Vi ska ut på dejt, se en konsert vi har längtat efter. Jag funderar över vilka skor jag ska ha på mig – vilka springer jag snabbast i om de jagar oss? Var ska jag möta min fästmö om vi kommer ifrån varandra? Har jag tillräckligt med batteri på mobilen, om jag behöver ringa polisen eller en ambulans? Vilken väg till konserthallen är bäst, där det är minst risk att stöta på grupper av män som ska ”rensa upp” Sverige från sådana som ser ut som jag?

Det är nästan omöjligt att tänka på något annat. Tidigare på dagen har maskerade högerextremister, på öppen gata, attackerat personer som ser ut att ha utländsk bakgrund.

När nyheten om den organiserade attacken kablades ut i helgen togs pöbelns misshandel av oskyldiga i försvar. Inte bara av den del av internet som gläds åt varenda droppe hat som träffar våra kroppar, utan nu även av allt ifrån barnboksförfattare till etablerade proffstyckare och ledamöter i Sveriges största partier. Det värsta är att jag inte blev förvånad, bara nedstämd.

Hatet kan äta upp en om man låter den. Jag har gått arg, rädd och förtvivlad så länge. Varenda gnutta hopp om en bättre morgondag har drunknat i samma vatten som flyktingarna från Syriens krig. Jag dras ner i mörkret om och om igen, sparkar förtvivlat för att ta mig upp till ytan. Det finns inget syre där nere, inget andrum för oss.

Varje gång det känns som om slutet är nära sträcker sig en hand ner och rycker upp mig. Den här gången är det inte bara en, utan tusen händer. Händer som tillhör kvinnor vars kroppar varit slagträn i hetsen mot flyktingar och människor som delar min hud- eller hårfärg. Kvinnor som vänder sig mot rasisterna och säger ”Inte er kvinna” – de tillhör inte någon förutom sig själva.

De förstår varför jag är rädd. De är också rädda, det här är inget nytt för dem. Innan högerextrema pöblar marscherade på gatorna fanns hoten där ändå, i form av mäns förtryck och våld mot kvinnor. Det vill de så klart inte låtsas om. Alla problem med ojämställdhet och otrygghet som drabbar kvinnor ska nu beskyllas på invandrarna. Samtidigt ska kvinnofriden villkoras, ”våra kvinnor” ska bara beskyddas så länge de underställer sig oss. Våra kvinnor får jämställdhet så länge de gör som vi säger och tycker som vi vill att de ska tycka. Kvinnohatet går hand i hand med rasismen.

I känslorna vi delar hittas en lösning. Vi bär rädslan och vi bär varandra. En gemensam kamp mot mörkret, tillsammans.