Förra tisdagen dömdes hon till livstids fängelse. Därmed är hon den första kvinnan att få lagens hårdaste straff för ett gängmord i Sverige.

– Vi har sett ett skifte med kvinnornas inblandning i gängkonstellationerna. Hur de tidigare har haft en typ av roll och hur de numera blir mer och mer indragna i själva utförandet i våldet, säger poliskommissarie Johan Kihlström, biträdande sektionschef för grova brottssektionen i södra Stockholm.

Går emot femininitetsnormer

Det finns nästan ingen forskning på tjejer och kvinnor i svenska kriminella nätverk. Kanske beror det på att vi helt enkelt har svårt att föreställa oss tjejer och kvinnor utföra grova våldsbrott, tror Maira Andersson Vogel, doktor i socialt arbete och forskare inom kriminologi vid Stockholms universitet.

– Det går så tydligt emot femininitetsnormer och förväntningar på hur tjejer ska vara och vad de ska göra och inte göra. Då har vi inte blicken eller antennerna ute för det.

Men det finns en del internationell forskning. Enligt den är det ovanligt att tjejer och kvinnor står för de riktigt grova brotten. I stället har de ofta ”kringfunktioner”.

– De förvarar eller fraktar eller gömmer pengar, vapen, droger.

Utförare av våldsdåden

Det har även varit polisens bild. Ofta har det också funnits en lokal koppling - det har varit tjejer som är uppväxta i ett område där det finns ett kriminellt gäng där de har pojkvänner eller bröder, och som de därför har haft en lokal lojalitet till, förklarar Johan Kihlström.

Men nu ser polisen en förändring.

Externa tjejer tas in för att utföra våldshandlingar. De har ofta en stökig bakgrund, till exempel med missbruk, antingen eget eller inom familjen.

– Och så har de fått en SIS-placering eller LVU-placering och där rekryteras de av någon från gängen som också är placerad på hemmen. Och där får man sedan uppdrag att genomföra olika typer av våldshandlingar och då ser vi också att de här tjejerna blir mer och mer utförare av våldsdåden vilket vi inte haft tidigare.

Efter det kan de till exempel bli tillagda i chattar som kan bestå av allt mellan tio och 200 ungdomar. Där läggs uppdrag ut:

– Är det någon som kan tänka sig att göra en ”skrämmish”, och då är det att spränga en port. Och så svarar någon att jag kan göra det.

Internationell metod

Att det här skiftet sker just nu tror Johan Kihlström beror på att gängen helt enkelt har sett att det är framgångsrikt.

– Att man använder sig av utförare externt, den metoden har man sett utomlands. Den är effektiv för vi har ganska bra koll på gängen, men det blir svårare för oss att förebygga när det kommer en bil från Umeå med två ungdomar som vi inte sett innan.

Just tjejer har dessutom tidigare gått lite under polisens radar. Ostraffade tjejer har kallats för ”gröna gummor”. Men enligt Johan Kihlström har man nu förändrat arbetet för att komma åt också de tjejerna. Till exempel kunde den yttre polisen förut be tjejerna gå iväg när de skulle kontrollera killar, men nu kontrollerar man även dem.

Sexuellt våld vanligt

Men tjejernas tillvaro i gängen skiljer sig ofta från killarnas. Anna Byström leder projektet En blind fläck – tjejer i gängkriminella miljöer, vid socialförvaltningen Nordost i Göteborg. Projektet finansieras av Europeiska Socialfonden (ESF), och bland annat genom det arbetet med unga tjejer försöker man skapa sig en bild av hur deras situation ser ut. Projektet har precis påbörjats, men Anna Byström berättar att de redan kan se att samtidigt som vissa av de här tjejerna begår brott är många av dem också väldigt utsatta.

– Det som har blivit extra tydligt med målgruppen i projektet är att sexuellt våld är väldigt vanligt.

Ofta berättar tjejerna att de känner sig ensamma och att de inte vet vart de ska vända sig.

– De känner sig inte sedda och vissa känner sig hotade. Om man tittar på de lite äldre tjejerna så kanske de har en relation med någon av de här killarna. Samtidigt kanske de har ett missbruk också. De kanske kommer från familjer där de inte får det stöd de behöver.

Även inom polisen är man medvetna om det sexuella våldet och att tjejer kan vara både offer och aktörer. Johan Kihlström har inte kunnat se det svart på vitt i statistiken, men baserat på vad som uppdagat sig till exempel vid polisens telefontömningar tycker han att det låter väldigt troligt.

– Det kan vara våldtäkter där männen har filmat det som har hänt. Eller filmat när de sexuellt ofredat kvinnor.

Både offer och aktörer

Eftersom tjejernas situationer skiljer sig från killarnas behöver insatserna för tjejerna också skilja sig, enligt Anna Byström. Det kanske inte räcker med ren och skär avhopparverksamhet:

– Man behöver ha två tankar på samma gång. Du ska lämna en nätverkskriminell miljö, men du ska också ha insatser kopplade till att du har blivit utsatt för sexuellt våld.

Finns det en risk att man ser de här tjejerna för mycket som offer?

– Till viss del, absolut. Om vi inte ser vid tidig ålder att de har normbrytande beteenden, om vi undervärderar det de gör, då tänker jag att de inte heller får samma typ av stöd som de borde ha fått. Att man inte tar tjejerna på så stort allvar.

Också Johan Kihlström tror att man behöver jobba olika med tjejer och killar.

– Man kommer nog behöva ta sig an problemet på ett annat sätt, men jag har inget direkt lösning på det.

Vad han däremot vet är att hela samhället kommer att behöva jobba tillsammans för en lösning.

– Vi kommer inte att klara det själva. Vi har fördjupat samverkan med socialtjänst, Sis, skolan. Man måste se vilka individer som påvisar tecken på att kunna dras in i kriminalitet och där gäller det att ha tidiga insatser. Och våra samarbetspartners behöver också sätta unga tjejer i rampljuset.