Det var en dag i maj i fjol som för Tinas del började i triumf och slutade i katastrof. Hon inledde kvällen med att tillsammans med en god vän fira en yrkesmässig framgång. Eftersom hon blev berusad valde hon att ta taxi hem. I bilen pratade Tina i telefon med en nära vän.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag bad honom komma och möta mig eftersom jag inte mådde bra. Jag hade satt mig i baksätet, men chauffören som hade hört samtalet stannade bilen och sade till mig att flytta fram. Han förklarade att det var bolagets policy, att passagerare som inte mådde bra skulle sitta i framsätet, berättar hon för Dagens ETC.
Tina tänkte inte närmare på saken, utan gjorde som hon blev tillsagd. Väl i framsätet började chauffören ta på hennes kropp. Tina reagerade först som många gör, med att bli så skräckslagen att hon inte kunde röra sig, den så kallade frysreaktionen. Men när chauffören försökte få av henne byxorna började hon kämpa emot.
Fick fysiska skador
De flesta våldtäkter leder inte till några fysiska skador, men i Tinas fall blev det tvärtom. När hon till slut efter fullbordad våldtäkt kunde ta sig ur bilen hade hon blödande sår och svullnader som vittnade om vad som hade hänt. Men trots skadorna dröjde det ett och ett halvt dygn innan hon sökte vård.
– Jag ville bara hem. Min första reaktion var sedan att ringa taxibolaget som han körde för, för att han inte skulle få fortsätta som chaufför, säger hon.
Tina var efter övergreppet chockad och skadad, men tvekade även inför att göra en polisanmälan.
– Jag var ju medveten om statistiken, hur svårt det är att bli trodd, hur få fall som går till domstol och hur sällan kvinnan där får rätt, säger hon.
Dagen efter övergreppet lät hon sig övertalas av en vän att ändå kontakta polisen, och först efter ytterligare en dag sökte hon vård.
– Det var polisen som sade till mig att göra det, berättar hon.
Slussades snabbt vidare
Som Dagens ETC kunde avslöja i gårdagens tidning har bara tre av Sveriges landsting specialistmottagningar för våldtagna. Malmö har inte någon sådan mottagning, trots att det är en storstadsregion där frågan diskuterats under en längre tid.
I Malmö ska våldtagna kvinnor i stället vända sig till kvinnoklinikens akutmottagning, som har rutiner för att ge vård och även erbjuda stödsamtal i efterhand.
Men Tina, som sökte på egen hand utan att veta vart hon skulle vända sig, gick i stället till den vanliga akuten. Hon var fortfarande i chock efter våldtäkten, och fick där genomgå vad hon beskriver som ett andra trauma, då hon inom hörhåll för andra fick gå fram till luckan och beskriva sitt ärende.
– Det kändes fruktansvärt. Det blev som om jag först då började förstå vad som hade hänt, säger hon.
När hon var igenom den processen blev bemötandet bra. Tina säger att hon aldrig har kommit så snabbt under behandling, då hon nästan omedelbart slussades vidare. En klok och förstående sjuksköterska såg sedan till att hon också fick träffa en bra läkare. Men den undersökning som följde blev ändå påfrestande.
– De började med att fotografera mina skador med två olika kameror. Efter det var det mycket provtagningar, som också tog lång tid, säger hon.
När alla prover var tagna så följde ett samtal med läkaren.
– Det överraskade mig att hon satte sig och förklarade för mig hur det som hade hänt skulle påverka min själ, säger Tina.
Men med det samtalet så upphörde också Tinas kontakter med vården. Hon har ärr på kroppen efter det som hände och under de åtta månader som har gått har hon också plågats av psykiska men, som sömnsvårigheter, ångest och mardrömmar.
– Jag vill inte gärna vara borta på kvällarna, eftersom jag inte vet hur jag då ska ta mig hem på ett säkert sätt, utomhus finns ju risken för överfallsvåldtäkter och taxi vågar jag inte åka. Det gör att jag har blivit begränsad i mitt liv, säger hon.
