Till salu: 49 000 svenska elever

Academedia är idag en miljardverksamhet, sett till omsättningen. Nu vill ägaren EQT återintroducera bolaget på börsen, för att efter hand sälja av den helt.

Academedia är på många sätt likt andra stora friskolekoncerner. Men den är avsevärt större än andra aktörer. Tillväxten har skett i rekordfart. Från 2001, då bolaget börsintroducerades första gången och mest höll på med arbetsmarknadsutbildningar, till dagens jätteaktör med allt från förskolebarn till komvuxelever. Den verkliga boomen kom 2007, då Academedia gick samman med en annan koncern, Anew Learning, och började lägga under sig gymnasier och grundskolor.

Den fortsatt stora tillväxttakten kan kopplas till att EQT några år senare kom in som ägare, anser Patricia Hedelius, börskrönikör och ekonomijournalist i Svenska Dagbladet.

–Snabb och kraftig tillväxt innebär högre prislapp när verksamheten säljs. Så det är klart att private equity-ägare, som har det i fokus, oftast är lite mer effektiva än andra privata ägare.

Varför detta fokus på att växa, borde det inte handla mer om vinst?

– Om du köper en verksamhet med lägre vinstmarginaler räknar du med att den nya verksamheten senare kommer upp till samma nivå som koncernen. Det finns stordriftsfördelar i att äga många skolor så vinsterna kommer sedan efter hand.

Att det är en idé som genomsyrat koncernen syns vid en genomgång av antalet elever per anställd genom åren. Lärartätheten i koncernen har hela tiden legat under den genomsnittliga siffran för riket, något som fått många att kritisera företaget. Tidigare granskningar, bland annat från Lärarnas Tidning, har visat att Academedia i genomsnitt tar ut över 6 000 kronor i vinst per elev och år. En riktig guldkalv?

Nej, faktiskt inte, menar Patricia Hedelius. Academedia kommer i stället att bli svårsålt, och förklaringen finns i den politiska kritiken mot vinster i välfärden.

– EQT har nog inte haft möjligheten att trimma eller effektivisera verksamheten så mycket som man hade velat göra. Man har inte vågat ta ut svängarna, säger Patricia Hedelius.

Är det här ett tecken också då på att det är en förändring på gång i stort när det gäller riskkapitalets ägande i skolföretag?

– Ja, definitivt. EQT har hört sig för om det finns något intresse från någon annan att köpa, och det har det inte funnits. Så när man nu ser en liten möjlighet att sätta tillbaka koncernen på börsen kommer man att ta den, och sedan kan man gå vidare och glömma det här med friskolor.

Möjligheten att introducera Academedia på börsen igen är visserligen också liten, tror hon.

– Man måste ha en grund, en plattform på 20–30 procent av stabila långsiktiga ägare före börsintroduktion, gärna bankfonder och AP-fonder. Men alla ser den politiska risken. Köper de en aktie för tio kronor och vinstuttaget begränsas, så blir ju aktien mindre värd. Allra helst vill EQT ha det man kallar ankarinvesterare – en familj av kött och blod som har mycket pengar och brinner för utbildning. Men den ägaren lyser med sin frånvaro.

Kent Werne, som har skrivit flera böcker om privata välfärdsföretag, håller i princip med i Hedelius analys. Han säger att han är överraskad av beskedet om börsintroduktion, eftersom chansen att hitta köpare är så liten. Å andra sidan menar Kent Werne att riskkapitalbolagen i viss mån straffat ut sig själva från skolmarknaden just genom det beteende som lett till Academedias ställning idag. Man har dammsugit marknaden på mindre skolföretag för att sedan ställa krav på lönsamhet.

– Det sättet att driva skolverksamhet rimmar illa med förväntningarna från både politiker och skolaktörer. Det stämmer inte heller överens med synen att friskolorna ska konkurrera med varandra.