– Ja ja ja! ropar Elaf Ali och höjer nävarna i en triumferande gest.

Kärleken till fotbollen har varit stark sedan barnsben. Länge också kärleken till idolen Zlatan Ibrahimovic.

Men det här, att delta i något så oskyldigt som en nöjesaktivitet med en person av det motsatta könet, var omöjligt och strängt förbjudet under uppväxten i Kristianstad kommun. Åtminstone sedan Elaf Ali hade fått sin första mens. Efter det aktiverade hennes föräldrar strängt kontrollerande hedersnormer som kom att påverka – och begränsa – var-dagen under många år framöver.

Intervjuar sina föräldrar

Om detta och mycket mer berättar journalisten Elaf Ali i sin debutbok ”Vem har sagt något om kärlek?” som kom ut i handeln den här veckan. Boken berättar självbiografiskt om erfarenheterna av förtryckande hedersnormer – och intressant nog intervjuas även de båda föräldrarna om saken.

Dagens ETC träffar debutförfattaren i en hotellobby i Stockholm. Elaf Ali har varit vaken sedan klockan fyra på morgonen, oförmögen att somna om på grund av den här intervjun. Tanken på att tala med medier om en fråga som anses mycket känslig, och om hennes bok där hon är mycket självutlämnande, har stört nattsömnen under de senaste veckorna.

– Det här är ett väldigt jobbigt och tabu-belagt ämne. Pratar man om det så säger man indirekt att ens föräldrar är förövare, vilket inte är lätt att göra. Men att också skriva en hel bok och bjuda in folk i mitt liv och ta del av saker jag har hållit hemligt i flera år… Det är så konstigt.

– Och folk tycker ju så himla mycket, till-lägger hon.

En hel del människor har redan skrivit hätska saker i kommentarsfälten till tidnings-, radio- och tv-intervjuer med Elaf Ali inför boksläppet. Redan har hon tvingats blockera hatare och troll i sociala medier. Och allt detta innan någon ens kunnat införskaffa och läsa boken.

– Jag har sett folk kommentera: ”Fan vad skönt att hon äntligen säger sanningen om islam.” Men då har de inte ens lyssnat på vad jag sagt. Jag har inte pratat särskilt mycket om islam, för jag har upplevt ett förtryck utan -religion. Min bok handlar om vardagsförtrycket och det kan finnas inom flera religioner, men också utanför religionerna.

Säger normer – inte kultur

Elaf Ali föredrar också att tala om heders-normer, snarare än det mer etablerade begreppet hederskultur. Anledningen är att hon anser att det senare begreppet kommit att bli allt för synonymt med Mellanöstern och islam.

– Eftersom offren kommer från fler områden i världen och eftersom inte allt förtryck är religiöst, så vill inte jag fortsätta använda det begreppet. Hela tanken med min bok är att skapa förändring och förbättring. Att tala om hedersnormer istället är en del av detta, eftersom jag tror vi då kommer se fler offer som kan identifiera sig med det.

I boken berättar hon om familjens bakgrund i Irak och hur de tvingades fly landet 1991, till följd av att hennes far som var läkare hade deserterat från tjänstgöring inom armén och fått ett dödsstraff hängande över sig. När familjen anlände till Sverige var Elaf Ali fyra år gammal. De första åren bodde de i en by strax utanför Kristianstad, där de var en av mycket få familjer med icke-svensk bakgrund. Å ena sidan resulterade detta i att Elaf Ali utsattes för mobbning och rasism. Å andra sidan gjorde det att hon genast förstod att hedersnormerna var onormala, jämfört med hur de andra barnen fick leva sina liv.

Slut med sport och killar

Allt började alltså när hon fick sin mens, tio år gammal. Hennes mamma hittade den första lilla röda fläcken i trosan som låg i tvättkorgen. När Elaf Ali kom hem från skolan samma dag dansade hennes pappa av glädje, över att hon nu över en natt plötsligt betraktades som en kvinna. Omedelbart därefter introducerades en rad nya förbud i vardagen.

– Jag minns att jag kände mig så liten. Så jag fattade inte varför jag kunde ses som en kvinna, när jag egentligen var ett barn. Jag blev även arg på att mina äldre bröder inte fick massa förbud i deras liv trots att de också blev äldre, säger Elaf Ali.

