”Jag har inte varit så rädd sen nazister följde efter mig på nittiotalet.”

”Jag hade vänner med bebisar som stod längst ut på torget där männen i svart gick till attack. De fick fly för livet.”

Vittnesmålen ovan är bara några av det 60-tal berättelser som nätverket Linje 17 mot rasism publicerat på sin sajt om händelserna den 15 december 2013. Dagen då ett 30-tal nazister enhetligt klädda och beväpnade med flaskor och knivar, gick till attack mot en fredlig manifestation, med barnfamiljer, ungdomar och pensionärer, för mångfald och mot rasism i Kärrtorp i södra Stockholm.

Förspelet till manifestationen var en längre tids aktivitet och aktioner signerade nazistiska Svenska motståndsrörelsen (SMR) längs hela tunnelbanelinje 17, vars södra gren passerar en rad förorter med slutstation i Skarpnäck. Aktionerna planerades i en lägenhet i en av förorterna, Bagarmossen, där en av nazisterna bodde. Manifestationen i Kärrtorp den 15 december, med omkring 500 deltagare, var linje 17-bornas svar på nazisternas framflyttade positioner.

Efterspelet innefattade åtal mot sju nazister i åldrarna 15-29 år för våldsamt upplopp, vapenbrott, misshandel och hets mot folkgrupp.

– Ambitionen är att åtala ytterligare 25 personer för attacken, sade Ulf Sundström vid Söderortspolisen till DN i februari 2014. 

”Ta stryk eller slå tillbaka”

Så blev det också. När dammet lagt sig hade totalt 23 nazister, samtliga mellan 17 och 34 år gamla, dömts för inblandning i attacken till fängelse eller ungdomstjänst och ungdomsvård. Fängelsedomarna sträckte sig mellan fyra och åtta månader.

Det längsta straffet dömdes dock ut till en då 34-årig antirasist från Revolutionära fronten (RF). Han fick sex och ett halvt års fängelse för försök till dråp, våldsamt upplopp och brott mot knivlagen. 

– Antingen hade vi stått där och tagit emot stryk, eller så kunde vi försvara oss, förklarade han sitt handlande i rätten, enligt DN.

Enligt tingsrätten agerade mannen visserligen i självförsvar, men ansåg samtidigt att hans knivhugg i ryggen på en nazist ändå inte gick att försvara.

Rekordstor manifestation

Men långt innan domarna föll, redan veckan efter nazisternas attack, samlades människor på nytt i Kärrtorp. Manifestationen den 22 december ska än idag vara Sveriges största antirasistiska manifestation någonsin, med någonstans mellan 16 000 och 20 000 deltagare.

En rad artister framträdde och flera profiler höll tal. Bland dem skådespelaren Bianca Kronlöf, organisationen Megafonen som arbetar för social rättvisa, artisten Adam Tensta, kollegan Silvana Imam, rapparen Ken Ring, teaterkören från Kärrtorp och popstjärnan Jenny Wilson.

Samtliga riksdagspartier – nästan: Sverigedemokraterna saknades – fanns också representerade i publiken. Några av dem var Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven, Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, Vänsterpartiet partiledare Jonas Sjöstedt, integrationsministern Erik Ullenhag (dåvarande Folkpartiet) och Moderaternas Catarina Elmsäter-Svärd. 

Tio år senare har Dagens ETC pratat med några av dem som var med om vad de minns av händelserna och hur de ser på vad som hände sen. 

Det här är vad de minns.

”Jag tänkte bara på vad som måste göras”

Petri Myllykoski, Linje 17

– Chocken när nazisterna attackerade oss. Det är vad jag framför allt minns. Jag var demonstrationsvakt, posterad på andra sidan trappan, mot Konsum. Medan nazisterna kom från andra hållet. Plötsligt såg jag folk komma springande och ropa ”Nu kommer de! Nu kommer de!”.

Det har gått tio år men Petri Myllykoski, aktiv i nätverket Linje 17 mot rasism minns fortfarande delar av dagen när nazisterna anföll som om det vore igår. 

