För tretton år sedan åkte jag till Etiopien. Jag ville försöka förstå varför Etiopien ständigt drabbades av hungersnöd när en rad andra länder utvecklades bort från bristen på mat och näring.

Då, 2003, var det en utbredd torka i landet och miljoner människor var hotade.

I dag, när jag återvänder, härskar den värsta torkan på 50 år, understruken av klimatförändringarna, och ännu fler miljoner människor hotas av svält och undernäring.

 Men mycket har hänt sedan förra gången. Inom många områden har Etiopien uppnått stora förbättringar. Spädbarnsdödligheten har minskat markant, liksom dödligheten för kvinnor vid födslar. Etiopien klättrar på att alla hälsoindex och på alla fattigdomsberäkningar.

Tillväxten är också imponerande, bland de högsta i Afrika – och hela världen procentuellt. Stora investeringar har genomförts när det gäller utbyggnad av infrastrukturen; vägnätet och järnvägen byggs ut och delar av landet som tidigare var svarnådda är nu tillgängliga.

Landet har till och med fått Världsbanken, Internationella Valuta-fonden och Afrikanska utvecklingsbanken att släppa på kraven av på privatiseringar för att ge lån och stöd – resultaten i Etiopien har varit så imponerande.

Tillsammans med Rwanda har landet den mest positiva utvecklingen i Afrika inom dessa områden, om än med en startpunkt i den absoluta botten. Men det finns också en annan tydlig likhet mellan Rwanda och Etiopien; bägge är auktoritärt styrda stater som inte kvalar in att kallas demokratier.

Många ställer då frågan: Finns det en motsättning mellan demokrati och utveckling för de allra fattigaste länderna? Eller är det en fråga som säger mer om frågeställaren; den kan användas som ett försvar för bristande demokrati. Och det handlar inte om att brist på demokrati i sig skulle ge en positiv utveckling – det finns många exempel på diktaturer och halvdiktaturer där inget som helst positivt för befolkningen inträffar.

Men så finns det några länder med enpartistyre och stor demokratibrist som åtminstone under en viss tid ger sin befolkning förutsättningar att få mat, hälsovård och utbildning, något den tidigare varit avstängd från.

Men låt oss gå tillbaka i tiden;

Allt började med Lucy.

Hon föddes för tre miljoner tvåhundratusen år sedan i Etiopien och var den äldsta människan som funnits.

Lucy är allas vår mamma.

Efter att ha pratat med vår tids kritiska studenter utanför universitetet i Addis gick jag till museet alldeles bredvid för att hälsa på Lucy. Förra sommaren hade USAs president Barack Obama gjort samma sak, men han rörde dessutom vid henne – vilket är strikt förbjudet. Obama klarade sig dock utan straff.

Lucy ligger i källarvåningen på Nationella Museet, i glasskåpet vid hennes sida finns också det skelett som kallas hennes dotter – trots att det är betydligt äldre.

Fyndet av Lucy betyder att vi alla är afrikaner; svenskar, fransmän, amerikaner, kineser, ja alla. Hon heter förresten Lucy efter Beatlessången Lucy in the sky with diamonds, som var favoritlåt vid utgrävningarna i östra Etiopien.

Men hade Lucy några funderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och rätten till överlevnad?

Jag träffar den mäktige Getachew Reda, kommunikationsminister och i allt högre grad den som är tales-man för det styrande partiet Tigreanska Folkets Frihetsfront, TPLF. Partiet styr också den koalition som har alla mandaten i parlamentet, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front, EPRDF.

Det är Getachew Reda som har rollen att försvara den etiopiska regimen ideologiskt och politiskt. Han gör det, med både grova medel och självkritik. Om fängslandet av de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson säger han att de ska vara glada för att Etiopien är ett så generöst land.

– Sverige vill lagföra Wikileaks grundare Julian Assange för hans övergrepp på kvinnor i Sverige. Vi ville lagföra Martin Schibbye och Johan Persson för deras övergrepp på landet Etiopien i samarbete med en terroristorganisation, ett betydligt värre brott.

Men han håller också med om att det saknas demokrati i Etiopien.

– Vi arbetar med det, men visst finns det en allvarlig brist på demokrati i Etiopien. Det är delvis kulturellt betingat, jag märker på mig själv att jag i mitt liv inte alltid är demokratisk – vi måste tvinga oss själva att bli demokrater.

