– Vi har det jättebra här. Vi har grannar som vi känner, vi har nära till våra jobb, och våra barn har skola och kompisar här, säger Nael Samman.

Han har bott här med sin fru och sina fyra barn i fem år. Ungefär lika länge har Salah Aldin Al Ghabari bott med sin familj i en grannlägenhet. När de flyttade hit kände de inte varandra. Nu är de nära vänner. Deras bakgrund är liknande, och nu även deras framtid. Den ovissa. Om bara några månader måste de lämna sina bostäder.

– När vi flyttade hit visste vi att vi inte skulle kunna bo kvar för alltid, men då fick vi också höra att ”ni kommer hitta egen lägenhet efter tre år”. Men det tar mycket längre tid att få en lägenhet i Göteborg, säger Salah Aldin Al Ghabari.

Kötid på nio år

Eftersom de båda familjerna kom till Göteborg som nyanlända, hänvisade enligt bosättningslagen, var kommunen skyldig att hjälpa dem med bostad. I Göteborg är lösningen så kallade genomgångsbostäder. Kontraktet på en sådan bostad gäller i fyra år, eller i fem år för barnfamiljer. Tanken är att man efter den tiden själv ska ha hittat en bostad. Snittiden för att få en hyresrätt via den kommunala bostadsförmedlingen Boplats är dock drygt sex år, och för en lägenhet i Majorna-Linné, där familjerna nu bor, är kötiden över nio år. Nael och Salah tycker att situationen känns hopplös.

– Det här är bland den värsta känslan jag har känt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min familj, säger Nael.

Inte minst är han och hans fru Kawthar Ahmad oroliga över yngsta sonen Wassim. Förutom att han har många vänner i kvarteret behöver han också extra stöd i skolan. Det får han i Karl Johansskolan som ligger alldeles i närheten. Föräldrarna vill inte rycka upp honom från den tryggheten. Han själv vill inte heller. Han har börjat få ont i hjärtat, samma symtom som han opererades för när familjen var ny i Göteborg.

– Han mår inte bra. Han säger till mig att vi inte ska prata om flytten, för det gör honom orolig. Han är stressad, och jag tror att det är därför hans hjärta är dåligt igen, säger Kawthar Ahmad.

Ständigt på flykt 

Wassim och hans äldre syskon har fått vänja sig vid ständiga flyttar. Det samma gäller för Salah och Oulas barn. Mohamad Al Ghabari, deras äldsta son som nu har hunnit bli vuxen, tror att det gör behovet av trygghet större.

– Sedan jag var tolv år har jag flytt eller flyttat runt. Först i Syrien och Libanon där vi aldrig kunde stanna särskilt länge någonstans eftersom det var krig, sedan i Sverige. Det är klart att det påverkar en psykiskt, säger han.

Nael skakar uppgivet på huvudet. Hans familjs historia är liknande.

– Efter allt det här vill vi bara fortsätta våra liv.

Både han och Salah känner besvikelse. De har gjort det alla politiker pratar om – skaffat arbete, etablerat sig, blivit en del av ett lokalsamhälle, integrerats.

– Det känns som att Sverige inte längre är det här landet vi trodde att det var, säger Salah.

En liten tröst, och även ett bevis för att de är en del av en gemenskap, är grannarnas engagemang. Kvarteret Apelles lokala hyresgästförening kämpar för att familjerna ska få bo kvar.

– Att kasta ut dem går emot barnkonventionen, som säger att barnets bästa ska gälla. Vi kan inte bara acceptera att de nu ska tvingas flytta, säger Annika Trapp.

Grannen Ida Nordahl håller med:

– Här kommer familjer från krig, barn som har ryckts upp från sitt sammanhang, som behöver trygghet, att då utsätta dem för en sådan här situation, det kan jag inte förstå.