Flaskorna som haglade. Hur de exploderade när de slog i marken. Hur han och alla andra fick akta sig och titta upp för att inte få en i huvudet. Hur nazisterna gick till fysisk konfrontation när de fick slut på flaskor att kasta.

– Folk var ju rädda så klart, men jag och några andra demovakter fick ihop folk till att bilda en armkrokskedja. Vi ville bli en enhet istället för enskilda individer. Vi började ropa talkörer och trycka tillbaka nazisterna. Vi var ju ändå omkring 500 och de kanske 30-40. Vi vällde över dem från alla håll och kanter. Jag såg till och med en gammal tant som jagade bort nazister med sin rollator. Och till slut lyckades vi trycka tillbaka dem ända till Kärrtorps idrottsplats och in i skogen.

Hann du tänka på vad du faktiskt var med om?

– Det konstiga är att allt gick som i slowmotion. Jag blev aldrig rädd. Det var lite som att se sig själv utifrån. Jag försökte mest undvika glasflaskor, annars tänkte jag bara på vad som måste göras. Men det är inte första gången jag attackerats av nazister, så det kan nog ha hjälpt lite.

Den exakta tidrymden under vilken allt utspelade sig minns han inte. Någonstans runt 30 minuter.

Däremot minns han rädslan. Hos de antirasistiska demonstranter som attackerades. Eftersom flera av nazisterna bar plastpåsar över händerna, för att dölja knivarna de var beväpnade med.

Men även hos nazisterna, vissa av dem inte äldre än kanske 15, 16 år.

– Jag såg det på deras ansikten. Samtidigt som ledarna skrek ”Ingen backar! Ingen backar!”. Men de backade. Försökte skapa en ny linje mot oss mellan husen. Och så ställde de sig och heilade. De försökte också hitta nya stenar att kasta, men alla var för stora så de nådde inte fram. Däremot träffade de polisen i ryggen, för polisen stod vända mot oss, konstigt nog, som att det var vi som behövde bevakas.

Vad har du och övriga nätverket Linje 17 lärt er av händelsen?

– Framför allt om lokal organisering. Att det gick att gå samman och få bort dem från området. De hade ju under en tid åkt runt på linje 17 och lurpassat på folk och misshandlat dem. Men den enorma reaktion som blev visade att det var vi som hade stöd, inte de. Jag tror de kände sig ganska små. Idag har ju nazisterna tappat mark, kanske tillfälligt, de försvinner ju inte helt, inte så länge grogrunden finns för dem att dyka upp igen. Största problemet idag är ju egentligen den blåbruna regeringen, som är ett större hot än nazisterna nånsin varit.

”Vi var så få och hade ingen ledning”

Alvaro Torres, polis

Alvaro Torres är kommunpolis i Globens lokalpolisområde och en av dem som kommenderades till Kärrtorp inför den första manifestationen, den som nazisterna attackerade. Han minns händelsen som kaotisk – med stort K. 

– Vi var så få poliser, sex stycken, och hade ingen konkret ledning egentligen. I vanliga fall ska den som leder en stor insats vara frånkopplad från området för att ha överblick, men vår gruppchef var med i resursen som försökte försvara demonstranterna. 

Vad var känslan när de attackerade och ni var så få?

– Frustrerande så klart. Och det hade ju kunnat sluta riktigt illa. Jag såg personer, både en ung kille bland nazisterna och en från vänsterrörelsen, han som sedan dömdes, med knivar. Vi fick ju reda på efteråt att det hade funnits information om att nazisterna planerade någonting, men man hade missat att skicka vidare informationen till rätt instans. 

Hur illa kunde det ha gått?

– Väldigt illa. Nazisterna var helt likgiltiga när de angrep manifestationen. Där var barnfamiljer, äldre, helt vanliga människor – medan nazisterna kom dit beredda på att slåss.

Företrädare från linje 17 säger att det hela slutade med seger för antirasisterna eftersom de avvecklade sina aktiviteter i området. Vad är din bild?