De flesta biståndsorganisationer tycker om Etiopien för att landet ”levererar”, vilket är det högsta beröm ett land kan få. De resonerar så att om man ger pengar till Etiopien för att bygga ut hälsovården då går pengarna till att bygga ut hälsovården. Inte som i många andra utvecklingsländer där pengar till hälsovården kan betyda att importen av Mercedesbilar flerdubblas.

Satsningar på utbildning, vägbyggen, dammbyggen och utbyggnad av järnvägen betyder att det satsas pengar inom dessa områden, något som ger resultat i olika index där utveckling registreras.

Samtidigt är alla medvetna om det som Getachew Reda kallar demokratiska brister, men man är villig att se mellan fingrarna på detta så länge Etiopien ”levererar”.

Kumlachew Dagne är advokat och är ordförande för det etiopiska Human Rights Council. Han är oroad över utvecklingen:

– Det har inte blivit bättre på senare år, korruptionen och rättslösheten ökar. Vi inom HRC försöker få till stånd en dialog med regeringen, tidigare har vi haft diskussioner som varit fruktbara, men nu är det svårare. Sedan den tidigare premiärministern Meles Zenawi avled för några år sedan är det svårt att få klara besked från regeringen.

Meles Zenawi var den oomtvistade starke mannen i Etiopien ända fram till sin död 2012. Han personifierade den nya regeringen och hade ett oerhört starkt inflytande i alla frågor. Paradoxalt nog har hans död försvårat demokratiseringsarbetet. I dag finns ingen med hans styrka som kan gå in och förändra beslut och tendenser på ett tydligt och avgörande sätt. De flesta är i dag rädda för att få kritik om de sticker ut.

En sorglig fråga för de mänskliga rättigheterna i Etiopien är frånvaron av sexuell frihet. Frågan är helt sopad under bordet och ingen vågar ta upp den. Homosexualitet är straffbart och homosexuella kan dömas från 3 till 25 års fängelse, beroende på samtycke och ålder.

– En Pride-demonstration i Etiopien skulle leda till en katastrof. De demonstrerande skulle bli attackerade och lynchade, säger Kumlachew Dagne.

Masara och Fejderdin bor i en av de små byarna i Jido, beläget i provinsen Oromia, 200 kilometer från Addis Abeba. Ett par gånger i veckan går de till den lokala hälsoposten, en promenad på ungefär en halvtimme.

 Bägge har barn är undernärda och varit kraftigt och akut undernärda, Masara en dotter på 17 månader och Fejerdin en son som är 13 månader gammal. På hälsomottagningen får de extra näring till sina barn.

– Jag trodde inte att min dotter Teiba skulle överleva, säger Masara, hon var så liten, liten och kunde inte sitta upprätt.

Fejerdin hade en liknande upplevelse. De hade nästan ingen mat i hemma och själv klarade hon inte av att amma honom.

– När jag kom till kliniken hade min sons ben och mage börjat svälla upp och han hade ingen som helst energi.

Masara och Fejerdin hade tur. På kliniken hade man fått in förpackningar med extra näringsrikt jordnötssmör som ges till de små barnen. Efter ett par veckor är det fortfarande undernärda, men situationen är inte längre akut.

Situationen i år är mycket allvarlig. Landet går igenom den värsta torkan på 50 år och konsekvenserna förstärks av klimatförändringarna och väderfenomenet El Niño. Mellan tio och upp till arton miljoner människor hotas av allvarlig undernäring och på sikt svält.

Jag var i samma område för tretton år sedan, grundförutsättningarna var desamma, en lång torka hade gjort att befolkningen inte hade någon mat – situationen var då som nu mycket allvarlig.

Men det finns också skillnader. I dag har hälsovården byggts ut på ett dramatiskt sätt. Då jag för 13 år sedan var i Sidarro hade många av de hjälpsökande tvingats fotvandra i fyra-fem timmar för att ta sig till den plats där förnödenheter kunde delas ut. Det säger sig självt att de svagaste inte hade någon möjlighet att ta sig dit.

