Våren 2015 fick Ilmar Reepalu uppdraget att ta fram regler som skulle se till att "offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för". Åtminstone enligt direktiven. Samtidigt skulle Välfärdsutredningen komma fram till "hur aktörer utan vinstintresse ska kunna utvecklas och få en mer framskjuten roll som utförare".
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det handlar alltså inte om att rensa ut privata företag, som Peje Emilsson påstår, utan om att få bort "vinstjakten som incitament" från den skattefinansierade välfärden, som det står i överenskommelsen som träffats mellan regeringen och Vänsterpartiet.
Ägarna bakom vinstdrivande koncerner har en förmåga att klumpa ihop sig med de icke vinstdrivande. Men nu är det just vinstintresset saken gäller, inget annat.
2. "Förslaget på vinsttak är inget annat än ett vinstförbud för tusentals svenska företag." – Jacob Wallenberg, Aleris
När Reepalu först la fram sitt förslag till vinsttak reagerade många till vänster med skepsis: sju procent i vinst – det verkar alltför generöst! Samtidigt har näringslivslobbyn larmat om "vinstförbud", ja "näringsförbud".
Hur går det ihop?
Det som Reepalu föreslår är inte ett utdelningstak, utan en begränsning av rörelsevinsten, det som blir över när kostnaderna för verksamheten dragits från intäkterna. Högsta tillåtna rörelsevinst föreslås bli sju procent plus statslåneräntan – totalt cirka tio procent – av företagets så kallade "operativa kapital". Det handlar om en tioprocentig avkastning på kapitalet som används i företaget. Allt därutöver ses som övervinster.
Det kan låta som en bra kompromiss. Klart att ägarna ska ha en rimlig avkastning på stålarna de plöjt in i välfärden!
Kruxet är att de inte har satsat särskilt mycket pengar i verksamheten. Knappt något alls. Det här är nämligen en bransch med små kapitalbehov. Lokaler och inventarier hyrs som regel, och pengarna från kommuner och landsting trillar in i förväg. Och "troligen har det låga kapitalbehovet varit en anledning till att välfärdssektorn lockat investerare", konstaterar utredningen. Men "investeringarna" har mest handlat om företagsköp, pengar som har försvunnit ner i fickorna på företagens tidigare ägare.
Därför finns det inte så mycket operativt kapital i böckerna. En PWC-rapport som Svenskt näringsliv beställt visar rentav att vart fjärde välfärdsföretag har ett negativt operativt kapital. Och som Välfärdsutredningens ekonom Lina Lundblad uttryckte det i Arenagruppens podcast Pengar och politik härom veckan:
– Hela grunden är att du måste ha investerat något för att få ta ut... Har du inte lagt in några pengar, om det inte finns någonting där, ja då är det klart att du inte får ta ut särskilt mycket vinst heller.
Hittills har det varit oerhört lukrativt att köpa och driva skattefinansierade skolor och vårdinrättningar. För de större företagen har avkastningen på operativt kapital legat på över 80 procent. Och då känns förstås tio procent som ett vinststopp.
3. "Det kommer oundvikligen leda till en massavveckling av välfärdsleverantörer i vårt land." – Rune Andersson, Academedia
Förra året gjorde de fem största börsnoterade välfärdskoncernerna en samlad rörelsevinst på 2,3 miljarder, enligt SVT:s granskning (4/1). Med Reepalus vinsttak skulle det ha blivit 300 miljoner. Avsevärt mindre, men knappast ett vinstförbud.
Dessutom torde åtminstone de större företagen kunna pumpa upp sitt operativa kapital en aning, framförallt genom att köpa sina lokaler istället för att hyra dem.
Ändå innebär vinsttaket en katastrof för välfärden, enligt näringslivslobbyn. "Efter ett antal år skulle i princip samtliga privata välfärdsföretag vara borta", sa till exempel Peje Emilsson nyligen i en intervju. Uppåt en fjärdedel av landets vårdcentraler, äldreboenden och skolor antas alltså klappa igen och ta ner skylten.
Och det är klart: De som är ute efter skyhög avkastning gör nog klokt i att pröva lyckan på annat håll om Reepalus förslag blir lag. För hela poängen är ju att stoppa vinstjakten. Men varför skulle de vårdcentraler och skolor som i första hand vill erbjuda bra verksamhet till medborgarna packa ihop och gå hem?
Kanske för att de inte överlever utan vinst?
4. ”Välfärdsföretagens möjligheter att bygga upp ekonomiska buffertar blir minimalt vilket gör dem mycket sårbara.” – Svenskt Näringslivs sajt Svara Reepalu
Enligt PWC:s rapport blir det inte mycket över om man utgår från de nivåer på operativt kapital som finns i företagen idag. Revisionsjätten har räknat ut att merparten av företagen skulle tillåtas ha ett maximalt rörelseresultat på två procent av intäkterna, en nivå som inte räcker "för att driva en ekonomiskt sund och stabil verksamhet".
En relevant invändning, kan tyckas. För visst behövs det väl en buffert?
Jag har dock sällan stött på några buffertar i de bolag jag har granskat genom åren. Rörelsevinsterna har inte lagts undan, utan använts till att shoppa företag och till att betala räntor på enorma uppköpslån. Och nu när bolagen är börsnoterade kan vi räkna med rejäla utdelningar till aktieägarna. Nyligen delade till exempel Attendo ut 200 miljoner kronor. Och även i mindre företag kan utdelningarna vara generösa.
Ett första steg mot en sund och stabil verksamhet kan därför vara att skippa utdelningarna.
Dessutom föreslår utredningen att ett företag ska tillåtas ta ut en högre rörelsevinst om man gjort lägre vinster eller gått med förlust under tidigare år. Det är därmed möjligt för ett nystartat företag att gå back i tre år och sedan kompensera för det.
5. "Välfärdsutredningen hotar hela näringslivet." – Peje Emilsson, Kunskapsskolan
Reepalus förslag är en ren socialisering, menar Peje Emilsson och andra välfärdsföretagare. Men inte bara det, utan ett hot mot det fria företagandet i allmänhet. För om man "börjar socialisera en sektor så är inte steget inte så långt att gå vidare och socialisera andra sektorer", resonerar Peje Emilsson, på fullaste allvar.
Som om har var tillbaks i 70-talets löntagarfondsdebatt.
Men nu lever vi inte på 70-talet. Peje Emilsson och hans medkämpar vann den striden, och i stort sett alla strider sedan dess. Ja, omvandlingen har gått så långt att det i näringslivskretsar framstår som fullkomligt absurt att folkvalda politiker ens överväger att begränsa möjligheten att mjölka den skattefinansierade välfärden på miljarder.
