Transaktivismens utsträckta hand

– Lite så känns feminismen idag, fast i förtrycksordning, att de som är lite förtryckta förtrycker de som är ännu mer förtryckta för att i alla fall kunna ha lite privilegier

Det kokande vattnet utgörs i verkligheten av konservativa och reaktionära krafter i samhället, som gör att feminister, med rätta, är oroliga för att tappa mark. Tyvärr är lösningen ibland att sparka nedåt, menar Yolanda Aurora Bohm Ramirez.

– Jag tänker framför allt på de senaste ”debatterna” som uppstått kring transvarandet eller ickevarandet, hur feminister kastar transpersoner under bussen genom att inte vilja inkludera transpersoner i sin kamp, eller genom att säga att ickebinära inte finns, eller genom att säga att transpersoner inte är av det könet som de är.

En feministisk allians hade istället kunna hjälpa till att få igenom transrörelsens krav. Som att få ett slut på att det tar flera år innan en utredning är över, även om det bara handlar om att kunna få hormonbehandling eller att kunna ändra en bokstav i ett system över vilket kön en är folkbokförd som. I vissa andra länder, påpekar Yolanda Aurora Bohm Ramirez, kan denna handläggning ta ett halvår.

Samtidigt som transfobin är stark i Sverige händer mycket positivt bland gräsrötterna, menar Yolanda Aurora Bohm Ramirez, och nämner att det till exempel ploppar upp flera zines, mötesplatser och plattformar i hennes egen Stockholmstrakt.

– Som artist, kulturperson och författare, kan jag också se är att det är många fler queers och ickevita personer och feminister som ger ut fantastisk litteratur och bra poesi, och det gör mig väldigt glad utifrån en ren njutningsaspekt.

Men för att skapa en inkluderande, bred och stark feminism i Sverige krävs att de som har fler privilegier och starka positioner inom feminismen taggar ner tonen i det offentliga och ser sina systrar och bröder i ögonen, menar Yolanda Aurora Bohm Ramirez.

– Jag tror mycket på informella samtal. Jag tror att vi görs till meningsmotståndare i debatter och på kultursidorna. Men jag tror inte det skulle hända om vi sa, ok, ska vi gå och ta en fika? Ska vi gå på en promenad i den här pandemin? Det är egentligen det som är grejen, ska vi kunna mötas som människor och inte bara som ideologiska maskiner? Jag tror att det är det som lägger grund för förändring, det är det samhälle vi vill skapa, ett samhälle där vi inte är våra positioner gentemot varandra utan där vi raserar ett sånt system och bara är människor gentemot varandra, säger Yolanda Bohm Aurora Ramirez.

– Jag står här med min hand utsträckt, om någon vill ta min hand så har jag den här. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.