– Ja, det är det tyvärr. Från sexuella trakasserier av verbal och fysisk art till sexualbrott som våldtäkt. Både kvinnliga polisanställda och civila tjejer och kvinnor som av olika skäl kommer i kontakt med polisen drabbas. Numera vet vi att svensk polis utsätter civila för rasprofilering, fenomenet är välkänt och forskas om, men vi har länge varit naiva kring polisövergrepp av sexuell art.

Du talar om straffrihet. Vad menar du med det?

– Vi har gått igenom kartonger med sexualbrottsanmälningar mot poliser och funnit att en ytterst liten del av dem leder någonvart. I de flesta fall läggs förundersökningen ned – eller så inleds inte ens en förundersökning. Svenska polismän kan fortsätta tafsa och värre i trygg vetskap om att de med största sannolikhet aldrig kommer att ställas till svars för sina handlingar. För mig är det obegripligt att våra kvinnliga politiker inte reagerar med bestörtning och kräver en översyn. Detta är trots allt inte vilket yrke som helst.

Det rapporteras från Storbritannien att den nu dömde polisens kollegor brukade kalla honom ”våldtäktsmannen”. Det var allmänt känt att han var gränslös och olämplig. Men ändå fick han jobba kvar. Hur står det till här i Sverige, med kåranda och -kultur?

– Ja, framför allt fanns misstankar om minst ett relaterat brott, blottande. Senaste nytt är att man ska undersöka om han kan ha mördat eller våldtagit fler kvinnor, då hans beteende tydligen tycks motsäga en förstagångsförbrytares. Samma problem med internkulturen – att man ser mellan fingrarna på olämpligt beteende, eller till och med skämtar uppskattande om det – existerar också i Sverige.

Vad krävs för att göra något åt saken?

– Polisen har en särställning i vårt samhälle i och med rätten att bruka våld. Vi kvinnor måste kunna lita på att polismän med rätt värderingar och respekt för lagen utreder de vålds- och sexualbrott som begås mot oss. Ansvaret faller tungt på polisledningen att ta detta problem på allvar – man gjorde det dock inte ens under metoo-hösten, då vittnesmål inifrån polisen vällde fram i hundratal – men också på våra politiker. Inte minst justitieministern, som ansvarar för att polismyndigheten sköter sitt jobb. Det säger sig självt att förtroendet för polisen kommer att urholkas om politiker och polischefer fortsätter att blunda.