I decennier har det varit självklart för Socialdemokraterna – Sverige ska vara alliansfritt. Ett medlemsskap i Nato är inte aktuellt. Men den senaste veckan har flera S-röster börjat vackla. Kanske är ett medlemsskap trots allt nödvändigt. Eller i alla fall, kanske måste den tvärsäkra linjen ifrågasättas.  

– Jag har gått från rött ljus till gult ljus. Jag vet inte vad som är rätt. Vi har ett helt nytt läge, och det rör sig så snabbt, så det går inte att ha några tvärsäkra uppfattningar, säger Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet.

Samma nya tveksamhet delar Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och grundare av S-föreningen Reformisterna.

– Jag har varit emot Nato i hela mitt politiska liv, men nu tänker jag för första gången tanken att det kanske inte är uteslutet ändå. Fram tills nu har den militär alliansfriheten varit det bästa för Sveriges och Europas säkerhet. Ihop med Finland har vi varit en motvikt till krigshetsen i världen. Men nu har vi ett nytt läge, säger han.

Peter Gustavsson, tidigare ordförande för S i Uppsala, som nu driver den socialdemo­kratiska idéplattformen Rörelsen, resonerar på liknande sätt: 

– Under hela mitt politiska liv har jag varit övertygad om att den militära alliansfri­heten tjänar oss väl, men nu har grundförutsättningarna för hela situationen förändrats. Vi har en imperialistisk stormakt som har passerat alla gränser, då kan vi inte klamra oss fast vid det som har varit tidigare.

Vill se samtal med Finland

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för Aktuellt i Politiken, efterlyser också en ny säkerhetspolitisk analys.

– Det behövs en ordentlig analys av läget, och en nära dialog med andra länder, framför allt Finland. Sverige bör aldrig ensamt gå med i Nato och lämna Finland därhän. Våra ställningstaganden behöver synkas. Jag hoppas att den här typen av samtal sker, eller att regeringen annars tar initiativ till det.

Även han menar att Rysslands invasion av Ukraina har förändrat förutsättningarna. Tidigare regler är satta ur spel.

– Som alliansfri stat trodde och hoppades vi vara skyddade från stormakternas och militäralliansernas konflikter, men Putin har visat att alliansfrihet spelar absolut ingen roll. Putin är inte en ­rationell aktör, hans agerande går inte att förutse, och då behöver man styras av en försiktighetsprincip, säger han.

För Socialdemokraterna har alliansfrihet alltid varit den mest försiktiga vägen. Nu menar Daniel Färm att det kanske inte längre är så. Ett Nato­medlemskap skulle göra att Sverige, vid ett reellt hot från Ryssland, har 30 stater på sin sida. Men samtidigt, Sverige skulle också bli skyldig att stötta ett annat Natoland i händelse av krig. Och vi skulle ingå en allians med länder som Turkiet, Ungern och USA. Peter Gustavsson tror att det är ett problem mer i teorin än i praktiken.

– Turkiet har varit inblandade i ett antal konflikter under sina decennier som medlemsland utan att Nato har gått in i de konflikterna. Även om man inte längtar efter att sitta i en allians med dem så är det inget troligt scenario att Sverige skulle skicka in trupper för att försvara Turkiet mot ett angrepp, säger han.

”Vill inte ha en Natodebatt”

Om också regeringen har börjat vackla i inställningen till Nato är oklart. Fram till Rysslands invasion förra veckan har Magdalena Andersson varit tydlig – Sverige ska fortsätta stå utanför Nato. De senaste dagarna har hon dock inte pratat om alliansfri­heten. Under talet till nationen i tisdags sa Magdalena Andersson att det är rätt att bistå Ukraina med vapen, men Nato nämnde hon inte. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och tidigare ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, tror att det var ett högst medvetet val.

– Magdalena Andersson vill inte ha en Natodebatt nu. Hon vill att den säkerhetspolitiska linjen ska ligga fast. Hon kommer stå fast vid den linjen fram tills att en eventuell förändring i inställning sker, eller om försvarsberedningen skulle få i uppdrag att göra en ny försvarspolitisk bedömning, säger han.

Att flera S-röster nu börjar svänga tror inte Ulf Bjereld är det samma som att regering och riksdagsledamöter också gör det. Men kanske säger det ändå något om den socialdemokratiska opinionens inställning.

– Det är för tidigt att tala om en generell svängning, men det är ändå något helt nytt att S-debattörer öppnar för ett medlemsskap. Blir kriget långvarigt kan vi får ett nytt läge. Samtidigt sitter kampen för fred, synen på militär alliansfrihet, Palme-linjen, djupt hos Socialdemokraterna, säger han.

Det håller också Daniel Suhonen och de andra social­demokratiska debattörerna med om. Samtliga återkommer till att alliansfriheten har varit en självklarhet i över 70 år. 

– Alliansfriheten har fyllt en jättestor funktion under alla de här åren. Men nu måste vi mentalt låsa upp tanken, idéer som varit de bästa i 70 år, är kanske fel efter den 24 februari. Man kan inte bara hålla fast vid sina gamla käpphästar. Jag vet inte om Natomedlemskap är det bästa, det jag är säker på är att en ny säkerhetspolitisk analys behövs om vad som gagnar oss bäst. 

”Självklarhet att stå utanför”

Sara Kukka-Salam, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, håller inte med om det. Att Sverige ska stå utanför militärallianser tycker hon fortfarande är självklart. 

– Den militära alliansfriheten är fundamental för Sveriges säkerhetspolitik. Att börja ­diskutera medlemskap när ett krig just har brutit ut är helt fel.

Att Putin med sitt oberäkneliga agerande satt tidigare ordning ur spel tycker hon inte är ett argument för att söka sig till Nato. 

– Det är tack vare vår alliansfrihet som Sveriges regering har kunnat fundera och ta självständiga beslut kring vilket som är bästa sättet att agera nu, både för att stötta Ukraina, för att försöka bidra till fred och för Sveriges säkerhet.

Hon tror inte heller att Sverige behöver Nato för att bli mindre sårbart.

– Vi står inte ensamma. Vi är redan med i en europeisk säkerhetsordning i och med EU-medlemskapet. Man ska komma ihåg att ett medlemskap i Nato kommer med ett pris. Vi skulle förlora rätten att självständigt fatta beslut. Vi skulle inte längre kunna vara samma stabila röst för nedrustningspolitik och vi skulle förlora vår roll som viktig spelare i olika solidaritetsfrågor.