Hon fick inte längre delta i några sportaktiviteter eller ha någon hobby utanför hemmet. Hennes äldre bröders killkompisar fick inte längre komma förbi. Hon fick inte träffa killar utanför släkten över huvud taget, förutom vid den oundvikliga kontaktytan i skolan. Men hon fick inte heller längre delta i skolans simundervisning (det blev förbjudet att visa upp sig i baddräkt för det motsatta könet), eller följa med sina klasskamrater när de åkte iväg på lägerresa med övernattning.

Kusin föreslogs som make

När Elaf Ali var 15 år började föräldrarna även prata om äktenskap. En tio år äldre kusin i hemlandet Irak föreslogs som lämplig make, men hon vägrade acceptera detta. Nyfikenhet och känslor uppstod istället för något mer jämnåriga killar i Sverige. Men hennes pappa blev rasande och våldsam, när han misstänkte och även lyckades avslöja att hon hade hemlig kontakt med det motsatta könet.

Elaf Alis egen definition av hedersnormer är att allt handlar om en kontroll av flickor för att värna familjens anseende. Flickor måste förbli ”orörda” och ska inte ha ingått sexuella relationer fram till att de gifter sig. Hur de generellt beter sig påverkar också hela familjens rykte. Vad som helst kan åstadkomma ryktes-spridning och vanära.

– Det kan göra att man inte kommer kunna gifta bort sina döttrar. Och en familj med ogifta döttrar är bara en börda för familjen.

Trots de starkt hämmande förbuden under uppväxten var det aldrig någon i personalen på hennes skolor som reagerade, eller frågade henne vad hon själv ville. Istället godkände de bara pappans olika krav.

– Men frågan är hur många innan mig de hade träffat, som hade den här problematiken? Det är egentligen bra att man inte agerar med för lite kunskap, för då kan man försätta barnet i ännu mer fara. Så jag är inte arg på några lärare. Men det hade behövts mer kunskap så att de hade kunnat se tecknen. Det här är en jobbig sak att tala om och då måste den andra sidan förstå problematiken. Jag visste ju att ingen på skolan gjorde det, så då höll jag hellre tyst.

Långsam frigörelse

En tid efter sin gymnasieexamen lyckades Elaf Ali flytta hemifrån och begav sig till Stockholm, där hon började studera. Det blev början på en långsam frigörelse från föräldrarna och normerna. Många trodde att hon hade vunnit sin frihet direkt, men så förhöll det sig inte. -Exempelvis dröjde det två hela år innan hon för första gången vågade lämna hemmet iklädd bara shorts och ett linne.

– Det är inte så lätt, om man i hela sitt liv inte haft någon frihet och alltid levt efter någon annans regler. Jag kände hela tiden att jag fortfarande var övervakad, därför vågade jag inte göra någonting. Att visa axlar och lår är en av de saker som är förbjudet.

”Vem har sagt något om kärlek?” innehåller också dialoger med både mamman och pappan som upprätthöll hedersnormerna. Elaf Ali upptäckte så småningom att hennes pappa hade genomgått en förändringsprocess. Han upphörde med förebråelserna och giftemåls-kraven, och uttryckte bara stolthet över hennes jobb och studieframgångar. När han idag intervjuas i boken är han djupt ångerfull över sitt tidigare agerande. Han berättar att han efter flykten till det okända Sverige blev överbeskyddande.

En annan faktor som kan ha påverkat hans agerande är att han inte på nytt lyckades plocka upp läkaryrket, eftersom det inte gick att tillfredsställa det svenska systemets höga krav. Under långa perioder befann han sig i arbetslöshet, kände att han tappade sin ställning och blev vilsen. Då höll han fast vid och förstärkte något han hade kvar – hemlandets gamla traditioner. Trots att han och hans fru inte själva direkt hade följt dem tidigare. Elaf Alis mamma var 27 år när hon gifte sig.

Pappan: Jag minns inte

Pappan säger sig idag dock inte minnas vad han sade, under flera av de mest gripande händelserna som återberättas i boken. När han bokstavligt talat släpade iväg Elaf Ali i hennes hår, när han hade kommit på henne med att tala med en kille hon var förtjust i. Eller när hon 2002 nåddes av nyheten om att den 26-åriga Uppsalatjejen Fadime Sahindal hade mördats av sin egen pappa, för att hon vågade trotsa hedersnormerna och hade en pojkvän. Elaf Ali frågade sin pappa om han hade kunnat göra samma sak: ”Ja.”

Har din pappa förträngt vad han sade då?

