– Mindre än tio minuter efter att polisen hade anlänt var Daniel död. Jag kan fortfarande inte begripa att fyra beväpnade poliser inte kunde klara av situationen utan att skjuta honom, säger Daniels mamma Helene Franklert Murne.
Daniel mådde psykiskt dåligt hela veckan före den ödesdigra söndagen då han sköts ihjäl, men insåg inte själv att han behövde vård. Hans föräldrar kontaktade akuten i Lindesberg två gånger, men nekades hjälp. På söndagen blev Daniel aggressiv.
– Tänk att vi blev lättade när han blev aggressiv, för då måste polisen ingripa. Äntligen skulle vår son få hjälp! säger Helene.
Inte orkat leva
Föräldrarna larmade sjukvården och polisen. Polisen kom först, fyra polismän från Örebro. När de anlände gick Daniel ut på trappen, beväpnad med två knivar. Poliserna stod kvar ute på vägen, flera meter från trappen med en stängd grind emellan sig och Daniel.
– Fyra poliser mot vår ensamma spensliga son. De drog vapen direkt och skrek och gapade, sedan sköt en av dem. Trots att de visste att det var ett handräckningsärende och att läkare var på väg. De hade bara behövt vänta, säger Helene.
Daniel dog av skottskadorna innan läkaren hann fram.
Helene sitter uppkrupen i soffan hemma hos Daniels lillasyster Mirielle Franklert Murne. Rottweilern Knutte har brett ut sig bredvid och somnat med huvudet i hennes knä. En brasa sprakar, utanför fönstret syns hagen där Mirielles häst går, bakom skymtar skogen och en sjö. En riktig idyll. För ett decennium sedan lämnade Helene samma hus för att ringa efter hjälp åt sin son. Hon fick uppleva det värsta, att överleva sitt barn och dessutom se på när han dog. Skjuten av en polis som var där för att hjälpa.
– De första tre åren efter Daniels död minns jag inte. Hade jag inte haft Mirielle hade jag inte orkat fortsätta leva.
Efter dödsskjutningen gick hela familjen i kristerapi, Helene går fortfarande även om besöken blir alltmer sällan.
Mirielle tog över huset när föräldrarna inte ville bo kvar.
– Det är mormors hus från början. Det låter kanske konstigt att jag bor kvar, men det är här jag har min trygghet och så kände Daniel med.
Hon var 21 år när Daniel dog, det skiljer 14 månader mellan syskonen som var tajta och umgicks i samma kretsar.
– Jag förlorade inte bara min bror utan även en vän.
Ammunitionen förbjöds 1899
Efter Daniels död engagerade sig familjen för att förhindra att något liknande händer igen. Mirielle samlade in tusentals namnunderskrifter mot polisens kritiserade ammunition, så kallade ”dumdum-kulor” som expanderar inne i kroppen och orsakar massiva inre skador. En ammunition som förbjöds i krig redan 1899.
– Jag skickade namnlistorna till dåvarande justitieminister Beatrice Ask, men fick inget svar.
Helene kontaktade politiker och sjukvården för att ifrågasätta psykiatrivården. Varför fick inte Daniel hjälp trots att föräldrarna slog larm? Men responsen från politiker var dålig. Helene stred också för att polisen i första hand ska använda andra vapen som tårgas och elpistoler i liknande situationer.
– Men en person i polisens etiska råd sade att ”folk som skjuts med elpistol kan ramla och slå ihjäl sig i stället”, suckar hon uppgivet.
Nu har de slutat försöka påverka.
– Det känns meningslöst när det ändå inte är någon som lyssnar. Jag har tappat tron på rättssamhället och blir rädd när jag ser en polisbil. Så ska det väl ändå inte vara i en demokrati? säger Mirielle.
Polismannen frikändes
Mirielle anser att Polishögskolan måste bli bättre på att ta reda på varför sökande vill bli poliser.
– Poliser har en enorm makt, och de kan alltid hänvisa till nödvärn. Kårandan är stark, de håller varandra om ryggen så det är nästan omöjligt att få rätt mot en polis som har begått tjänstefel.
Helene anser att det borde vara självklart att poliser som anklagas för tjänstefel utreds av en oberoende instans, inte av andra poliser som i dag.
– Det är enda myndigheten som utreder sig själv.
Det är polisens agerande som har orsakat djupast sår hos familjen. Direkt efter skottlossningen sade en polis att ”det var rätt att skjuta” så att Daniels pappa hörde det.
Polismannen som sköt Daniel åtalades för vållande till annans död, men frikändes både av tingsrätten och hovrätten som ansåg att han hade handlat i nödvärn. Helene beskriver rättegångarna som en mardröm.
– Poliserna hävdade att Daniel gjorde utfall mot dem, men de hade ju bara behövt backa, säger hon.
Polismannen sade också att han hade siktat mot benen, men att kulan rikoschetterade mot grinden och att det var därför Daniel träffades i magen. Men märket i grinden som polisen sade kom från kulan satt 120 centimeter upp, alltså i maghöjd om polisens version om att Daniel rusade fram mot grinden och gjorde utfall emot dem stämmer. Enligt Helene stod Daniel kvar på trappen, alltså en bra bit ifrån poliserna.
Ingen har tagit ansvar
Helene tror att polisens agerande i liknande insatser hade förändrats vid en fällande dom. Och att flera som har skjutits ihjäl av poliser senare år därmed hade levt.
Ingen från polisen hörde av sig till familjen efter Daniels död. Helene försökte få kontakt med dåvarande länspolismästaren Bengt Svensson, men han hörde aldrig av sig.
– Att ingen behövde ta ansvar för insatsen som orsakade Daniels död känns fruktansvärt. Det hade känts bättre om någon av dem hade hört av sig och bett om ursäkt för att de dödade min son.
