BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag valde namnet för att folk skulle vara beredda på att det både är skämtsamt och väldigt deppigt. Showen handlar om min uppväxt och karriär men också hur det är att leva med ångest från att man är barn, säger hon.
Nour El Refai tycker inte att det är konstigt att blanda humor och allvar. Hon upplever att publiken förväntar sig att både skratta och att bli berörda.
– Publiken märker inte när de slutar skratta och blir ledsna. Precis som de flesta andra människor är jag både rolig och allvarlig och det kan vara tvära kast däremellan.
Tror du inte de som går på humorshower bara för att få sig ett gott skratt kan bli besvikna?
– Det är därför jag vill förvarna dem. Jag tycker om att bearbeta saker inför en publik, och den här gången behövde jag bikta mig om min kroniska depression så då blev det lite deppigt.
Hur är det att prata om egenupplevda depressioner inför helt okända människor?
– Det är jätteskönt. På scenen har jag kontroll och jag får aldrig några följdfrågor. I nära relationer har jag svårare att prata om mig själv och svåra saker jag upplevt. Människor som älskar mig blir ledsna när jag mår dåligt, men publiken sörjer inte på samma sätt.
Ofta är man ju låg och asocial när man är deprimerad. Hur är det att göra humor utifrån det?
– Det kan faktiskt vara roligt att prata om hur orimlig man blir när man är deprimerad. Man reagerar helt ologiskt på saker och kan bli förbannad bara för att någon ringer. Men ibland är det inte alls kul, så jag berättar också om stunder när det bara är riktigt deppigt.
Valde komiken framför teatern
Nour El Refai föddes 1987 i inbördeskrigets Libanon. Hon kom till Sverige innan sin ettårsdag och växte upp med sin mamma och tre bröder i miljonprogramsområdet Norra Fäladen i Lund. Familjen var fattig men lägenheten var alltid full av tramsigheter och roliga upptåg.
På gymnasiet gick Nour teaterlinjen och tog obetalda roller i diverse skånska kortfilmer. Efter studenten flyttade hon till Stockholm men märkte snabbt att alla film- och teaterroller gick till snygga scenskoletjejer. Därför satsade hon på humor i stället. Som 20-åring slog hon igenom med tv-programmet Raj raj där hon och Cecilia Forss undersökte vad som hände om man stoppade upp en bankomatkö i tio minuter eller upplyste främmande par om att de inte passade bra ihop. Sedan dess har hon sommarpratat, varit programledare för Melodifestivalen och gjort den hett omdebatterade karaktären Bitterfittan i humorprogrammet Ballar av stål.
– Då var jag ung och orädd. Det har varit svårt att få folk att förstå att jag är vuxen nu och inte längre samma provokativa blattetjej, säger hon.
Nu är hon aktuell med nypremiären av föreställningen En komisk depression.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I ett populärt videoklipp från showen skämtar hon om att många arbetsgivare ser henne som ett kulturellt kinderägg. Hon är en kvinnlig bisexuell arab som invandrat till Sverige. Dessutom är hennes mamma från Syrien vilket gör Nour El Refai ännu mer eftertraktad hos chefer som månar om mångfald.
– Det är ingen slump att jag jobbat så mycket för public service. Jag märker hur jag gång på gång blir inkvoterad, men det är ingenting jag blir kränkt över, säger hon.
Efter tio år i branschen är hon trött på att alltid spela den typiska blatterollen. Hon blir kallad på provfilmningar för att spela iranier trots att hon är arab och möter regissörer som ber henne att bryta på andra språk.
– En blattekille är alltid gangster eller terrorist. Jag får ofta spela en kaxig tjej som ingen vet om hon är från Iran eller Irak eftersom folk tror att det är samma sak. I svenska kriminalserier dyker hon upp i några scener och sedan dör hon.
Varför blir det alltid så?
– För att manusförfattarna ofta är svenska och inte har koll. De skriver in muslimska tjejer men ger dem typiskt kristna namn. Poliser läser igenom manusen för att se till att alla vapenreferenser stämme,r och läkare kollar alla obduktionstermer. Om man är så mån om att allting ska bli trovärdigt kan man väl låta invandrare gå igenom manusen och se till så att ingen heter Ali Muhammedsson också.
Men du har ju också spelat sjuårig svensk pojke i Karlsson på taket?
– Det är annorlunda på teatern. Där kan jag få helt andra roller eftersom det inte behöver vara så verklighetstroget. På en teaterscen kan man bestämma att det här är ett hus och jag är en kung och så är alla överens om det. På film ska allting vara så likt verkligheten.
Men att vara ett kulturellt kinderägg har inte bara gett Nour El Refai jobbmöjligheter. Hennes ursprung gör också att hon drabbas av rasistiskt hat.
– Förut ville många arga män att jag ska dö och våldtas för att jag var feminist. Nu provoceras de av mitt ursprung i stället. Syrien har blivit en het potatis och jag har fått många hatbrev på sistone.
Får rasistiskt hat i brevlådan
På sociala medier är det lätt att radera påhopp och elaka kommentarer, men ibland dyker det upp handskrivna brev bland räkningarna på hallmattan. Breven är ofta mycket korrekta med datummärkning och prydlig handstil.
– Det är som att de skickar insändare till en tidning och vill klaga på mig. Oftast är problemet att jag är invandrare och de skriver att jag ska flytta hem och sluta klaga på Sverige.
När Nour El Refai nu ska ut på turné möter hon mest folk som tycker om henne. Föreställningen hade nypremiär på Rival i Stockholm i onsdags, och under våren ska hon spela den i 16 svenska städer. Biljetterna tog slut snabbt, och i veckan blev det klart att hon ska avsluta turnén med en extrainsatt föreställning på Chinateatern i Stockholm i april. Efter det väntar några veckors semester innan hon sätter igång med sitt nya projekt.
– Jag ska förhoppningsvis regissera ett humoristiskt barnprogram som jag skrivit själv. Det kommer vara fullt av roliga historier. Jag längtar verkligen efter att jobba med barn, säger hon.
