Men hur ofta regionerna väljer att tvångsvårda sina invånare skiljer sig kraftigt åt, visar Socialstyrelsens nya kartläggning. Till exempel är det nära fyra gånger vanligare att patienter frihetsberövas vid sin första kontakt med psykiatrin i Västra Götalandsregionen (3,8 procent) än i Värmland (0,5 procent).

– Vi har lite svårt att se vad som kan motivera de här skillnaderna mer än att den visar att vissa regioner arbetar mycket mer med de frivilliga vårdformerna. Det verkar vara en praxisskillnad i hur man ser på tvångsvård, säger projektledaren Peter Salmi.

Nekas frisk luft och böcker

Ojämlikheten syns inte bara i andelen inlagda. Flera LPT-verksamheter som har svarat på Socialstyrelsens enkät menar att de har för lite personal för att kunna följa med patienterna ut, medan två av tre saknar tillgång till utemiljö med natur. Vissa avdelningar erbjuder heller inte patienterna tillgång till böcker eller datorer.

– Mycket beror på att den fysiska miljön sätter ramen, säger Socialstyrelsens utredare Anna Bredin.

I rapporten framgår det också att användandet av tvångsåtgärder, som bältning eller tvångsmedicinering, är vanligare i vissa verksamheter än i andra. Vad det beror på har inte analyserats eftersom statistiken är inkomplett.

– Tvångsåtgärder rapporteras in bristfälligt i vårt nationella patientregister, så vi har valt att inte ta upp det men lägger ett förslag om bättre statistik på området, säger Peter Salmi.

Omöjligt att följa vårdplanen

Den vanligaste patientgruppen som tvångsvårdas lider av schizofreni eller liknande psykostillstånd. Lennart Lundin, psykolog och vice ordförande för Schizofreniförbundet, hänvisar till studier från 2019 som visar att även dödligheten hos personer med schizofreni skiljer sig åt mellan regioner.

– Ojämlikheten i tvångsvården speglar ojämlikheterna i hela psykvården. Nästan alla med schizofreni får mediciner, men insatserna som gör livet värt att leva skiljer sig åt. Det som gör att man kan hantera sina relationer och sin ångest erbjuds jättesällan, trots att det är högprioriterat i de nationella riktlinjerna.

Schizofreniförbundets ståndpunkt är att tvångsvården behövs, men att vårdformen överanvänds. Ofta blir tvångsvården ett återkommande inslag i livet för personer med schizofreni – inte sällan på avdelningar som saknar förutsättningar för att uppfylla de nationella riktlinjerna för vård av patientgruppen.

– När man tvångsvårdas är det självklart att vården ska vara den absolut bästa. Man ska få bästa tänkbara medicinering, psykoterapi och familjestöd. Det ska finnas något meningsfullt att göra, rekreation, utevistelse och motion. Så är det alldeles uppenbart inte. Det är ofta trånga och underbemannade enheter som saknar egna psykologer.

Samtidigt står många svårt sjuka patienter helt utan vårdinsatser på grund av resursbrist.

– På många håll lämnas psykospatienter fullständigt vind för våg. De kan vara hur djävla dåliga som helst utan att någon bryr sig. En del personer med schizofrenidiagnos skulle vilja få en period av inläggning för att deras verklighet håller på att rasa samman – men får inte plats på avdelningarna.

Föreslår ny kartläggning

För en mer jämlik tvångsvård uppmanar nu Socialstyrelsen regionerna att bli bättre på statistikrapportering, för att få en mer omfattande kunskapsbas. Dit hör också uppföljning av suicid och dödsfall efter utskrivning.

Myndigheten ser också ett behov av att följa upp patienter bättre, för att kunna förbättra både tvångsvården och tvångsvårdade patienters förtroende för sjukvården.

– I grunden är det en otrygg situation att vara tvångsvårdad och inte få styra över sig själv. Vi behöver vara medvetna om vad tvångsvård gör för personers förtroende för vården, och att man måste bygga upp det förtroendet igen, säger Socialstyrelsens Anna Bredin.