Nu är hälsovården utbyggd på ett helt annat sätt. Nästan alla distrikt är uppdelade med lokala hälsokliniker som finns nära befolkningen. Det finns 3 500 hälsocenter som under sig har 16 000 lokala hälsoposter. Knappast någon tvingas gå längre än maximal en timme för att få hjälp. Dessutom kör många kliniker ut nödproviant vid allvarliga fall till byarna.

Idag finns också förutom ett begränsat antal läkare, utbildade sköterskor och specialister drygt 38 000 utbildade hälsoarbetare, så kallade healthextension workers, närmast barfotasköterskor, som arbetar på landet med framför allt kvinnor.

Dessutom har regeringen arbetat med att inrätta något man kallar hälsoarmén. Den ska utbyggd bestå av 16 miljoner modellfamiljer där modern i familjen fått en sex månaders hälsoutbildning. Modellfamiljerna i hälsoarmén ska kunna nå ut till hela ladets befolkning på nära 100 miljoner människor.

Det är en imponerande utbyggnad, som inte ifrågasätts av biståndsorganisationer eller opposition, möjligen kan man diskutera kvaliteten på utbildningen och kompetensen hos barfotasköterskorna och hälsoarmén.

Men Etiopien största problem är att jordbruket inte fungerar. Inte ens om det regnar normalt kan jordbruket försörja Etiopiens befolkning. Och det är där den viktigaste kritiken mot regeringen kan riktas.

En av landets främsta experter på vattenförsörjning och jordbruk heter Dessalegn Rahmato. Han är en internationellt erkänd expert och har skrivit en rad avhandlingar och böcker om jordbruket och vattenförsörjningen i Etiopien.

Jag träffade honom också 2003. Då menade han att enda möjligheten för Etiopien att kunna uppnå ett tillstånd där maten alltid räcker är att genomföra en jordreform som möjliggör ett rationellt jordbruk – och att folk dessutom flyttar in från landsbygden till städerna.

När jag träffar honom på hans kontor i centrala Addis Abeba säger han efter 13 år samma saker igen. Under tiden har ingenting hänt.

Den etiopiska ekonomin har utvecklats, genom att bygga upp katastroffonder kan landet själv ta hand om större delar av sin befolkning – men fortfarande består dock 45 procent av budgeten bistånd.

– Visst har mycket blivit bättre när det gäller hälsoarbetet och investeringar i infrastruktur, men den minsta avvikelse i väder slår hårt på människornas liv. Just nu har vi kraftiga förändringar och resultatet är mycket allvarligt för hela nationen.

– Detta visar att böndernas liv och deras sätt att arbeta inte har förändrats. Rimligen borde historien lärt landet och dess regering att jordbruket måste utvecklas för att bli hållbart och kunna klara av naturkatastrofer.

Dessalegn Rahmato menar att de stora investeringar inom infrastrukturen som genomförts har missat vattenförsörjningen:

– Det borde lagts stora investeringar i vattentillgång; små, mellanstora och stora projekt borde utvecklats. Detta borde prioriterats, även på bekostnad av andra projekt. Projekten gäller på alla nivåer; hushållen, byarna, regionerna och delstaterna.

– För mig är det svårt att förstå varför detta inte blivit prioriterat.

Istället för att med kraft agera för att förändra det icke fungerande jordbruket har regeringen infört ett program, kallad ett säkerhetsnät, som regelmässigt ger mat till över 8 miljoner människor. Det stora problemet med programmet är att nästan ingen lämnar det.

Från början var det tänkt som en tillfällig hjälp till hungrande människor, men det har istället blivit en permanent lösning för många miljoner etiopier. Programmet finansieras av FN och en rad givarländer, bland dem Sverige.

Så även när regnen kommer normalt och skördarna är genomsnittliga kan inte Etiopien försörja sin befolkning, Sedan 1980-talet och fram till nu har landet fått mellan 200 000 och 1,2 miljoner ton årligen i livsmedelsbistånd.

En av de stora knutfrågorna är ägandet av marken. Det etiopiska jordbruket är uppbyggt av små jordlotter på cirka 10 000 kvadratmeter som brukas av en familj eller en släkt, men de äger inte marken utan har bara rätt att bruka den.

