Magdalena Eriksson ­Torpe och Tjia Torpe poserar för Dagens ETC:s fotograf intill pelaren. De har valt platsen för intervjun. Utställningen påminner om att saker går framåt och med det även kvinnors rättig­heter. Sedan 1974 har lagstadgad föräldraledighet införts, p-piller har godkänts och fri abort har blivit verklighet, för att nämna några saker.

Men kvinnorna Torpe har också en annan koppling till ­museet. Här i de stora salarna höll Grupp 8 många av sina offentliga möten. Tjia Torpe var 17 år när hennes mamma Ulla Torpe år 1968 var med och startade den feministiska organisationen som kämpade för kvinnors rätt till arbete och utbildning, till daghem, fri abort och smärtlindring under förlossningar. 

Tjia Torpe minns särskilt ett av mötena. Det handlade om rätten till smärtlindring under förlossningen och en manlig läkare hade precis talat om att barnet i magen riskerade att ta skada om mamman fick bedövning. Då reste sig en av kvinnorna upp och berättade länge och målande om sin långdragna katastrofala förlossning.

– När hon var klar sa hon ”och den läkare som hjälpte till vid förlossningen, det var han!”, och pekade på den manliga läkaren, berättar Tjia Torpe.

– Och alla kände ju ”håll käft jävla gubbjävlar. Du vet inte hur det är att föda barn i alla fall.” Det var magiskt, tillägger hon.

Tidig feminist

Tjia Torpe växte upp med en feministisk mamma i en tid när nästan ingen kallade sig feminist. 

Ulla Torpe var författare, lärare och ensamstående mamma med två döttrar när Tjia var liten. Vid den tiden fanns det varken förskola eller rätt till underhållsbidrag. 

– Hon var ganska högmotiverad kan man säga. Men hon hade inga kompisar då som var intresserade av frågorna hon ville driva. De kompisarna hon hade då hade inte barn, och det är ju ofta först när man får barn som man känner vilken skillnad det är för män och kvinnor och hur orättvist det är, säger hon.

I början av 60-talet flyttade de från Uppsala till Stockholm och Ulla Torpe födde ännu en dotter och blev kvinnopolitiskt aktiv.

– Då träffade hon kvinnor i samma situation som hon och då drog det igång. Min mamma var hyperaktiv. Jag var tonåring och själv aktiv, det var ett sätt för mig att hålla kontakt med min mamma, säger Tjia Torpe.

När hon själv fick barn på 80-talet hade feministernas kamp gett resultat på många områden.

– Tack mödrar, det gjorde ni bra. Det var ju så otroligt mycket sämre på den tiden. De hade så mycket att kämpa för. Hur fan hade det gått annars? Jag blev ju också ensamstående mamma när mina barn var små. Och underhållsbidraget tickade in och daghemmet fanns där med gott om resurser. Vi hade fri abort och effektiva preventivmedel, inga problem. Allt var så mycket bättre, säger hon.

”Tar inte kampen för given”

I dag har hon har fört det feministiska arvet vidare bland annat genom sitt ordförandeskap i Fogelstadsstiftelsen, som förra året återöppnade Fogelstad kvinnliga medborgarskolan utanför Katrineholm. 

Finns det saker i den feminist­iska inställningen som gått i arv i er familj?

– Det får du svara på, säger Tjia och tittar på dottern.

Magdalena Eriksson Torpe säger att hela uppväxten på ett vis präglades av mammans engagemang. Samtidigt har hon inget att jämföra med. 

– Jag har kanske inte känt av den feministiska kampen lika tydligt som jag tror att min mamma gjorde. Men jag vill säga att jag inte tar den för giv­en. Det har jag alltid fått höra också. Jag tänker att kvinnor som växer upp i dag inte vet vad som ligger bakom de rättig­heter vi har idag, det har jag och min bror alltid blivit varse, säger hon.

Hon har följt i mamma och mormors fotspår och utbildat sig till lärare. I dag är hon rektor. Hon tittar på sin mamma.

– Jag har lärt mig att vara stark. Du har klarat mycket själv. Det handlar inte om att ensam är stark, utan mer om att vara lösningsorienterad och att man som kvinna kan klara sig själv. Jag behöver inte en man, och jag har fått med mig att man har möjligheten att slå sig fri. Man måste inte leva i en skitrelation om det är en skit­relation, säger hon.

Magdalena, du har två barn på tio och åtta år, vad vill du föra vidare till dem?

– När de var yngre försökte jag med att inte klä min dotter rosa kläder, men det kanske mest var för att jag inte gillar rosa. Nu tänker jag att det inte är där kampen ligger. Det handlar mer om att båda mina barn ska växa upp under samma förutsättningar. Vi involverar min son mycket i samtal om känslor, men även min dotter. Jag vill att de ska lära sig att behandla alla människor efter deras förutsättningar. Och barn­en ska känna ett egenvärde, att de är viktiga, säger hon.

Samtidigt vill hon att barnen ska ha en förståelse för feminism­en, veta att det varit en kamp som långtifrån är över. 

– Jämställdheten är någon­ting som vi förmodligen kommer att behöva fortsätta jobba med i många år framåt, så vi behöver helt enkelt involvera barnen i det också.

”Lär mig mycket”

Och ja, det finns tillfällen då Tjia Torpe klampat i jämställdhetsklaveret. När Magdalena berättade att hon väntade en dotter för tio år sedan var mammans reaktion ”kul, då kan vi plocka ner dockvagnen från vinden”. Då fick hon höra att både pojkar och flickor kunde leka med dockor. 

– Det var så dumt. Jag insåg det i samma ögonblick som du sa det, säger Tjia. 

– Du pratar ofta om olika genus-grejer på förskolan och så. Det har inte jag med mig. Jag tycker att du lär mig mycket. Det här med att vara konsekvent i att inte förvänta sig olika saker av flickor och pojkar, säger hon.

Tjia Torpe säger att hon tycker att det är skönt att lämna över kampen till nästa generation. Men hon tänker absolut inte luta sig tillbaka ännu. När vi skiljs åt ska mor och dotter vidare, möta upp Magdalenas bror och hans barn för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm mot den uppmärksammade snippa-domen.

– Hade det varit på min tid så hade vi lagt demonstration­en den 8 mars. Det hade varit självklart, men så är det inte nu, säger hon.