Sant är också att det lilla RFID-chipet kan lagra all den informationen och att det är väldigt enkelt att som privatperson själv modifiera chipet med hjälp av sin mobil, men Moa Petersén, lektor i digitala kulturer vid Lunds universitet och som under 2019 släpper en bok om den svenska mikrochiprörelsen, problematiserar ändå bilden av mikrochipet något.

– Jag har i arbetet med min bok varit intresserad av argumenten för varför man ska sätta in ett chip i handen och varför man pratar så mycket om det i Sverige. Det är en helt annan nivå här än utomlands där folk är betydligt mer kritiska och rädda för utvecklingen som sker.

Framförallt i Storbritannien har intresset för den svenska mikrochiprörelsen varit stor, berättar Moa Petersén, och det var också brittiska Conversation som bad henne att skriva en artikel på ämnet vilket ledde till att ett engelskt bokförlag senare hörde av sig.

– Utländska medier är nästan alarmistiska över den här utvecklingen men i Sverige är det antingen neutralt eller positivt framställt. Det är entreprenörerna som kommer till tals och det finns ingen kritisk vinkling alls, vilket står i bjärt kontrast med hur det ser ut internationellt, berättar Moa Petersén och fortsätter:

– Jag är faktiskt förvånad över att det inte är fler än 5 000 som har en sådan här grej med tanke på hur mycket media skriver. Det är något som rörelsen säger också, att de behöver inte lyfta ett finger för var tredje månad går det ett drev som ger dem massor med uppmärksamhet.

Tillit till tekniken

Att bilden av mikrochiprörelsen i allmänhet är så positiv i Sverige tror Moa Petersén har historiska förklaringar.

– Det finns en rad faktorer som är historiskt betingade och som har lett till att vi har en hög nivå av tillit i det svenska samhället. Under 1900-talet var Sverige inte involverat i andra världskriget och lyckades i stället bygga upp landet med högteknologiska industrier, man har pratat om ”den svenske ingenjören” sedan 1800-talet och i Sverige har vi en djupt rotad tanke om att tekniken bidrar till att förändra till det bättre.

Det höga förtroendet för den svenska staten och myndigheter generellt gör också att den främsta invändningen som finns i länder som England och USA – att mikrochipen kan komma att användas till övervakning – faller platt.

– Den kritiken internationellt är massiv, men det finns inte så mycket som talar för att det är en risk. Chipet är passivt och det kan inte plockas upp en signal någonstans ifrån. Visst, varje gång du scannat ditt chip i någon slags station så får ju den stationen information om att du varit där, men det gör man ju hela tiden med sin mobiltelefon. I en jämförelse gällande just övervakningsbiten så skulle jag säga att mobiltelefonen är fruktansvärt mycket större, säger Moa Petersén.

Vilken annan kritik lyfts fram?

– Det finns en kristen kritik i det här också, som går ut på att det här är vilddjurets tal materialiserat. Det står i uppenbarelse­boken att när Satan kommer tillbaka så ska alla ha ett märke på sin högra hand och det skulle då vara det här chippet. Den kritiken kan man se väldigt starkt från högerkristna i USA men jag har också hittat insändare om detta i Sverige.

”Spontan grej”

Hanna Eriksson från Falun var 27 år när hon satte in sin mikrochip.

– Jag var på en föreläsning om digitalisering och då erbjöd de fem stycken i publiken att chippa sig och då tänkte jag ”hur farligt kan det vara?” och anmälde mig. Det var en spontan, kul grej, berättar hon.

Idag använder hon chipet mest som visitkort, men hoppas att hon kan komma att få fler användningsområden för det i framtiden.

– Rent teknikmässigt går det ju att betala med i lokaltrafiken, men här i Falun är det inte möjligt. Jag hade tyckt det varit väldigt praktiskt. Att betala på Ica hade varit bra också. Tekniken finns men det är bara servicen som inte är prioriterad, säger hon.

Är du orolig för att din data ska användas på fel sätt, till exempel genom att övervaka var du är?

– Nej, faktiskt inte, jag har inte haft några tankar kring det. Kanske är jag lyckligt ovetande om riskerna, men det här är något som jag använder så liten del av tiden. Om man jämför till exempel med mobiltelefonen och alla incheckningar och platstjänster så känns chippet bagatellartat. När jag satte in det tänkte jag att det är ett passivt chip som inte går att spåra mer än från någon centimeters håll, så det är inte så himla farligt. Och skulle jag ångra mig så kan jag bara ta ut det.

Finns det några andra biohack som du skulle kunna tänka dig att genomföra?

– Nej, inte direkt, men jag skulle vilja kunna nyttja det här mer. På min arbetsplats skulle jag kunna programmera in nycklarna i chipet i stället för att ha separata nyckelknippor men dit har jag inte kommit än. Men det är spännande att den här tekniken finns.