Berättelsen om det som kom att bli en familjetragedi inleds 1983 när Tommy Karman och hans dåvarande hustru fick adoptera Victor från ett barnhem i Taiwan. 

Adopterades 

Victor, som med tiden får två systrar, är ett livligt barn. Hans föräldrar ser livligheten som charmig, men på förskolan ses Victor som stökig och han får redan som barn gå i terapi. Men de insatser som sätts in vid två tillfällen följs aldrig riktigt upp och föräldrarna får aldrig egentligen veta vad de har lett fram till.

– Som adoptivbarn hade han ju redan som liten utsatts för en stor separation, vilket jag tror kan ha påverkat Victor negativt. Idag hade han kanske också fått en diagnos som ADHD, men det begreppet fanns ju inte ens då, säger Tommy Karman.

Vit makt-musik

Tydligt är också att Victor är mycket begåvad. Han är snabbtänkt och kreativ. Som barn och tonåring spelar han in filmer och rappar. Men in i hans liv smyger också tecken på att något är på väg att gå fel. Victor kommer hem med rakat huvud, militärinspirerad klädsel och kängor. Han börjar också lyssna på vit makt-musik. Innebörden av det är något hans pappa har svårt att på allvar ta till sig.

– Det var ju så otippat att just han skulle lockas in i den subkulturen, då han ju själv kunde vara föremål för deras hat, säger Tommy Karman.

I spåren av den väg som Victor slår in på följer både kriminalitet och droger.

Tommy Karman försöker hålla kontakten med sin son, men når aldrig riktigt fram. I boken försöker han nysta fram sanningen om vad som hände, och vilken del han själv hade i det.

På vilket sätt yttrade sig ditt medberoende?

– För att jag inte kunde sätta stopp och för de skygglappar jag hade, att jag inte kunde se verkligheten som den var. När det kom tecken på att något hade blivit bättre så förstorade jag upp dem. Det var en av mina döttrar som påtalade allvaret för oss föräldrar och som sa ”lås ut honom”. Men det var vi inte kapabla att göra.

Risker

När Victor till slut dör i en överdos amfetamin rasar en stor del av Tommy Karmans liv. Sorgen får honom att i efterhand försöka lära känna sin sons värld, samtidigt som han missköter sin egen. Vid tre tillfällen under en begränsad tid så råkar Tommy Karman ut för mycket allvarliga olyckor. Vid två gånger handlar det om drunkningstillbud och i ett fall att han blir misshandlad. 

Du tycker själv att du ser ett samband mellan dem?

– Alla hände när jag var ensam i utsatta miljöer. I efterhand har jag tänkt att jag sökte mig mycket till ensamhet och var antagligen inte längre lika uppmärksam på vilka faror jag utsatte mig för. Det kan ha funnits en sorts längtan efter att få lämna den här världen i det, säger han.

Läkning

Åtta år efter sonens bortgång säger Tommy Karman att han mår bra, även om han även nu ibland drabbas av tunga minnen och känslomässiga djupdykningar. Att han skrivit en bok om det som hände är för att om möjligt kunna ge stöd åt andra som är i liknande situationer.

– Jag har inte sett skrivandet som terapi, även om det har fått mig att se tågordningen i det som hände och sätta ord på det. Men anledningen till att jag har skrivit den är för att delge andra hur det var, säger han.

För Tommy Karman har läkningen gjorts mycket genom vistelser i naturen, och i kärleken till havet, och det är också det råd han ger dem som läser. Men kontakten med familjen är en annan glädjekälla.

– Jag har fått två barnbarn och att få vara med dem är fantastiskt och ger mig mycket ny energi, säger han.