå vad som händer under 100 000 år? Vad finns det för en värld om alla dessa år? Finns det en värld? Är jorden bebodd – om den finns kvar?

Det är frågor som vi inte har svar på, ändå har vi sagt att vi ska lagra atomsoporna i alla dessa år. Henning ger perspektiv på tiden och omfattningen av vårt åtagande.

Och som han slår fast: Historien har gett oss konst, utveckling – de grottor där vi hittade mänsklighetens första teckningar. Men vad kommer vi att efterlämna? Grottor lastade med radioaktivt material.