– Jag och min lillebror flög till Sverige via Libanon och Turkiet, berättar Tony Hanich.
Hans mamma, pappa och en äldre bror kunde inte åka samtidigt och är fortfarande kvar i Syrien. Familjen vill komma till Sverige men har fastnat i Syrien, sedan alla legala och säkra vägar till Europa skurits av.
– Det är tufft, många av eleverna mår dåligt. Samtidigt har de stor press på sig att prestera mycket i skolan på kort tid, säger Charlotte Lilja Pittuco, lärare på språkintroduktionsprogrammet för flyktingungdomar på Blackebergs gymnasium i Stockholm, där Tony Hanich läser svenska.
Känner oro
Under vårterminen märkte hon att han inte mådde bra.
– Tony har en väldig kapacitet att lära sig svenska men jag såg på honom att han var väldigt ledsen och inte kom vidare. I mitten på mars hade vi ett utvecklingssamtal och då var han verkligen orolig och nere, berättar Charlotte Lilja Pittuco.
Tony Hanich nickar.
– Ja, det var jag. Det känns lite svårt att vara utan familjen. Jag har inte sett min mamma och pappa på så länge och min lillebror är också jätteledsen och gråter varje dag. Det gör mamma också, det är svårt, säger Tony Hanich, på bruten men helt korrekt svenska.
Han vet inte när hans mamma kan komma till Sverige, och oroar sig för pappan som är kvar i Syriens största stad Aleppo, i och omkring vilken hårda strider rasat sedan sommaren 2012. Mamman och en äldre bror befinner sig i en by utanför staden, på något säkrare mark.
– Jag är orolig för att något ska hända mina föräldrar, säger Tony Hanich, och tillägger att han pratar med dem varje dag.
Vad tänker du om kriget som pågår i Syrien?
– Det som alla tänker, att det är inte bra. Vi hade ett fint liv i Syrien. Jag kan inte förklara mina känslor, jag har inte orden, säger han.
”En fantastisk motbild”
Efter utvecklingssamtalet kände Charlotte Lilja Pittuco att hon måste göra något.
– När vi pratade om hästar och om hur han brukade rida i Syrien så log han lite, så jag gick hem och tänkte att nu lägger jag ut en efterlysning på Facebook. Jag har bara ett hundratal vänner men vet att några av dem håller på med hästar, berättar Charlotte Lilja Pittuco.
”Känner ni någon som skulle kunna tänka sig att glänta på stalldörren och låta en ung kille från Syrien komma in? Han är så ledsen att han håller på att gå sönder”, skrev hon bland annat i inlägget som förra veckan hade delats 3 600 gånger – utan en enda negativ eller rasistisk kommentar.
– Det är en fantastisk motbild mot alla rapporter om ökande främlingsfientlighet vi är vana att ta del av. Utom alla delningar har vi fått fantastiskt många fina erbjudanden från människor som vill hjälpa till, det är så många som hört av sig, säger Charlotte Lilja Pittuco.
– När Charlotte berättade hur många delningar inlägget hade fått hade jag svårt att tro det. Är det sant!? Du skojar? Det är alltså 3 600 människor som vill hjälpa mig, fast jag kommer från ett helt annat land. Det gjorde mig jätteglad, säger Tony Hanich och lyser upp.
En av de som hörde av sig var Julian McLaren, son till framlidne proffstränarprofilen Alex McLaren. Julian McLaren tränar tävlingshästar, engelska fullblod, på Täby Galopp.
– Jag ville ge Antoine, eller Tony, en chans att komma och hälsa på. Det kändes självklart om det kan göra hans tillvaro lite lättare, säger Julian McLaren.
I påskas träffades de i stallet, Tony Hanich, Julian McLaren och Charlotte Lilja Pittuco, och Tony fick rida igen – för första gången på över fyra år.
– Det var fantastiskt. Jag kände mig som en kung! Jag älskar hästar och tränade hästhoppning i fem, sex år i Syrien. Mina föräldrar blev också glada när de fick höra att jag börjat rida, säger Tony Hanich.
– Känslan när han fick sitta upp på hästen för första gången, det var väldigt starkt, då kom nästan tårarna. Det är viktigt att de ungas liv inte stannar upp, trots den svåra situation de befinner sig i. Livet måste gå vidare, trots allt, säger Charlotte Lilja Pittuco.
Julian McLaren har bara gott att säga om Tony Hanich.
– Det är en fantastisk kille, lugn och försiktig men framåt och med ögonen med sig. Det märktes att han har god hand med hästar och förmåga att känna av dem som individer, säger Julian McLaren.
Får rida tävlingshästar
Rätt omgående fick Tony Hanich en sopborste i handen och fick börja mocka i spiltorna, något han aldrig tidigare gjort.
– Jag lärde mig rida på en privatskola i Syrien. Där var det en man som skötte allting i stallet, vi fick bara rida. Det är bättre här där alla är med och hjälper till med skötseln. Då lär man känna hästarna bättre, säger han.
Redan första dagen fick han ge sig ut på en ridtur i omgivningarna kring Täby galopp, på en av Julians tävlingshästar som går loss på några hundra tusen.
– Jag litade på honom och på hästen. Jag är själv född och uppvuxen i en galoppfamilj och förstår hans kärlek till hästar. Det var kul att se hur glad han blev, säger Julian McLaren.
Vill dela med sig
Sedan dess har Tony Hanich varit i stallet flera gånger. Oron lättar och han mår bättre när han får vara med hästar. Trots deras korta bekantskap ser han Julian som en kompis.
– Han är verkligen trevlig. Han sms:ar och frågar hur det går och hur jag mår, och säger att jag är välkommen till stallet när jag vill, berättar Tony Hanich.
Historien har spridit sig på skolan, alla blir glada, menar Charlotte Lilja Pittuco. Nu vill hon dela med sig av de erbjudanden som kommit in från många håll i landet efter inlägget på Facebook. Bland annat en inbjudan till ridläger för nyinvandrade på Öland, och på en hästgård i Uppland står stalldörrarna också öppna.
– Jag hoppas att någon annan skola kan ha glädje av dessa erbjudanden. Ungdomarna som kommer hit från olika länder har så mycket kraft i sig och ger så mycket tillbaka. Jag har världens bästa jobb! säger Charlotte Lilja Pittuco.
