Så sa en läkare till Susanne Brandheim, när hon sökte vård.
– De orden sitter kvar i resten av mitt liv, berättar hon.
När Susanne var 21 gick hon från så kallat normalviktig till gravt överviktig på kort tid efter att ha blivit felbehandlad på sjukhus och fått höga doser kortison och hypofyshormon.
– Jag märkte hur omvärlden började behandla mig totalt annorlunda. Ingen kunde prata om något annat än min vikt. Det blev en sådan chock för mig att jag inte fanns längre. Jag blev ledsnare och ledsnare efter varje möte med vården. Jag kände att alla fick mig att må dåligt och låste in mig.
Började studera fetma
Men i isoleringen väcktes en lust till revansch. Hon började läsa på om övervikt, medicin, metabolism och biologi.
– Jag bestämde mig för att nu ska jag bli världen bästa forskare när det gäller fetma och diskriminering, säger hon.
Hon började studera sociologi och kopplade allt hon läste till fetma. Flera år senare avslutade hon studierna med att doktorera i ämnet stigmatisering av tjocka människor. Hon har också precis fått reda på att ett bokförlag ska ge ut hennes bok i ämnet.
– I vår kultur ses den tjocka kroppen som ett monster. Vi tycker att det är äckligt att hålla i kroppsfett. Vården går inte fri från de attityderna. Forskning visar bland annat att läkarna inte tar i sina tjocka patienter.
Susanne Brandheim är inte ensam, varken om sin erfarenhet eller analys. Några som också har tröttnat på att bli illa bemötta av vården är aktivisterna i Malmö fat front som i september startade ett upprop mot hur vården behandlar tjocka personer.
De beskriver sig själva som en fettaktivistgrupp och bedriver olika aktiviteter och studiecirklar för tjocka personer. Och de vill bli kallade tjocka. Med termer som övervikt och undervikt insinueras att det finns en normalvikt.
– Tjock är ett mer neutralt adjektiv, säger Caroline Bjartling som är en av de ansvariga för gruppen.
Startade under studiecirkel
Idén till uppropet kom under en studiecirkel där flera av medlemmarna berättade om hur illa de blivit bemötta av vården. Tre av dem hade också nyligen blivit intervjuade av en lokaltidning om hur de blev nekade rätt vård på grund av deras vikt.
– Jag har varit tjock sedan jag var liten och alltid när jag besöker vården så handlar det om min vikt oavsett vilken åkomma jag söker för. En gång skadade jag mig på en idrottslektion, muskelfästet i min fot slogs av. Läkaren sa de att det måste vara för att du är tjock och går och bär på så mycket extra vikt, säger Caroline Bjartling.
Och när hon hade svimningsanfall som tonåring menade läkaren att hon skulle börja promenera i skogen och skrev ut motion på recept till henne.
– Jag har också blivit skickad till dietist även om jag inte bett om det. Det är något de skickar med som en ”extra tjänst”.
Vill ha attitydförändring
Hon menar att både hon själv och många andra fått nog av den kränkande behandlingen.
– Vi hoppas att det här ska leda till en attitydförändring, att alla människor ska kunna känna sig trygga när de besöker sjukvården. Vi vill visa att det här inte bara gäller enskilda tjocka patienter utan att det häder väldigt många, säger hon.
Susanne Brandheims forskning visar också att många undviker vården för att slippa känna sig bedömda. I sin akademiska forskning använder hon begreppet ”systemstigmatisering”, vilket hon förklarar handlar om att tjocka missgynnas systematiskt. Som exempel tar hon att tjocka exempelvis påfallande ofta hamnar sist i operationsköer för att de anses farligare att operera.
– Men tittar man på statistik ser man att det är inte farligare att operera tjocka.
Susanne Brandheim skräder inte orden när hon råder sjukvårdspersonal om hur de ska bemöta så kallat överviktiga.
– Skaffa kunskap om hur tjocka människor behandlas i samhället. Och kommer det in en tjock människa till dig, jobba hårt med dig själv och försök att bara släpp det! De läkare som inte kan tänka sig att behandla tjocka med värdighet eller som äcklas av tjocka borde få terapi eller flyttas någonstans så att de inte skadar människor.
Ska inte behöva bli kränkt
När Dagens ETC kontaktar Socialstyrelsen, som är ansvarig myndighet för de riktlinjer vården har att förhålla sig till, säger Iréne Nilsson Carlsson, folkhälsoråd, att ingen patient ska behöva känna sig kränkt:
– Det är hälso- och sjukvårdens uppgift att upplysa människor om vad man kan göra för att själv komma till rätta med sina hälsoproblem. Så det kan vara relevant att prata om matvanor och fysisk aktivitet. Men man ska ju inte göra det på ett sätt så att patienten känner sig kränkt. Så får det naturligtvis inte vara.
Om en person söker vård för en skadad fot kan det då vara befogat att prata om personens vikt?
– Det måste den behandlande personalen ta ställning till, och speciellt om det är lämpligt just då när patienten söker akut. Uppfattar patienten sig illa bemött har man inte lyckats i det mötet, säger hon.
