”Amnesty International Sverige oroas av en politisering av beslut som rör Ibn Rushd, som under senaste åren starkt ifrågasatts av opinionsbildare och politiska företrädare, och som mötts av en rad initiativ för att stoppa bidrag till studieförbundet. Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten trycktestas runt om i världen. Civilsamhällets förutsättningar att verka begränsas, dess företrädare utsätts för smutskastning, förföljelser och hot. Det är en utveckling som lämnat tydliga avtryck också i vår närmiljö, inte minst i Polen och Ungern.”
* * *
Jag är en av dem som följt debatten om Ibn Rushd på håll. Jag har likt många andra länge känt att något inte stämmer med den här berättelsen. Men jag har inte heller kunnat sätta ord och förklaringar på den känslan. Något kändes off, därför har jag lagt de senaste månaderna på att försöka förstå vad diskussionen om Ibn Rushd handlar om.
* * *
En solig våreftermiddag 2018 träffar jag Omar Mustafa över en kaffe. Vi sitter i Ibn Rushd lokaler i Stockholm. Arbetet på kansliet är igång. Föreläsningar och seminarier ska ordnas, tidskriften Kupolen ska produceras. Mitt i deras planering har jag kontaktat honom av en helt annan anledning – en färsk rapport som pekar ut honom och andra muslimska organisationer som kopplade till Muslimska brödraskapet.
Året dessförinnan hade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställt en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige. Magnus Norell samt medförfattarna Aje Carlbolm och Pierre Durani levererade förstudien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” efter fyra veckors arbete. Den svenska grenen av Muslimska brödraskapet var tämligen outforskad, det är än idag ingen som kan belägga att en sådan gren överhuvudtaget existerar. Förstudien var enligt MSB inte en forskningsrapport – men syftade till att belysa och sammanställa på vilket sätt Muslimska brödraskapet finns i Sverige.
Rapporten mottog en mängd kritik, däribland av ett 20-tal religionsforskare. Enligt kritikerna saknade flera centrala påståenden i studien helt empiriskt stöd. I rapporten namngavs en rad muslimska organisationer, såväl som enskilda personer. Alla de beskrevs som en del av en MB-sfär. Omar Mustafa var en av dem. I den pekas han ut som ”ett bra exempel på hur MB-aktivister har agerat på ett partipolitiskt plan i Sverige”.
Rapporten skulle senare visa sig bli startskottet för en långlivad diskussion om att det pågår en islamistisk infiltration i svenska föreningar och förbund. Men liknande teser hade drivits tidigare.
I samband med att socialdemokraten Carina Hägg flyttades ner på riksdagslistan berättade hon för P4 Jönköping att anledningen var att hon kritiserat Omar Mustafa. Hon sa då även att Socialdemokraterna genom deras sidoorganisation Tro och solidaritet ingått ett hemligt avtal, hon hade dock inte bevis för det påståenden. Senare gick Expressen ut och avslöjade att det fanns ett avtal mellan Tro och solidaritet och Sveriges muslimska råd, där de kommit överens om viktiga frågor att driva. Bland annat rörde det sig om representation av muslimer i politik och utökade rättigheter för muslimer, bland annat möjligheten att be fredagsbön på arbetsplatser. Detta, skrev Expressen, stärkte Carina Häggs tes om att S i hemlighet infiltrerats av islamister. Varför Sveriges muslimska råd skulle vara en islamistisk organisation lämnades osagt.
Expressens avslöjande kritiserades. Att olika intresseorganisationer går ihop kring gemensamma frågor är tämligen okontroversiellt, menade kritiker. Istället göddes en konspirationsteori som insinuerade att muslimer är listiga, förtegna konspiratörer med målet att skapa ett islamiskt kalifat i Sverige.
* * *
Snart ett decennium senare har konsekvenserna blivit tydliga. Flera muslimska organisationer har lagts ner, företrädare beskriver en beröringsskräck där det inte spelar någon roll vad de säger eller gör – de betraktas ändå som en ulv i fårakläder. Ibn Rushd är ett av de utsatta studieförbunden.
Organisationen har fått problem med att upprätta samarbete med banker som oroar sig för islamistisk infiltration. Tidigare anställda har tvingats avsäga sig uppdrag från Ibn Rushd, personal har vid tillfällen inte ens fått igenom privata banklån och personal med tidigare uppdrag i Ibn Rushd har blivit nekade statliga jobb.
Bilden av Ibn Rushd som islamister har satt sig.
* * *
Den första MSB-rapporten mötte kritik som sedermera ledde till ett upprop. Det var ett 20-tal forskare och religionsvetare som beskrev att rapporten innehöll ett ”närmast konspiratoriskt språkbruk”. Och:
”Rapportförfattarna tycks alltså dra slutsatsen att svensk islam är en homogen företeelse, att svenska muslimer ledda av Muslimska brödraskapet, i hemlighet och under förespegling av att agera inom ramen för det svenska civilsamhället är på väg att skapa ett parallellsamhälle i konflikt med ett majoritetssamhälle … Det är en slutsats som går emot den samlade forskningen vilken snarare pekar mot inommuslimsk mångfald och mellanmuslimsk konkurrens eller i vissa fall motsättningar som utmärkande för islam och muslimsk aktivitet i Sverige.”
När jag möter Omar Mustafa våren 2018 har ännu en rapport släppts. Socialantropologen Aje Carlbom har denna gång på uppdrag av MSB fått i uppgift att skriva en lite mer nyanserad rapport om forskningsläget. Detta resulterade i rapporten ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext”.
Den nya rapporten går delvis emot de tidigare påståendena. I den nya rapporten beskrivs det som vilseledande ”att säga att MB bedriver verksamhet i Sverige”. Aje Carlbom talar istället om ”ideologiska kopplingar” snarare än organisatoriska.
Vad ideologiska kopplingar i praktiken innebär ska i mina intervjuer med experter, anställda inom Ibn Rushd och kritiker visa sig vara svårare att sätta fingret på. Vad innebär något så löst som en ideologisk koppling?
* * *
Likt många andra har jag försökt navigera i den debatt som omgärdat muslimska föreningar och organisationer. Särskilt Ibn Rushd. Vad är sant och vad stämmer inte? Vad är rimlig kritik som studieförbundet bör ta till sig. Och vad är en debatt som spårat ur, till den grad att det sprids osanningar?
Sedan första gången jag träffade Omar Mustafa i Ibn Rushd lokaler har han lämnat sin tjänst som rektor på studieförbundet.
– Det var delvis en konsekvens av drevet, säger han idag.
– Jag kände mig tvungen att lämna Ibn Rushd, jag ville inte orsaka mer skada för organisationen.
Nu arbetar han med något helt annat. Bilden av honom som hemlig islamistisk agent menar han fått allvarliga konsekvenser, för honom själv och den verksamhet han tidigare varit aktiv i.
Hur gick det till när ett svenskt studieförbund kopplades till en islamistisk rörelse?
Vad är Ibn Rushd ens för rörelse?
Dagens ETC har talat med anställda, kritiker och forskare.
För att få svar på frågan:
Är det så att Ibn Rushd är Sveriges längsta visklek?