Många kräver att marken ska privatiseras men det styrande partiet TPLF är hårda motståndare till utförsäljning av åkermarken. De menar att en privatisering bara skulle leda till att en mängd småbönder skulle sälja sina jordlotter till ett lågt pris, göra av med pengarna och sedan stå utan någon möjlighet att försörja sig.

– Vi måste istället utveckla småbruken, ge småbönderna tillgång till alla hjälpmedel såsom konstbevattning, gödsel och maskiner. Mer än 75 procent av vår befolkning lever på småjordbruk. Vi har dessutom ett överskott på fertil mark i Etiopien, vi måste få bönder att flytta till nya områden där jordbruket kan ge dem trygghet, säger Getachew Reda.

Men det är tveksamt om det går att mekanisera och effektivisera alla de små jordlotter som utgör det etiopiska jordbruket. Många hävdar att jordbruken måste bli mångdubbelt större för att kunna bli effektiva och högproduktiva. En sådan reform skulle leda till en flodvåg av människor från landsbygden till städerna.

Dessutom är frågan om att flytta bönder till andra delar av landet mycket känslig. Den gamla militärdiktaturen, Dergen, under ledning av landets blodigaste ledare Mengistu, tvångsförflyttade småbönder under sin tid makten mellan 1974 och 1991. Många av dem dog och förföljelserna var omfattande. Cirka 500 000 människor mördades av militärregimen.

Bara att diskutera förflyttning av bönderna till nya områden skulle mycket väl kunna leda till akuta kriser.

Just nu pågår ett uppror i landets mest folkrika provins, Oromiya. Nära 40 procent av landets befolkning tillhör den etniska gruppen oromo, medan landet styrs av partiet TPLF som kommer från provinsen Tigray i nord och representerar den etniska gruppen därifrån som utgör mindre än 15 procent av folket.

Oromos anser att de har för lite att säga till om och klagar också på den omfattande korruptionen och att den federala huvudstaden Addis Abeba breder ut sig i provinsen.

Ett exempel som ofta tas upp är tillkomsten av blomfabrikerna i Oromia och i närheten av Addis Abeba. På kort tid har internationella och etiopiska konsortier satsat på att anlägga enorma växthus för odling av framför allt rosor. Man konkurrerar framgångsrikt med Kenya som tidigare varit ledande i blomexporten. Etiopien anses idealiskt för växthusen, man befinner sig på hög höjd och avståndet till solen anses idealiskt.

Men när blomfabrikerna etablerat sig har det skett genom att många småbönder vräkts från sin mark och fått en kompensation motsvarande knappt 20 000 kronor för 10 000 kvadratmeter. Sedan leasas marken ut till blombolagen för det tiodubbla beloppet. Mellanskillnaden hamnar i regionens kassakistor och dess tjänstemäns fickor.

Sammantaget har förhållandena lett till våldsamma protester och regeringen har satt in säkerhetsstyrkor för att slå ned upproret. Medborgarrättsorganisationer uppskattar att flera hundra människor dödats under protesterna som pågått sedan i november.

Merera Gudina, före detta parlamentsledamot och ledare för Oromo Federalist Congress är mycket oroad över situationen i Oromia.

– Minst 300 döda, tusentals skadade och gripna – så ser det ut i Oromiya just nu. Armén och säkerhetsstyrkorna är mycket brutala. Protesterna har hållit på fyra månader och kommer inte att sluta.

– Vi är ockuperade av ett maktfullkomligt parti från Tigray. Vi människor från Oromia har inget att säga till om utan tvingas lida. Speciellt vår ungdom reagerar: Arbetslösheten är skyhög och nöden ökar.

– Vi kräver fria val och en fri marknad. Protestesterna kommer inte att upphöra innan vi fått det.

Däremot kräver inte Merera Gudina eller hans parti privatisering av jordbruket.

– Tiden är ännu inte mogen för detta.

Protesterna i Oromia har skakat regeringen. För en kort tid sedan bad landets premiärminister Hailemariam Desalegh om förlåtelse för vad man gjort i provinsen.

– Vi har handlat fel och för sent. Hade vi gjort rätt hade vi kunnat undvika den död och den förstörelse av egendom som skett. Oromia har varit utsatt för dålig politisk styrning och det är vårt ansvar.

Men han lade också till att oansvariga element i hade kidnappat den legitima protesten och detta måste stoppas. Och han signalerade inte heller något tillbakadragande av säkerhetsstyrkorna.