Ingen uppföljning
Något psykologiskt stöd eller uppföljande vårdbesök har hon inte varit på.
– Jag fick ett sms från en socialsekreterare på rättscentrum, som erbjöd mig tid. Jag tackade nej, eftersom jag inte kände att en socialsekreterare var vad jag behövde. Men någon erbjudande om uppföljning inom sjukvården har jag inte fått, säger hon.
Hon har däremot på egen bekostnad gått till psykolog, för att bearbeta händelsen. Något som hittills har kostat henne runt 17 000 kronor.
Den rättsliga processen, som har gått genom flera komplicerade turer, är inte slutförd än. Trots den omfattande bevisningen lade en åklagare ner förundersökningen.
Chauffören, som under hot har försökt tvinga Tina att ta tillbaka sin anmälan, har dömts för övergrepp i rättssak.
Att förundersökningen om våldtäkt lades ner överklagades av Tinas målsägarbiträde och den kommer att återupptas. För Tina väntar nu en ny omgång med nya polisförhör.
– Bevisningen är i det här fallet så omfattande, så om inte han fälls så kan ingen dömas för våldtäkt, säger hon.
Fotnot: Tina heter egentligen något annat.
Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö är ett av många sjukhus i landet där våldtagna kvinnor hänvisas till kvinnoklinikens akutmottagning.
Enligt riktlinjerna ska de som har utsatts för sexuellt våld få träffa en läkare inom en timme, men i praktiken lämnas de ofta mitt under pågående undersökning då deras läkare behövs på förlossningen.
– När det händer något på förlossningen så kan det handla om liv och död. Det är självklart att det då måste gå i första hand. Men för de våldtagna, som jag och mina kollegor vill värna om, är det ett problem att vi delar resurser med förlossningen, säger Kathrine Peiper, barnmorska som ansvarar för de uppföljande besöken för dem som våldtagits.
Det är nu ett och halvt år sedan Region Skåne tog beslut om att utreda om en särskild mottagning för våldtagna skulle startas. Vad utredningen kommer att landa i är fortfarande inte klart.
Går åt fel håll
I väntan på en särskild mottagning har riktlinjer tagits fram som syftar till att säkerställa god vård för de drabbade.
Men i praktiken har utvecklingen delvis gått åt fel håll. De samarbeten som tidigare fanns har i en del fall slagits sönder genom de organsiationsförändringar som samtidigt har genomförts.
Kathrine Peiper ingick för några år sedan i en grupp som tillsammans arbetade med att ta emot våldtagna. Men sammanslagningen av sjukhusen i Lund och Malmö ledde till att hennes medarbetare sade upp sig. Tidsbrist har lett till att även de nätverksträffar som tidigare hölls med kollegor från andra sjukhus har upphört.
Kathrine Peiper konstaterar att många patienter kommer i sällskap med polis, men att det sällan är fråga om överfallsvåldtäkter. Det vanliga scenariot är unga kvinnor som blivit våldtagna efter att ha varit på krog eller i andra miljöer där det dricks alkohol.
– Det är mycket vanligt att de säger att de har drabbats av en blackout, och även om de har druckit alkohol så säger de att minnesluckorna inte står i proportion till vad de drack, säger Katrine Peiper, som är övertygad om att många gärningsmän använder sig av någon form av drog.
Söker inte vård
Samtidigt vet de ansvariga för sjukvården att mörkertalet är stort, att många våldtagna avstår både från att polisanmäla och söka vård.
– Metoo-rörelsen har visat att det finns ett stort mörkertal. Hur stort det är och hur många som inte hittar fram till oss vet jag inte, säger Pia Teleman, verksamhetsansvarig för kvinnosjukvården vid Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö.
Kathrine Peiper är övertygad om att en mottagning likt den i Stockholm hade gjort skillnad.
– Här har vi svårt att skylta om vart de ska vända sig. Och det spelar roll, säger hon.
