Den startades av Mohammed Ali för tre år sedan. Han märkte att hans lillebror, som då var för ung för att gå till ungdomsgården Mixgården, började hänga på torget. Utifrån insikten att barn i området tidigt riskerade att få vad han kallar för ”fel förebilder” bestämde han sig för att skapa en plats där barnen kan få andra personer att se upp till.

– Tillsammans med Mixgården tror jag det är vi som skapar den största tryggheten i Hammarkullen. Inte bara hos barnen utan också hos föräldrar och förbipasserande. Vi finns här mitt på torget, lokalen lyser och alla kommer in. Vi är som en medborgarplats för Hammarkullen.

Känner varandra

Elvaåriga Rojin Saleh och tolvåriga Sajad Al Saidan har fått många vänner på Minimix, som kan ha så många som 80 besökare åt gången.

– Det är genom Minimix jag har lärt känna alla i Hammarkullen. Efter det började jag trivas och känner jättemycket trygghet, säger Rojin Saleh.

Mohammed Ali beskriver Hammarkullen som en by där de flesta känner varandra, och där mångfalden är stor. Gemenskapen har en viktig del i att både han, Rojin Saleh och Sajad Al Saidan känner sig trygga där, förklarar de.

Otrygghet är snarare något de möter utanför Hammarkullen, menar Mohammed Ali. Det är vanligt att folk är otrevliga och reagerar med misstänksamhet när fritidsgruppen åker till andra delar av staden, berättar han. Men han tycker inte det ska hindra dem från att åka dit de vill.

– Det är viktigt att vi åker utanför Hammarkullen och att vi pratar om sådant när det händer. Vi måste lära barnen att simma i havet.

”Oprofessionellt”

Han tycker inte heller att poliserna som arbetar i Hammarkullen inger trygghet. För några veckor sedan var lekparken utanför Minimix fylld med människor som njöt av en av årets första vårkvällar. Då omringades ytan av poliser som frågade om det var något särskilt på gång eftersom det var en så stor folksamling där, berättar Mohammed Ali. Föräldrar gick hem med sina barn, oroliga över att det hade hänt något farligt – varför skulle polisen annars dyka upp på det sättet?

Vid samma tillfälle frågade polisen också Mohammed Alis 14-åriga lillebror vilka i området som sysslar med knarkhandel.

– Jag sade till honom att han inte ska säga något. Det handlar inte om tystnadskultur, men att en polis går fram till en 14-åring och frågar vem som säljer – då riskerar ju 14-åringen att bli slagen av de som säljer, förstår du? Det är oprofessionellt av polisen.

”Har blivit bättre”

Sajad Al Saidan berättar om en incident på det lokala biblioteket. En vuxen besökare började bråka med honom och hans kompis eftersom hon tyckte att de var för högljudda. Hon drog fram mobilen för att ta en bild på dem. Kompisen blockerade mobilkameran med en bok, varpå kvinnan ringde polisen och anklagade pojkarna för att ha slagit henne, säger Sajad Al Saidan. Enligt honom blev han och kompisen uppställda mot väggen av tre poliser som sade att de skulle anmälas för hot. De släpptes så småningom men enligt Sajad Al Saidan fick de aldrig ge sin egen version av det som hände.

– Först blev jag faktiskt lite arg. Men sedan tänkte jag att sådana saker händer.

Han tycker att det känns som att polisen avfärdar en om man berättar att man bor i Hammarkullen.

– Känslan är att de tänker, ”nej, nej, jag vill inte höra, det bara är folk som becknar, kör mopeder och skapar en massa problem.” Det är helt fel av polisen. Hammarkullen är inte som de tänker, det har blivit mycket bättre.

”Går emot alla”

De områdespoliser som funnits tidigare och som hade börjat etablera goda relationer med folk i området försvann för några år sedan. Mohammed Ali uppfattar det som att avståndet mellan ordningsmakt och invånare har blivit betydligt större sedan dess.

Polisens arbetssätt i det de kallar för särskilt utsatta områden går bland annat ut på att tydligt markera mot öppen droghandel och våldsbrott, i hopp om att lokalbor så småningom ska våga vittna om andra brott (ETC Göteborg 2/4). Men Mohammed Ali tror att det har motsatt effekt.

– Det är skit, för de går ju emot alla, säger han.

Problem flyttar närmre

Han anser att polisen använder sig av rasprofilering och stoppar folk på grund av hur de ser ut och klär sig, inte för att de kan kopplas till något olagligt. Han har själv erfarenhet av att bli stoppad och visiterad, något han säger är vanligt i Hammarkullen och som han menar skapar hat och rädsla för ordningsmakten.

Kameror har satts upp i Hammarkullen i trygghetssyfte, men också de har fått motsatt effekt, menar Mohammed Ali. För att dölja sina ansikten från kamerorna har till exempel mopedister börjat ha mask på sig, något som tidigare har förknippats med skjutningar, och som därmed också har varit ett tecken till invånarna att gå inomhus. Nu har den ”varningssignalen” försvunnit, förklarar Mohammed Ali.

Kamerorna har visserligen fått bort den öppna droghandeln på torget, men har samtidigt flyttat problemet till bostadshusens trappuppgångar, säger Mohammed Ali.

– Drogförsäljningen finns i svalarna nu. Om min mamma ska gå hem, hur ska hon göra det när hon ser någon stå där? På torget kan man bara gå förbi, det är ingen fara. Men i svalen blir det mycket mer otryggt.

Kritisk till begreppet

Mest kritisk är Mohammed Ali till begreppet ”särskilt utsatta områden”.

– Begreppet låter så sjukt att jag ibland tror att jag lever i en favela i Brasilien. Sedan tittar jag runt i Hammarkullen och tänker, ”särskilt utsatt what?”

Risken med att stämpla ett område som farligt är att unga som bor där känner att de själva måste vara farliga, menar Mohammed Ali.

Tävlar i tuffhet

Rojin Saleh har märkt att barn från olika förorter tävlar om vilket område som är tuffast och att det ofta sprids rykten om olika problem i Hammarkullen som inte alltid stämmer.

– Jag tycker det är dumt att de bråkar om vilken plats som är bra. Alla platser kan vara bra om personerna är bra. Istället för att säga, ”Hammarkullen är ett tufft område, du har inte plats här,” kan man säga, ”du har plats här, du kan komma hit och vara här.”