I Addis Abeba ställer många intellektuella krav på yttrandefrihet och fri press efter att regeringen fängslat oppositionspolitiker, journalister och stängt tidningar.

Många intellektuella i Rwanda och andra afrikanska stater försvarar ofta den bristande demokratin med att alla resurser måste sättas in för att folk ska kunna överleva, få utbildning, hälsovård och att infrastrukturen byggs ut och bryter isoleringen av hela landsdelar.

Det ligger i linje med vad den etiopiska regeringen satsar på. Fattiga människor på landsbygden, som kämpar för överlevnad ställer sällan krav på fria val, yttrandefrihet eller en fri press.

I Etiopien samarbetade jag med journalisten Tesfalem Waldyes. Våren 2014 greps han för påstådda brott mot anti-terroristlagen. Han hade suttit fängslad i ett år och tre månader då åklagaren lade ner åtalet mot honom – en månad innan Barack Obama skulle komma på besök till Addis Abeba.

Samtidigt som han fängslades greps också sex bloggare och två andra journalister. De anklagades för att försöka upprätta en plan för att underminera de kommande valen med hjälp av utländska makter. I åtalet mot dem utpekades två oppositionspartier till den etiopiska regeringen som var verksamma i USA. Partierna var olagligförklarade i Etiopien men inte terroristförklarade. Ingen av de åtalade hade haft någon som helst kontakt med partierna.

Alla visste att utredningstiden för de brott man var anklagade för skulle ligga på över ett år – i god tid över valen i landet.

– Efter hot om tortyr tvingades jag att skriva under ett papper som förklarade att jag var medlem i bloggarkollektivet Zone 9, vilket jag inte var, säger Tesfalem Waldyes till ETC.

– De sa också att vi var terroristutbildade och ett bevis för det var att vi hade deltagit i en journalist-föreläsning om hur man som journalist ska uppträda i ett upplopp för att skydda sig.

Rättegången mot journalisterna och bloggarna blev mycket uppmärksammad och följdes varje dag av de utländska ambassaderna, bland dem den svenska. Tesfalem Waldyes hade också arbetat för Expressen i Sverige och tyska tv-bolag som nu stödde honom.

En annan av journalisterna som greps var Edom Kassaye. Hon hade i många år arbetat både för etiopiska och utländska medier, men när hon greps var hon anställd av den internationella biståndsorganisationen Plan. Men när åklagaren lagt ner åtalet mot henne fick hon sparken från Plan.

– Jag fick ingen förklaring, de sa bara att jag inte hade något jobb där, de ville inte ha med mig att göra, säger hon idag.

Edom Kassaye skrev till samtliga nationella avdelningar av Plan, inklusive den svenska, och berättade om sin situation. Inte någon av dem svarade på hennes brev.

Kommunikationsministern och ideologen Getachew Reda menar Etiopien i princip är ett demokratiskt land.

– Vi skulle aldrig kunnat genomföra våra framsteg utan befolkningens stöd och deltagande, men en demokrati här är inte samma sak som i Europa. Demokrati på vårt sätt är en förutsättning för Etiopiens fortsatta framsteg och där är yttrandefrihet och pressfrihet viktiga delar.

– En verklig pressfrihet kan dock inte uppnås innan människorna har lärt sig läsa och skriva. Pressfriheten kan också missbrukas och användas för att hota det allmänna goda, samhället och konstitutionen och detta måste vi förhindra.

– Även grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och pressfrihet kan och måste begränsas om de hotar andra friheter.

Sverige försöker gå en medelväg när det gäller relationerna med Etiopien. I den strategin betonas vikten av att ge bistånd till det civila samhället och medverkan till uppbyggnad av demokratiska rörelser. Men detta är lättare sagt än gjort i ett land där det styrande partiet dominerar folkrörelserna och även reglerar deras verksamhet.

De prioriterade områdena för Sveriges bistånd, som uppgår till i snitt 200 miljoner kronor om året, är:

1. Stärkt demokrati, jämställdhet och ökad respekt för mänskliga rättigheter, inklusive sexuell och reproduktiv hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter.
2. Stärkt motståndskraft mot miljöpåverkan, klimatförändringar och naturkatastrofer.
3. Förbättrad möjlighet för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor, tillgång till försörjning och arbete.

