Tycker mig se att uppgången för högerpopulism och kampen om ”lägsta platsen på samhällsstegen” till stor del bekräftar två tredjedels-samhället och det som befarades då. 10 procent röstar SD och 10 procent av invandrarna är arbetslösa, tillsammans minst 20 procent av samhället, samt ett gäng till som befinner sig utanför på ett eller annat sätt, med riktigt låga löner med mera. Det blir en tredjedel. Den obehagliga slutsatsen blir emellertid att två tredjedels-samhället konsekvenser blir att den gruppen representeras i riksdagen av SD. Vi räknade inte med det. Och kanske beror det på att vi inte orkade omfamna alla i samhället. Vi ville inte satsa på det. Var och en fick ta ansvar för sitt eget liv. Social olycka blev ett individualpsykologiskt problem. Marknadskrafterna gjorde sitt i politik, offentlig sektor och på arbetsmarknaden.

 Jag är positiv till EU och internationalisering – hur skall annars alla få en del av välståndets utveckling? Men marknaden är stark i Europa och EU-fixeringen kan ha bidragit till att svaga slås ut och polariseringen förstärks och accepteras. Det är ju så i Europa … fossila bränslen?
Peter Ragnarsson

Hej Peter!

Det var på 80-talet som Palme och andra började prata om två tredjedels-samhället som målet för en ny borgerlighet. Solidaritet skulle bekämpas med egenintressen som ekonomiskt kunde motiveras så länge de flesta fick det bättre. De som kom under hamnade i en ny typ av fattigdom. Och så har det blivit. Problemet är att det skett under samtliga regeringar och då måste man nog fundera på vilka drivkrafter utanför politikens löften och ord som styr.

Jag menar att det vi sett sedan 80-talet är en ekonomisk förändring där arbetarrörelsen försvagats och kapitalägarna stärkts. Genom att produktionen blivit alltmer uppsplittrad regionalt och nationellt, genom fria kapitalrörelser över världen, genom först utnyttjande av nya fattiga arbetare i Asien och sen en återtagen robotisering, ja då har arbetarrörelsen försvagats enormt. Och jag tror att det är bara starka arbetarrörelser som kan hålla ihop ett samhälle.

Fram till 1980 växte marknaden för kapitalägarna samtidigt som vinsterna sjönk och lönerna steg. Det var grunden till expansionen av välfärden som alla kunde inkluderas i. Efter 1980 har vinsterna stigit, lönerna stagnerat och jobben faktiskt minskat. Välfärdsjobb har dessutom blivit låglönejobb och sms-anställningsvikariat.

En stark arbetarrörelse hade kunnat fördela jobben och inkomsterna. En svag ger istället efter och försöker skydda ”sina egna” så mycket som möjligt. Vi får en politisk kamp där rörelser agerar i enskilda frågor men ingen agerar i den stora frågan.

Kampen blir rörelsernas egenintresse lite grann.

Två tredjedels-samhället är nu genomfört och du har helt rätt att svaret på det inte blivit en stark röd jämställdhetskamp i Europa, utan tvärtom en brun kamp för ökade motsättningar. Det här är jättestora frågor och väldigt spännande att fundera kring.

Men det finns en sak som överskuggar det här. Samtidigt som samhällena hålls samman allt mindre, samtidigt som villkor och stress och lön försämrats för miljoner människor så står människan inför sin allra största utmaning som MÅSTE lösas gemensamt: klimatfrågan. Är det då den som kan tvinga oss att börja agera i det gemensammas tjänst istället för i egoismens borgerliga enögdhet? Jag hoppas ju det. Och vill inte tänka på alternativet.