Partiets ledning vill självfallet tona ner betydelsen av att de tre väljer att stiga av. Efter senaste kongressen ifrågasatte Isabella Lövin i tv varför de ens var medlemmar i partiet. Lövin ansåg att de tagit medieutrymme från språkrören.
Irriterande är förstås också att de tre inte bara kritiserat ledningens politiska vägval utan gjort det utifrån det egna partiets program och kongressbeslut. De tre har snarast stått för partilinjen, medan övriga i riksdagsgruppen stött, eller åtminstone accepterat, partiledningslinjen. Och denna företräds av språkrör som valt att i första, andra och tredje hand var språkrör för den löfvenska regeringen snarare än för sitt parti.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att de tre stiger av har såväl sakpolitisk som symbolisk betydelse för Miljöpartiet. Det sägs ibland att de står för partiets själ. De argumenterar ofta utifrån ideologiskt perspektiv på det sätt som många miljöpartister tidigare gjort till vana.
Tanken, vilket inte minst jag som språkrör tryckte på, var att markera att grönt var mer än en fråga om sakfrågor rörande fysisk miljö. Grönt var ett ideologiskt begrepp baserat på värderingar och analys av demokrati, ekonomi, maktförhållanden och fredsskapande. Rötterna fanns i det som kallades alternativrörelsen. På miljöpartisters köksbord kunde man hitta allt från Arbetaren till Land, i vardagsrummen allt från Peter Kropotkin till Johan Galtung, på sängborden akademiska miljörapporter såväl som böcker om praktisk självhushållning. Den första gröna riksdagsgruppen var riksdagens högst akademiskt utbildade samtidigt som aktivism var något självklart.
Jag upplever att det är i denna anda som Annika Lillemets, Carl Schlyter och Valter Mutt verkar. De värnar Miljöpartiet som ett systemkritiskt idéparti snarare än ett maktparti. Detta har krockat med partiledningens syn på regeringsduglighet. Det har också skapat oro i riksdagsgruppen, inte minst eftersom det finns ledamöter som i flera frågor delat de tres uppfattning men ändå valt att vara lojala med partiledningen.
Samtidigt ska sägas att de tre avhopparna valt att till 99 procent rösta i enighet med hela riksdagsgruppen och att de inte haft makt att fälla något regeringsförslag. Ändå har gruppledare och partiledning ansett dem vara besvärliga.
Irritationen var stor när Valter Mutt, som då var partiets utrikespolitiska talesperson, i tv slog fast att Miljöpartiet aldrig skulle gå med på vapensamarbete med Saudiarabien – frågan var då föremål för förhandling i regeringen. Alla såg inte heller med glädje på att Carl Schlyter, i samband med Almedalsveckan för några år sedan, gick i demonstrationståg för att rädda Ojnareskogen trots att regeringen inte avgjort frågan.
Två av de större framgångar Miljöpartiet haft har faktiskt pressats fram av de som nu väljer att stiga av.
Eftersom de tre kommit att fungera som radikala alibin för ett parti som går i motsatt riktning mot vad de tre företräder så är ett rimligt beslut att stiga av. Genom avhoppet lurar man inte väljare att rösta på något som inte är. Det nya Miljöpartiet framträder dessutom tydligare – om än harmlösare. Det kan säkert uppskattas av många. Medan andra kommer att tappa tron på partiet.
Att de tre skulle tystna i den offentliga debatten är däremot osannolikt. De resonemang som förts om behovet av ett nytt grönt parti lär komma att ta fart – hur de tre ställer sig till det kan säkert oroa språkrören.
Jag noterade att Carl Schlyter i sin tv-intervju meddelade att han inte avsåg att kandidera för Miljöpartiet. Det tog inte många minuter förrän spekulationerna var igång på sociala medier: för vilket parti kommer han då att kandidera?