– Jag vet inte om jag har någon större insyn i efterspelet, men ja, Svenska motståndsrörelsen avvecklades väl efter det och aktiviteterna avtog ganska drastiskt från att de tidigare varit väldigt aktiva med att sätta upp klistermärken med nazistsymboler och med att klottra. Människor hade också sett en grupp personer på Kärrtorps IP som övade nån typ av marsch, sen om det var en förberedelse inför attacken vet jag inte. Det jag själv minns bäst är det stora arbete vi la ner på att analysera bilder för att kunna åtala dem som gjort sig skyldiga till våldsamt upplopp. Flertalet blev också åtalade.

”Jag kan fortfarande känna paniken i bröstet”

Erica Bratt, besökare

Erica Bratt, på plats i Kärrtorp tillsammans med sin man och snart fyraåring, förstod först inte vad som hände. Hon minns att de stod långt fram mot scenen när någonting plötsligt hände i folkmassan. Sedan kom paniken. Och till slut inser Erica att de är attackerade. 

– Folk flydde åt alla möjliga håll. Jag minns att jag och min man flydde bakåt, runt ett hörn runt ett fik. Vi hade kommit till manifestationen med vänner men nu hade jag ingen aning om var de var. 

Vad hann du tänka?

– Ingenting, bara att jag måste ta mitt barn härifrån.

Så fort de satt sig i säkerhet, kommit undan det mest akuta kaoset, gick Ericas man tillbaka för att tillsammans med de andra bilda mur. 

– Jag var jätteorolig. Jag visste ju inte vilka vapen de hade. Det vi såg var glasflaskor och knallskott. Jag kan fortfarande känna paniken i bröstet när jag tänker på händelsen. Inte som ett trauma, men känslomässigt kan jag återkänna vad som hände den dagen.

Vad tänker du om händelsen nu tio år senare?

– Det jag tyckte var så häftigt och starkt var att människor tillsammans slöt upp och jagade bort nazisterna. Att vi är många fler och att den kraften är mycket starkare. Jag jobbade veckan efter när den stora manifestationen hölls, men alla tusental som slöt upp och visade solidaritet – det tyckte jag var jättefint.

”Extremistisk aktivitet har inte minskat”

Carin Jämtin, landshövding, Västernorrlands län

Carin Jämtin, numera landshövding i Västernorrlands län men dåvarande partisekreterare för Socialdemokraterna, besökte tillsammans med partiledare Stefan Löfven den andra manifestationen i Kärrtorp, den som hölls veckan efter nazisternas attack.

– Vi var där för att vi ville visa att det är oacceptabelt med rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Liksom nuvarande partiledning var vi väldigt engagerade i alla människors lika värde och vi ville visa att den typen av aktioner, mot människor som med all rätt uttrycker sina åsikter, var helt oacceptabla.

Minns du din reaktion när du först fick höra att nazister attackerat fredliga demonstranter?

– Jag tyckte det var fruktansvärt så klart. Det kanske låter lite naivt men jag blev också lite förvånad. Samtidigt var det en fredlig demonstration mot rasism. Man måste få kunna uttrycka sina åsikter. Och att då bli attackerad på det sättet – man ska inte förvänta sig det.

Det sägs ju ha varit Sveriges största manifestation någonsin mot rasism. Vad minns du av stämningen?

– Ja, oavsett om det var den största så var den väldigt stor. Det är ju tio år sen men jag minns stämningen som fantastisk. Det var vinter och kallt, inte lika kallt som idag, men med en varm och fin känsla i demonstrationen.

Sverigedemokraterna var enda riksdagsparti som inte var där. Förvånade det dig?

– Nej, det var jag inte, men jag minns inte riktigt om jag reflekterade över det så mycket då. De var inte med i den typen av manifestationer. Men alla andra partier var med.

Vad säger du om utvecklingen sedan dess, om högerextremismens närvaro i det offentliga rummet?

– Det kan man ju läsa ganska tydligt om i myndighetsrapporter, att extremistisk aktivitet på båda kanterna i alla fall inte minskat sedan dess. Vi såg det troligen i Visby, i det otroligt tragiska mordet på Ing-Marie Wieselgren. 

Och vad tänker du om samtidens strömningar och risken för att nazister åter får luft under vingarna och trappar upp sina aktioner och aktiviteter?