– Jag tror att han gjort det. Omedvetet, för att kunna överleva. Om du har ändrat åsikter och värderingar så är det skitjobbigt att minnas och bli påmind om vad du gjorde tidigare. Men jag har tänkt mycket på detta, hur något som har påverkat mig så mycket inte är något han själv kommer ihåg, säger Elaf Ali.

Du pratar även med dina föräldrar om att det kanske inte hade behövt bli så här, om de hade fått en annan plats i det svenska samhället?

– Ja, jag har märkt från vänner som har liknande bakgrund men vars föräldrar mer har kommit in i samhället, att problematiken ofta inte är lika stark. Så jag tror att om mamma och pappa hade fått jobb och träffat folk så hade de fått en annan identitet. Men det ska också sägas att det finns familjer där föräldrarna kan perfekt svenska och har jobbat, som ändå har stora problem. Det är det som är så svårt med det här, att det inte finns bara en lösning.

”En röst i mängden”

Ännu en utmaning i sammanhanget är att Elaf Alis mamma inte har genomgått en likadan förändringsprocess som pappan gjort. Föräldrarna är idag skilda. Relationen med mamman är komplicerad.

Vi går och äter lunch i en närbelägen restaurang. Elaf Ali beställer en haloumiburgare med sötpotatis och berättar om sitt senaste jobb på Melodifestivalen, med ansvar för de sociala medierna. Om hur idén att skriva en bok uppstod redan 2017, efter att hon hade skrivit en mycket uppmärksammad krönika i Expressen om förtryckande hedersnormer.

Det framgår tydligt att hon har stora mål med verket som nu kommit ut i handeln. De självbiografiska delarna varvas med faktaavsnitt om barnkonventionen, om hedersförtryck i Sverige och världen, om otillräcklig kartläggning av problemet av Socialstyrelsen. Efter vårt samtal ska hon gå hem och skriva klart en författarkommentar till en lärarhandledning som förlaget också tagit fram, med förhoppningen att boken kan användas i det svenska utbildningsväsendet.

– Jag har fått se övningarna i handledningen och tänkt, wow, om det här hade funnits när jag också gick i skolan. Att läraren och hela klassen då hade kunnat förstå. Det var en självklarhet att skriva in faktaavsnitt eftersom jag inte vill att det här ska vara bara min berättelse. Jag är bara en röst i mängden och det är för de många andra som jag skrivit den här boken.

Genom att nå ut i skolans värld hoppas Elaf Ali också att det kan gå att hjälpa barn som nyligen anlänt till Sverige från länder med särskilt utpräglade hedersnormer, som riskerar att själva drabbas av förtryck eller redan nu upplever det. Dessutom har Rädda barnen och andra organisationer i Sverige slagit larm om att unga drabbats av en ökad utsatthet för hedersproblematik under pandemin, när så många varit hemma från skolan. Vilket gör det ännu viktigare att prata om saken.

Feltänkt att tysta ned

Men det måste också tilläggas att Elaf Ali är ganska besviken på att personer hon känner eller ser upp till, hittills har bemött nyheten om hennes bok med tystnad. Trots att hon medverkat i en mängd intervjuer under den senaste veckan. Även det här, vad folk kommer säga – eller snarare inte säga – ligger bakom nervositeten och sömnlösa nätter under de senaste veckorna.

– Jag har märkt vilka det är som inte alls hört av sig eller uppmärksammat boken. Det är människor som tyvärr inte vill ta i den här frågan, de ser hellre att rasister inte ska få plocka billiga poäng, än att de utsatta ska komma ur sitt lidande. För mig är det ett väldigt märkligt tänk, eftersom jag får rasister efter mig bara jag pratar om vädret. De utländska tjejerna ska inte lida på grund av rädslan att rasisterna ska vara rasistiska. Det är de ändå.

Elaf Ali tror att samma försiktighet ligger bakom varför flera feministiska profiler med många följare i sociala medier generellt brukar undvika att tala om hedersförtryck, och hittills heller inte har delat någon information om hennes medialt uppmärksammade bok. Berättelsen om hur hon, en ung tjej, slår sig fri från normativa bojor skulle passa profilernas innehåll perfekt. Men de är sannolikt osäkra på hur saken skulle tas emot, eftersom det handlar om en kvinna med icke-svensk bakgrund och att förövarna delar samma bakgrund.

– Men det skulle gynna alla om vi kan prata om detta själva, för då kan inte ett specifikt parti eller någon sida äga frågan. Så enkelt är det.