Tickande miljöbomber längs Medelpadskusten

– Tyvärr ligger Skönviken utanför Östrand och Sundsvallsfjärden utanför Ortviken i topp, säger Anna Stjärne, miljöhandläggare på länsstyrelsen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Riskklassning i vikarna

I Skönviken och upp mot Vivstavarv hittades tre områden som alla innehåller mycket höga halter av tungmetaller och andra gifter som kvicksilver, PCB, DDT, HCB, HCH, klordaner och PAH:er (se faktaruta).

– Den högsta uppmätta kvicksilverhalten påträffades i de fiberrika sedimenten i Skönviken och dessa innehåller också dioxiner. Spridningsrisken bedöms dessutom som mycket stor, säger Anna Stjärne.

I inre Sundsvallsfjärden hittades fem områden mellan Ortviken och Tjuvholmen med höga halter av både metaller och organiska miljögifter, länsstyrelsen konstaterar också att det finns mycket stor risk för spridning i detta område som bedöms ha både stor känslighet och mycket stort skyddsvärde.

Båda områdena har därför fått riskklassning 1A, det vill säga högsta prioritet för vidare undersökningar.

Säkra fiberbankerna

Att något måste göras åt föroreningarna står klart, men vad och hur är mer osäkert. Arbetet med att säkra fiberbankar är relativt nytt i hela landet och det är inte klargjort vad som ger minst påverkan på miljön.

– Det är lätt att tänka att allt ska bort men att gå ner och röra upp hela havsbotten skulle kanske kunna göra större skada. Ett alternativ kan vara att i stället täcka över bankarna och sedimenten, för att förhindra spridningen. Men det vet vi inte ännu, säger Anna Stjärne.

Utsläpp av pappersmassa

Något annat som är oprövat är ansvarsfrågan. Enligt miljölagstiftningen är det förorenaren som ska bekosta både undersökningar och saneringsåtgärder. Men det måste prövas från fall till fall.

Miljögifterna i havsbotten skapades av utsläpp av pappersmassa som gjordes från sågverkstidens början fram till 1969 när den första miljölagstiftningen trädde i kraft. Sedan dess renar fabrikerna sina utsläpp.

– Å ena sidan kan man inte kräva ett ansvar för något som inte var förbjudet när det gjordes, å andra sidan kan man inte säga att industrierna är helt friskrivna från allt som hände före 1969, säger Anna Stjärne.

SCA, som driver både Östrandsfabriken vid Skönviken och Ortvikenfabriken vid inre Sundsvallsfjärden, vill inte ge något generellt svar på ansvarsfrågan.

– Det finns en lagstiftning och det finns en process och den vill vi inte föregripa. Vi kan vår historia och vet att fabriker startats och drivits utifrån det kunnande som man hade då. Hade det varit nu så hade vi gjort på ett annat sätt, men det förändrar inte historien, säger Björn Lyngfelt, kommunikationschef på SCA.

Vem ska betala?

Vid tidigare tillfällen, där föroreningar på land har sanerats, har ansvarsfrågan lösts på olika sätt i enlighet med de regelverk som finns. Ibland har staten finansierat allt, ibland har stat och industri delat. Ibland har industrin fått stå för hela kostnaden.

Björn Lyngfelt vill lyfta fram att fiberbankarna trots allt har minskat de senaste åren, att naturen långsamt tar hand om gifterna när det inte fylls på längre.

Ändå ligger Skönviken och inre Sundsvallsfjärden absolut högst på listan på grund av alla föroreningar man har hittat där – visst är det ett problem?

– Vi har fört en dialog med länsstyrelsen under den här processen, vilket bland annat har lett till att vi har flyttat alla båttransporter till och från Östrand från viken ut till Alnösundet för att undvika att båtrörelserna rör upp bottenmaterialet. I första hand handlar det om att minska miljöpåverkan, i andra hand om att faktiskt få bort gifterna från botten, säger Björn Lyngfelt.

Han känner inte till någon massafabrik där man har gått in och sanerat fiberbankarna på havsbotten.

– Man ska inte göra ont värre, därför är det väldigt viktigt med prioritering och riskbedömning innan man gör något alls.