– Jag tänker inte tro något kring det. Men jag ser att många runt om i vårt avlånga land jobbar mot rasism och främlingsfientlighet. Jag var själv med nyligen när nätverket Fem i tolv samlades här i Härnösand. Det var en extremt kall dag men ändå kom mängder av människor till torget och ville manifestera mot rasism. Det är ett fantastiskt bevis på människors engagemang mot rasism. Det andra, negativa saker, vill jag inte spekulera i.

”Vi har inte fått någon ursäkt”

Sandra Eriksson, arrangör

Sandra Eriksson var en av initiativtagarna till den första manifestationen den 15 december. Men även om hon var fullt medveten om att demonstrationer mot rasism kan locka till sig just rasister som kommer dit för att förstöra kunde hon inte ens föreställa sig det som sedan hände. Inte när det handlade om boende i området, om barn, om gamla.

– Nej, jag trodde faktiskt inte att de skulle komma.

Polisen hade fått information om att Svenska motståndsrörelsen förberedde något, information som inte gick fram till rätt personer. Hur ser du på det?

– Då kände jag en enorm sorg och ilska. Det var ju en av oss som hade täta möten med lokalpolisen. Jag tänker också att vi inte fått någon ursäkt. Jag förstår att det här kan låta lite konspiratoriskt, men lite kände jag att eftersom det handlade om en antirasistisk demonstration var det som att polisen tog lättare på det, som att ”ja ja, de får väl slåss bäst de vill”. Men jag har inga belägg för att det var så förstås.

Hon har fortfarande starka minnen från både händelsen och perioden före. Från dagen då nazisterna gav sig på demonstranter minns hon armkrokskedjan som bildades, hur de motade bort nazisterna och när personen vars tal avbrutits av attacken till slut fick hålla det. 

– Ett annat starkt minne var allt inför manifestationen. Dåvarande SMR hade bestämt sig för att rekrytera på Kärrtorps gymnasium och man kunde inte gå in genom dörren där utan att se en svastika. Vi var många som gick runt och tog bort klisterlappar och klotter. Flera av oss pratade om att göra något. Folk hade ju blivit misshandlade av nazister. Så jag kallade till möte på Kärrtorps café. Det är häftigt att det sen blev så stort – ett initiativ startat av småbarnsföräldrar, en del antirasistiskt engagerade sedan tidigare, andra helt nya!

Sandra Eriksson var också med och ordnade manifestationen veckan efter nazistattacken. Inför den var oron betydligt mer påtaglig än inför den första. 

– Hela den veckan var så intensiv. Jag sov knappt. Det var bara planering hela veckan. Stefan Löfven skrev till oss att han skulle komma. Först hade vi tänkt ha manifestationen på torget igen, men vi fick flytta den till Kärrtorps IP. Jag var också orolig och rädd. Någon hade ritat en svastika utanför min port. Det gjorde mig supernojig. Vad har jag utsatt mitt barn för, tänkte jag. Jag var också lite bränd av hur polisen hanterat föregående manifestation. 

Men i princip all oro försvann när dagen väl kom och uppslutningen visade sig vara massiv. 

– Jag brukar fortfarande tacka människor för att de kom. Jag blev så glad. Och det var så stora namn som kom: Silvana Imam, Ison och Fille,  Adam Tensta. Jag själv höll tal. Vi visade vilka som verkligen var linje 17, vi som bor här, som lever här, handlar här, engagerade föräldrar, barnfamiljer, gamla med rollatorer. Det är ett minne jag kommer ha med mig hela livet. Det gav mig hopp om världen och hjälpte mig att få min trygghet tillbaka, känslan av att inte behöva vara rädd i min hemmiljö, och att inte behöva vara orolig för barn eller kompisar.

Hur ser du på hotet från högerextremismen idag?

– Det känns som att den ligger och lurar på nåt sätt. Men största hotet är ändå att vi faktiskt har nazister i parlamentet, att SD är stödparti till nuvarande regering, att politiken som bedrivs är rasistisk, vilket legitimerar såna tankegångar hos vanligt folk. Utrymmet i civilsamhället för aktivism krymper dessutom. Man försöker utmåla framför allt klimataktivister som något som stör ordningen, men det man gör är att hindra ett levande demokratiskt samtal.