Tusentals barnfamiljer tvingas bo i akutboenden

Allt fler hemlösa bor i så kallade akutboenden eller korttidsboenden när socialtjänsten inte kan hitta lägenheter. Bland dem finns tusentals barnfamiljer.
ETC har pratat med Sadiya Mohamed, som bor med tre barn i ett rum utan kök.

– Min son skulle börja med taekwondo. Han var uppskriven på ett ställe, men så blev vi tvungna att flytta. Det går inte att förklara för honom, han tyckte förstås att det var mitt fel när vi fick avboka platsen, säger Sadiya Mohamed, och skrattar kort åt situationen hon hamnat i.

För två år sedan kom hon och hennes tre barn tillbaka från London. Sadiya hade skilt sig från sin våldsbenägne man. Hon stod utan egen försörjning för första gången i sitt vuxna liv och var tvungen att ta hjälp av socialtjänsten.

Hon och barnen, som är tre, fem och sex år gamla, har sedan dess fått packa ihop livet i lådor och väskor för att flytta vid fem tillfällen. Fortfarande är de bostadslösa.

– Det är jättejobbigt – varje gång blir jag jättestressad av att packa och flytta med allt till det nya stället. Det smittar av sig på barnen. På skolan och dagis blir de bråkiga och får svårt att koncentrera sig, börjar kissa på sig. De förstår inte heller varför vi inte har ett hem som alla andra. Jag vet inte vad jag ska säga till dem.

– I början bytte vi dagis och skola när vi flyttade, men inte nu längre, det skulle bli för jobbigt för dem. Så nu måste jag åka över halva stan med tre små barn i stället, säger Sadiya Muhamed.

– De kan aldrig gå hem till några kompisar och leka, för jag måste ta med mig alla hem samtidigt. Och hit kan jag inte ta några andra barn heller. Då kan grannarna bli störda.

Grundproblemet är bostadsbristen. Socialtjänsten måste hjälpa till med bostad om man som Sadiya har barn och inte lyckas ta sig in på bostadsmarknaden. Och ett vanligt hyreskontrakt är svårt att få för den som är singelförälder och lever på ekonomiskt bistånd. Många hyresvärdar, också inom allmännyttiga bolag, kräver en inkomst på två eller tre gånger så mycket som hyran ligger på.

Samtidigt är kön lång till de lägenhetskontrakt som socialtjänsten upprättar med hyresvärdar. Då återstår tillfälliga boenden i hotell, vandrarhem och andra alternativa korttidsalternativ. Just nu bor Sadiya och barnen i en byggnad som tidigare var äldreboende. Tidigare utvärderades det varannan vecka om de skulle få bo kvar. Nu är det en gång i månaden. När som helst kan familjen få beskedet att de ska flytta till ett nytt boende igen.

Sadiya har nästan varje gång fått förklara sin situation för en ny socialsekreterare vid utvärderingstillfällena. Hon blir spänd och stressad inför träffarna. De har hamnat långt ifrån skola och förskola.

– Det finns ett vandrarhem i närheten, men det är inte upphandlat, så dit får vi inte komma.

I det ombyggda äldreboendet bor grannarna tätt intill varandra och barnen kan inte tillåtas att leka högljudda lekar. Det finns inte heller någon lekplats utanför boendet, och gatan utanför är inte ett tryggt område, bland annat därför att det i närheten också finns ett härbärge där många missbrukare sover. Hissen och trapporna i korridoren utanför rummet är lockande för de små, samtidigt som de inte kan få leka oövervakade där. Men Sadiya måste utföra många sysslor utanför rummet – maten lagas till exempel i ett gemensamt kök, och tvättstugan ligger utanför själva boendet. Att samtidigt utföra sysslorna och övervaka de tre barnen är svårt. Lösningen har blivit att laga mat när barnen är i skolan och värma upp den på kvällen. Hämtmat och halvfabrikat är omöjliga alternativ.

– Pengarna räcker knappt som det är idag, förklarar Sadiya.

Ska ta extra hänsyn

Enligt socialtjänstlagen ska extra hänsyn tas till barnfamiljer, och man ska göra allt för att barn inte ska hamna i den sortens hemlöshet som familjen Mohamed nu levt i under två års tid. Men Sadiya har inte fått känslan att hon har prioriterats, snarare tvärtom.

– De säger att det är jag som är ansvarig för mina barn som förälder, och att barnen klarar det här så länge de är med mig. De tar ingen extra hänsyn alls, säger Sadiya och nämner som exempel ett tillfälle då hon hade svårt att komma in till socialkontoret för veckans utvärdering.

– Min son har astma och får anfall. En gång ringde jag och bad att få slippa åka in med alla barnen – för att han hade astmabesvär just då. Att de skulle göra ett undantag och ta mitt ärende i alla fall, fast på telefon. Men det gick inte. Det spelade ingen roll hur han mådde. Jag var tvungen att åka in.

Rädslan är stark att av någon anledning förlora rummet – för att grannarna tycker att familjen är störande, eller för att hon någon dag inte ska kunna bevisa att hon har sökt lägenheter som hon måste enligt överenskommelsen med socialtjänsten. Skräcken är att barnen ska bli omhändertagna.

– Jag trodde att jag gjorde något bra för dem, som lämnade deras pappa och flyttade till Sverige igen. Men vi lever i en sådan förnedring nu, så jag är inte säker längre.

Sadiya berättar att det är extra jobbigt att hamna i den här situationen eftersom hon har varit mån om att klara sig själv och alltid har tjänat sina egna pengar. Hon har jobbat med barn, äldre och som bartender och tagit en del andra inhopp här och där. Hon behärskar tre språk och skulle vilja vidareutbilda sig. Men boendesituationen och ansvaret för barnen sätter idag stopp.

– Min pappa fick socialbidrag när jag var liten och jag har aldrig tyckt att det är något bra sätt att låta sina barn växa upp. Så det är extra jobbigt att ha hamnat här själv nu.

Å andra sidan är det idag omöjligt för att ta ett jobb: när sonen ska hämtas från skolan vid halv tre hämtas också de andra barnen, och redan nu stiger familjen upp halv sex för att hinna med alla bestyr innan förskola och skolan börjar vid åtta-niotiden. Resten av dagarna går åt till hushållsarbete innan det är dags att hämta igen. Så skulle det inte behöva vara med en fast bostad, tror Sadiya Mohamed.

– Då skulle vi kunna bo nära skola och dagis.

Hon skulle inte ha något emot att flytta för att få vardagen att gå ihop med jobb, barnomsorg och bostad.

– Om det så handlade om att flytta till Kiruna skulle jag göra det. Det hade inte varit några problem. Om jag bara slapp se en socialsekreterare i hela mitt liv igen.