– Jag led av traumatisk stress som gjorde mig till en förstelnad människa. Om jag hade stannat kvar så hade jag antagligen blivit psykotisk, säger hon.
Det har gått lite över tjugo år sedan Zana Westerberg lämnade Sarajevo, som då var en belägrad stad. Under dessa år har nästan allt i hennes liv bytts ut. Hon har fått ett nytt hemland. Nytt språk. Bytt yrke. Inlett ett nytt äktenskap. Det är ett bra liv hon har i dag, där hon arbetar som kurator inom vuxenpsykiatrin och som psykoterapeut på Psykoterapeuterna i Malmö. Bland dem hon är med och hjälper finns det många som har gått igenom ett helvete likt det hon själv har bakom sig.
Hon är övertygad om att hon i sitt yrke upplevs som rationell, glad, stöttande och optimistisk. Men de sår hon bär på från åren kring kriget och uppbrottet från hemlandet är något hon aldrig kommer att kunna komma över helt.
– Tiden läker inte alla sår, men man kan lära sig att leva med dem. Att jag har varit en flykting kommer alltid att vara en del av mig, säger hon.
Det var en tillfällighet som gjorde att Zana Westerberg kunde fly i sällskap med sin sjuåriga dotter och trettonåriga halvbror. De bodde då i Sarajevo, där de som var kvar inte längre hade någon möjlighet att ta sig ut. Den dörr som öppnades på glänt för Zana Westerberg var att hennes mamma var sjuksköterska och att de som var barn till anställda på sjukhuset fick möjlighet att lämna landet.
Permanent chocktillstånd
Zana Westerberg minns att det var hennes kärlek till Ingmar Bergman, vars filmer hon hade sett, som fick henne att välja just Sverige som slutdestination. Men det sköra psykiska tillstånd hon befann sig i gör att många av de minnen som borde hänga samman med tiden kring flykten är borta.
– Jag var i en sorts chock som inte bara varar i tjugofyra timmar, utan var ett permanent tillstånd där jag hade en sorts fördröjd verkan på allt jag upplevde. Om jag såg en död människa på gatan kunde det ta en vecka för intrycket att sjunka in och först då kom min reaktion. Mycket av det jag borde minnas från tiden kring flykten är fortfarande borta. Det är tomma hål där de minnena borde vara, säger hon.
Det hon vet är vilka platser hon passerade genom den första tiden. Hon tillbringade en eller ett par nätter på någon sorts tillfällig förläggning i Ystad. Efter det hamnade hon på en flyktingförläggning på Celsiusgatan i Malmö. Stoppet efter det blev småländska Bomstermåla och att hon fick chansen att komma dit ser hon som sin lycka.
– Det var en vacker by med vacker natur. Invånarna var lite förvirrade över hur de skulle bemöta oss, en massa traumatiserade människor som inte talade deras språk, men de tog emot oss med vänlighet.
Det var då som nu många flyktingar som hamnade på förläggningar långt ute i skogen, där de blev sittande i ett par år utan att kunna komma igång med sina liv. Men för Zana Westerberg var det kontakten med vänliga svenskar som gav henne lite hopp och glädje.
– I Blomstermåla fanns en missionskyrka som öppnade sina dörrar för oss. Den värme och respekt jag mötte där betydde mycket.
”Samhället måste ställa upp”
Efter två år i Sverige kom Zana Westerberg till Lund. Hon fick bostad, svenskundervisning och började med tiden på Socialhögskolan för att skaffa en ny yrkesinriktning då hennes meriter från förr inte sågs som gångbara. Men psykiskt var hon fortfarande bara delvis närvarande både i sitt eget och sin dotters och halvbrors liv. Som ett sätt att bearbeta sina skuldkänslor skrev hon sin första uppsats på Socialhögskolan om barnen i familjer som flytt. Det resultat hon fick fram, och som hon skrev om på en svenska som ännu inte riktigt höll måttet, är giltiga än i dag.
– Barnen behöver inte ärva sina föräldrars trauman. Men för att de ska kunna klara sig så måste samhället ställa upp och täcka upp med de resurser som krävs för att ge barnen det stöd de inte riktigt kan få från sina föräldrar, säger hon.
Då som nu var det väldigt många flyktingar som kom till Sverige, vilket ledde till långa väntetider. Det Zana Westerberg önskar är att alla de som kan bli sittande i ett par år i väntan på att kunna komma igång med sina liv ska få hjälp med att bearbeta sina upplevelser, antingen individuellt eller i grupp.
– Att få bostad, undervisning och annat är bra, men betyder inte allt. De som bär på trauman har ångest, mardrömmar och problem med att sova. De är inte riktigt där de ska och har inte förmågan att ta till sig vad de får. Mentalt kan de leva kvar i sina gamla hemländer där de följer allt som händer, samtidigt som de inte riktigt orkar ta till sig allt det nya.
Obearbetat känslomässiga bagage
Att människor i dålig psykisk balans tvingas leva tätt inpå varandra och under ovisshet i långa tider tär dessutom på relationerna till andra.
– Det är ju inte så att alla de som kommer har förutsättningar för att kunna förstå och tycka om varandra. För oss som flydde från Balkan var det tvärtom. Vi kunde varandras språk men bland oss fanns det serber, kroater och bosnier. Vi tillbringade mycket tid med att följa nyheterna om vad som hände i vårt gamla hemland och de konflikter som pågick där var i många fall med oss.
Zana Westerberg möter i sitt arbete ofta flyktingar som på det praktiska planet har fått ordning på sina liv, men där det känslomässiga bagaget ligger obearbetat vilket lett till depressioner, ångest och sömnproblem.
– Förr eller senare kommer de till oss i psykiatrin, vilket man kanske hade kunnat undvika om de redan i ett tidigt skede fått hjälpa med att prata om vad de har varit med om. Det hade varit en vinst för både dem och samhället, säger hon.
Jenny Wickberg
