Christer Melvinsson är både stolt och rörd över utmärkelsen, även om han först ställde sig frågande till varför han förtjänade den.
– Vad hade jag gjort? Jag har ju bara varit polis, säger han.
Men att det inte var så bara, hade han nog redan börjat ana. När han i våras gick i pension efter över 20 år som områdespolis i Torslanda, uppvaktades han av ortsborna på ett sätt han aldrig kunnat drömma om:
En åktur i en gammal polis-Amazon från Volvomuseet avslutades med en överraskningsceremoni vid Ica Maxi, där han fick stå i timmar och signera specialtryckta upplagor av lokaltidningen med sig själv på förstasidan, och ta emot en lång rad gåvor – inte minst en check på över 50 000 kronor som Torslandaborna samlat in.
Rösten stockar sig i halsen när han minns den där dagen.
– Det de gjorde för mig är helt otroligt. Det berör mig varenda dag, säger han.
Det var i slutet av 1990-talet som Christer Melvinsson tillträdde sin tjänst i Torslanda, efter tio år i radiobil på Hisingen. Och det var ett snudd på laglöst område han kom till, säger han, åtminstone när det gällde mopedåkning.
– De körde utan hjälm, det var mycket trimmat och det fanns även de som tyckte det var okej att köra efter ett par öl, säger han.
Att få bukt med det blev en av Christer Melvinssons första prioriteringar. Ett av verktygen var att han fick möjlighet att skriva en återkommande spalt i lokaltidningen, där han gång på gång betonade föräldrarnas ansvar för sina barn.
– Där kunde jag gå ut och peka på saker som inte är okej, och när jag fick föräldrarna med mig så gick det ju fantastiskt bra. Får man inte allmänheten med sig går det inte, säger han.
Förutom trimmade moppar kunde spalterna handla om till exempel klotter, skadegörelse och snatterier eller något annat aktuellt ämne, och Christer Melvinsson har många gånger hört föräldrar berätta att de haft hans texter som utgångspunkt för samtal med sina barn.
– Föräldrarna förstod att jag ville ungdomarna väl, och backade upp mig. Hade de inte gjort det hade det nog inte varit lika roligt, säger han.
Och det var inte bara föräldrar som läste och lyssnade. Efter att han skrivit om äldrebrott och uppmanat de äldre att inte släppa in någon som inte kunde legitimera sig i sina hem, hörde han talas om en sotare som fick vända i dörren hemma hos en läsare av just den anledningen.
– Så de lyssnade verkligen, säger han och skrattar.
Under sina många år i Torslanda såg han också till att regelbundet besöka skolor, fritidsgårdar och näringsidkare – dels för att få reda på vad som var på gång, dels för att visa allmänhet och elever att hans närvaro inte alltid behövde bero på att något negativt hade hänt.
Han såg även till att vara så tillgänglig som möjligt på telefon – en telefon som många Torslandabor hade direktnumret till, så att de slapp gå via polisens växel.
– Min chef sa att jag inte kunde ha en egen ledningscentral, men jag tror att det var bra att det var lätt för folk att nå mig. "Vi ringer inte polisen, vi ringer Christer", var det en del som sa.
Samtidigt som Christer Melvinsson ser tillbaka på åren i Torslanda med glädje, är han på det klara med att han jobbat i en idyll med helt andra förutsättningar jämfört med till exempel kollegorna i grannområdet Biskopsgården. Men han är övertygad om att hans arbetsmetoder fungerar lika bra i socialt utsatta områden.
– Den vardagliga närvaron skulle göra stor skillnad där också. Problemet är bara att de som jobbar där hela tiden är upptagna med akuta grejer, så de hinner inte, säger han.
Dessutom, säger han, tar det lång tid att bygga upp ett förtroende.
– I Torslanda visste alla vem jag var och vad jag stod för, men det byggde på att jag varit där så länge. Och det är inte många poliser som får möjlighet att jobba så, säger han.
Men även om Torslanda i jämförelse med många andra platser kan ses som en välmående idyll – finns där mörker också.
– Vi har haft väldigt tråkiga följder av narkotika, där jag fått stå utanför kyrkan vid begravningar för att hjälpa till om det är någon som inte orkar vara kvar. Jag har förlorat 17 ungdomar på den där skiten.
Du håller räkning?
– Ja, jag har följt varenda en.
Du verkar ha nära till känslorna. Är det en bra egenskap för en polis?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag tror att det är bra. Det fungerar inte att komma ut med ett stenansikte i alla lägen, och jag tror att människorna man jobbar gentemot har förståelse för att man visar känslor även om man måste göra sitt arbete.
Människorna, ja. Snart ska Christer Melvinsson sätta sig ner och skriva ännu en spalt – den första sedan i våras – där han berättar för Torslandaborna vad pengarna de gav honom ska användas till: En safariresa till Kenya fram på vårkanten.
– Jag har aldrig varit i Afrika förut, så det ska bli oerhört spännande. Och att få se de här djuren som du ser på tv, det glömmer man nog inte så länge man lever, säger han.
Men innan det bär av ska han börja arbeta igen. Nyligen var han på sitt livs första anställningsintervju – och fick jobbet som behovsanställd inhoppare på Skogomeanstalten.
– Jag kan känna att jag saknar det sociala på jobbet, så jag tänkte att det kan vara bra att gå in och göra några pass då och då och träffa arbetskamrater. Jag har svårt att se mig själv sitta still, säger Christer Melvinsson.
