Trots över 100 år av kamp sätts mannen fortfarande på en piedestal

I söndags var det den internationella kvinnodagen, en dag som instiftades 1910 för att uppmärksamma kampen för kvinnors rösträtt och rättigheter i samhället. I en värld där all makt låg hos männen kämpade kvinnorna för sina rättigheter, för rösträtt, för att få vara myndiga och för att få sina åsikter hörda. Även om kampen ser annorlunda ut
i dag, 2015, så behöver vi påminna oss om att vi även nu måste fortsätta kämpa för att kvinnan ska bli likställd med mannen.

Vi måste inse att hela samhället vinner på att förändra synen på cis-mannen som norm i samhället. Kvinnan är inte längre och ska inte heller vara mannens bihang vilket måste synas i alla samhällsskikt, på alla arbetsplatser och i medier.

Att vi fortfarande lever i ett samhälle med mansdominans märks i språket på ord som människa, manskap och bemanna. Det märks i att 95 procent av ordföranden i styrelser och ledning i börsföretag år 2013 var män, en siffra som är oförändrad sedan år 1999. Mansnormen är även tydlig i sportvärlden där fotbollens högsta liga kallas Allsvenskan för män och Damallsvenskan för kvinnor.

Även när vi ser på sjukvården ser vi att personer med livmoder är underordnade. På senaste tiden har sjukdomen endometrios uppmärksammats i och med att många patienter inte har fått en korrekt diagnos och därmed gått med extrema smärtor varje månad. Endometrios är en sjukdom som 10–15 procent av alla personer med livmoder drabbas av, ändå vet inte forskarna varför sjukdomen uppkommer. Så kallade ”kvinnosjukdomar” har väldigt låg prioritet i den svenska sjukvården, små resurser läggs på att forska om och sprida kunskap om kvinnors hälsa. Detta trots att statistik från SCB visar att kvinnor i högre grad har besvär av ångest och långvariga sjukdomar.

Vissa menar att Sverige är tillräckligt jämställt och att de skillnader som finns i dag kommer att jämna ut sig med tiden. Jag tänker inte nöja mig med det. Så länge kvinnor riskerar att få en sämre anställning på grund av att de är i fertil ålder, eller att våldtagna kvinnor får skulden för att deras kläder provocerade mannen. Så länge kvinnor tjänar 86 procent av mäns lön så utgår vi också från att mannen är det normala. Att mannen är den mall vi ska utgå från, en mall som blir väldigt trång för alla människor att passa in i. Så länge det ser ut så, finns det anledning att arbeta för förändring.

Att förändra mansnormen släpper inte bara fram cis-kvinnor. När normen utgår från cis-mannen exkluderas alla som inte definierar sig eller kodas som cis-man. Genom att utmana mansnormen öppnar vi upp för att utmana andra normer i samhället, att utmana vithetsnormen, den binära-könsuppdelningen, funktionsnormen och heteronormen.

Därför är den kampen lika viktig i dag som 1910,  vi måste kämpa för att sjukdomar som drabbar kvinnor ska vara precis lika prioriterade som ”manssjukdomar”. Kämpa för att alla människor ska ha samma livsvillkor och anses vara lika värdefulla på arbetsmarknaden oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet eller funktionsvariant. Kämpa för ett samhälle som är inkluderande. Även om det är över 100 år sedan den internationella kvinnodagen instiftades, så fortsätter kampen!