 Sammantaget kan man misstänka att den större delen av arbetet och pengarna kommer att gå till punkt 2 och 3.

Sverige ökar också det humanitära biståndet

Det är mycket svårt att få etiopier i huvudstaden att tala med pressen och till med finnas med på bilder, rädslan för att råka i onåd hos regimen är mycket stark. Men med löfte om anonymitet pratade jag med några studenter, som var mycket kritiska.

– Inga kritiska frågor tillåts, vi ska bara svälja allt som sägs och vara tacksamma för att vi accepterats på universitet. Efter kurserna kommer vi ut till arbetslöshet, det finns inga jobb till oss.

– Vi känner att vi skulle kunna göra mycket nytta, kunna vara med och kämpa för att lyfta vårt land.

Ett av oppositionspartierna i Etiopien, Det Blå Partiet, har privatiseringar av ekonomien som sin främsta punkt i partiprogrammet.

– Etiopien är ett av världens absolut fattigaste länder, bara Niger har det värre. En stor del av anledningen till det är att vi inte har en stark privat sektor som kan utveckla landet. I jordbruket är en privatisering nödvändig för att få resultat. Nu slängs bönder ut från sin mark som ägs av staten utan någon riktig kompensation. Sedan säljs deras mark till utländska företag som exporterar allt, säger partiledaren Yilkal Getnet till ETC.

– Det Blå partiet är ett center-höger-parti som står för frihet för alla. Vi kräver att alla politiska fångar ska friges, inklusive de journalister som nu sitter fängslade för att ha skrivit artiklar som inte passar regimen.

Yilkal Gennet har själv gripits vid en rad tillfällen.

– Jag har arresterats sex gånger, den längsta tiden jag suttit fängslad är tre månader. Men inte vid något tillfälle har några formella anklagelser lagts fram. Vi lever i en total rättslöshet.

Av den övriga oppositionen betraktas det Blå partiet som mycket naivt. I deras propaganda förs privatiseringar fram den en enda saliggörande medicin på alla problem.

Men de närmaste åren kommer att vara avgörande för Etiopien och dess regering. Kommer den imponerande tillväxten att fortsätta? Kommer utvecklingen av hälsovården och utbildningen att utvecklas lika starkt? Vad händer när t.ex. Kina kräver en viss återbetalning av de enorma lån landet givit för utbyggnaden av infrastrukturen?

Kommer Etiopien att genomföra reformer som minskar missnöjet i Oromia och andra landsdelar? Hur stor del av landets resurser för satsningar på framtida utveckling har ätits upp av den akuta hungerssituationen?

Frågetecknen är många och prognoserna är mycket skilda. En diplomat med placering i Addis Abeba är övertygad om att regimen kommer att falla på några års sikt.

– De kommer inte att klara av att upprätthålla tillväxten. Det säger sig själv att tillväxten inte kan ligga på upp mot tio procent hur många år som helst i rad och då kan inte Etiopien längre ”leverera”. En stor del av tillväxten är dessutom rena fantasifoster.

– Dessutom måste vi fråga oss om mänskliga rättigheter inte är absoluta. Kan vi acceptera fortsatta flagranta brott mot dem – och samtidigt fortsätta bekosta landets utveckling; 45 procent av Etiopiens budget kommer av biståndspengar.

Men andra bedömare, en tjänsteman i en internationell organisation, som inte heller vill uttala sig med namn, har den motsatta bilden.

– Vi måste arbeta för en demokratisering på lång sikt, men i dag är överlevnad och att skapa förutsättningar för överlevnad den viktigaste prioriteringen. Det är vår skyldighet mot det etiopiska folket. Vad man än tycker om regimen kan man inte förneka de kraftiga framsteg som gjorts inom hälsovård, utbildning och infrastruktur.

– En stor del av dess framsteg skulle aldrig skett på den här tiden med en regim som inte pekade med hela handen och inte såg till att åtgärderna verkligen genomfördes. Ibland måste man välja, även om det innebär kompromisser med andra viktiga värden.

Svaren på frågorna kommer inte bara att vara viktiga för Etiopiens framtid, utan också att användas vid bedömningar av andra afrikanska länder och deras utvecklingsstrategier.  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.