De har alla flytt från Afghanistan, och kommit till Sverige när de fortfarande var barn. Amir Amini var 16 år när han kom, Hossein och Morteza var båda 17.

Amir växte upp i Afghanistan, men den väpnade konflikten tvingade honom på flykt. Efter att Amir lämnade in sin asylansökan i Sverige dröjde det två år innan han fick komma på intervju hos Migrationsverket. Tre månader senare fick han sitt avslag.

– Sen kom det andra och tredje avslaget snabbt, och Migrationsverket kallade mig till ett möte om att jag måste åka tillbaka till Afghanistan.

Gömde sig

Det var inte ett alternativ för Amir. Istället gömde han sig. I ett år levde han utan ekonomiskt stöd och med ständig oro att bli hittad av polisen. Han vågade inte åka in till stan och träffa kompisar eller gå i skolan. Värst var nätterna.

– Jag var rädd hela tiden. Jag hade kläder på mig när jag sov så att jag skulle kunna springa om de kom.

När nya gymnasielagen kom fick han 13 månaders uppehållstillstånd för gymnasiestudier.

– Jag blev så glad, jag tänkte att nu kanske jag får stanna.

Efter det första tillståndet fick han förlängt för att kunna avsluta sina studier och därefter ett halvår till för att hitta jobb. Utan jobb med varaktig inkomst i två år får han inte sitt uppehållstillstånd förlängt. Trots att han sökt alla jobb han hittat, varit på många intervjuer och arbetat fem av de sex månaderna så har hans tillstånd nu gått ut, och han har fått avslag på förlängning.

– På intervjuerna säger de att det är coronatider och att de inte kan anställa nya personer.

Försöker lura sig själv

Han tittar mot fönstret. Utanför har löven börjat skifta färg och falla till marken. För Amir leder höstens ankomst genast tankarna till vintern.

– Nu blir det jättesvårt, när vintern kommer blir det jättekallt, och jag kommer ha svårt att hitta ett rum att bo i. Jag kan inte bo kvar där jag bor nu när jag inte har tillstånd.

Amir gör sitt bästa för att inte tänka på vad som ska hända nu.

– Just nu försöker jag lura mig själv. Jag spelar, tittar på film, söker jobb och försöker att inte tänka på det.

Hossein och Morteza känner varandra sedan tidigare. De har studerat till undersköterskor tillsammans. Hossein levde som papperslös i Iran när han var liten, och flydde för att inte utvisas tillbaka till Afghanistan när han blev tonåring. Hans asylprocess drog ut på tiden och han fick sitt sista avslag strax innan gymnasielagen kom.

– Det var svårt, när jag gick i skolan och fick mina avslag så påverkade det mycket. Jag mådde dåligt och oroade mig för att inte få fortsätta, men jag kämpade ändå.

Hossein trodde att gymnasielagen skulle bli hans räddning. Han tog chansen och utbildade sig, kämpade hårt och blev färdig undersköterska i våras. Sedan dess har han haft inhopp, men inte hunnit få en varaktig anställning. Han har sökt över 100 jobb, och nu är det bara lite mer än en månad tills hans tillstånd går ut.

– Jag söker äldreboende, hemtjänst, demensboende… Men det går inte att hitta jobb. Det är jobbigt, jag känner mig värdelös. Jag gör allt jag kan men det räcker inte.

Fick fast anställning

När Morteza fick komma på en anställningsintervju berättade han för sin chef om sin situation, om åren i Sverige och erfarenheten av att vara hemlös utan papper, kämpa för att klara skolan och stå utan skydd. Han berättade att han skulle utvisas om han inte fick jobb.

– Tack och lov så var det en bra person, och han gav mig fast anställning utan provanställning, säger Morteza.

Arbetet med att fylla i blanketter och få in alla nödvändiga intyg drar ut på tiden. Det gått en månad sedan han började, och det är en månad kvar tills tillståndet går ut. Hans erfarenhet av att få olika besked och kastas mellan hopp och förtvivlan gör att han inte vågar hoppas, trots att han har en fast anställning.

– Man vet aldrig, ingenting är säkert. Jag är rädd att Migrationsverket ska säga att nåt är fel, eller att någonting kommit för sent.