BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Repeterar ofta tillsammans
Lola Linder, Christopher Jarvis och Gun Faxbrink är medlemmar
i teatergruppen Tro hopp och mod. En gång i veckan brukar de samlas för att öva på sina roller, utöver repetitionen en gång i månaden med hela gruppen på Kärnhuset inne i stan. Snart ska de uppträda på ABF i Stockholm med pjäsen Verandan, och all ångest och fyllesjuka måste sitta säkert i replikerna innan dess.
– Det var tänkt att jag skulle vara med som resurs, men jag fick manus i händerna och sedan var det bara att vara med och spela. Jag har till och med sjungit inför publik, säger Lola Linder och låter fortfarande en smula häpen.
Det händer oväntade saker i Tro hopp och mod. Små mirakel, som att den som knappt säger pip inför andra människor börjar tala fritt. Eller som att den som inte vill synas, trotsar skräcken och ställer sig upp till allmänt beskådande. I drygt tio års tid har Tro hopp och mod varit en kreativ samlingspunkt i Umeå för psykiskt sköra, tillsammans med tidigare kriminella och missbrukare. ”Vi som varit på månens baksida”, som Christopher Jarvis uttrycker det. När han och de andra medlemmarna spelar de sjuka och utstötta karaktärerna så känner publiken att det är självupplevt. Det brukar beröra.
– Folk gråter och skrattar. De kan komma fram till oss och säga att vi betyder så mycket. Eftersom vi tillhör ”samhällets bottenskikt” så tror jag att vi inspirerar människor på ett särskilt sätt, säger Christopher Jarvis.
Längtan efter samhörighet
Leif Stenberg är teatergruppens samlande urkraft. Han är journalist och dokumentärfilmare och har ett livslångt engagemang för utsatta människor bakom sig. Han kom i kontakt med gruppen 2008, följde med dem på en resa till London och skrev utifrån deltagarnas liv pjäsen Verandan till dem. Sedan dess har han följt dem, repeterat med dem och sett medlemmar växa och blomma. I Leif Stenbergs och Håkan Pieniowskis dokumentärfilm I väntan på ett liv från 2015 får man följa några ur gruppen och deras längtan efter samhörighet och kärlek.
– Ännu har ingen återinsjuknat, fått återfall eller hamnat på institution igen. Det sparar mycket lidande för enskilda och deras anhöriga och dessutom pengar för samhället, säger Leif Stenberg när han begrundar vad gruppen har betytt.
Håller i utbildningar
I dag utbildar till och med teatergruppen polis och sjukvård i hur man bemöter människor med psykisk ohälsa. Men frågan är om ridån – trots framgångarna – är på väg att dras ner för gott för Tro hopp och mod. Det finns inte längre medel i kassan. I februari fattade gruppen därför beslutet om att lägga ner verksamheten – de har helt enkelt tröttnat på att söka bidrag och få nej, gång på gång.
– Vi fick ett bra bemötande från kommun och landsting under kulturhuvudstadsåret 2014, men sedan dess har det varit ganska tvärstopp – några mindre summor här och där. Som det är nu, är det Leif Stenberg som lägger ut pengar för gruppmedlemmarna. Så ska det ju inte vara. Det handlar faktiskt om människor som bidrar med någonting, det är inte så att de bara vill ha och ha, säger Ove Persson, ordförande i socialpolitiska föreningen, tidigare ledamot i socialnämnden och en av dem som har skött ansökningarna om ekonomiskt stöd.
Willy Pettersson, själv tidigare missbrukare och en av dem som arbetar med Tro hopp och mod, är förbannad.
– Det vi gör är inte bara kultur, utan det handlar om att de som är med får ett värdigare liv. Hos oss får de en identitet – en bekräftelse som de har svårt att få på andra ställen. Varför är det så svårt att ge oss pengar? Att vi SKA få, det har vi hört förut – politikerna lovar oss guld och gröna skogar, men de kommer inte till skott.
Hemma i köket hos Gun Faxbrink funderar de tre repeterande gruppmedlemmarna över varför gruppen har haft så svårt att få ekonomiskt stöd.
– Kanske är det för att vi är en udda företeelse, vi tillhör ju inte någon förening, tror Lola Linder. Men det finns ett annat motstånd också, som sårar och förbryllar. En del medlemmar har tvingats hoppa av teatern för att de inte får komma till repetitioner och uppträdanden.
– När jag skulle vara med, så var personalen emot detta, men det har ändrats nu. Det handlar om pengar, säger Gun Faxbrink.
Willy Pettersson har sett det hända flera gånger:
– Medlemmarnas medverkan har blivit ifrågasatt på boenden och av gode män. Det handlar om att personal tycker att det inte är bra för dem att spela teater, eller att färdtjänsten kostar för mycket. Men hela gruppen repeterar ju bara en gång i månaden, säger han upprört.
Leif Stenberg bekräftar krånglet.
– En färdtjänstbiljett kostar 38 kronor. 38 kronor! Jag blev så less på det där gnället att jag började betala färdtjänstresorna själv ett tag för dem som behövde.
Klent intresse från kommunen
Leif Stenberg skulle också önska lite mer uppskattning från kommunen. Han och teatergruppen har tidigare ordnat ett flertal inspirationsseminarier om metoder för socialt arbete. I Skellefteå finns Solkraft, där man i många år med stor framgång har ordnat sysselsättning och yrkesutbildning för både missbrukare, psykiskt sjuka och nyanlända – ett lyckat samarbete mellan stat, landsting och kommun. Men Leif upplever att intresset är klent i Umeå.
– Tänk om man åtminstone hade fått något gensvar från politikerna, som ”det här borde vi pröva”. Eller tänk om någon av dem kom och sade att ”fan vad bra ni jobbar”. Nej, nästa dag så är det i stället någon av medlemmarna av teatergruppen som kläms åt. Det är en kombination av pengar och bemötande som gör att man kroknar.
Den 10 februari hölls ett möte mellan representanter från socialpolitiska föreningen, landstinget och flera kommunala nämnder, bland annat kulturnämnden, för att försöka lösa frågan om teatergruppens överlevnad. Beskedet till gruppen blev att de behöver komma in med en ansökan, som ska vara mer specificerad.
Svårare att få stöd ekonomiskt
– Om de kommer med en ansökan så gör vi i kommunen tillsammans med landstinget och Umeåregionen en överenskommelse om vem som ska göra vad. Alla har ju ett ansvar. Men gruppen måste beskriva vad de vill göra och vad de söker pengar för, säger Tomas Wennström (S), kulturnämndens ordförande.
Är det ett problem för gruppen att de sysslar både med kultur och sociala frågor?
– Vi har ju regler för vad man kan söka pengar för. Gruppen håller på med teater och det är ju kultur, det är inget prat om det. Men de gör ju mycket annat också, som utbildningar av polis och vårdpersonal och då är det ju socialpolitik som det handlar om. Det kan ju inte vi i kulturnämnden bevilja pengar för. Det gäller bara att hitta en lösning – det finns pengar att söka, men ansökan måste vara rätt.
Kan de räkna med att få pengar i år?
– Ja, det har vi diskuterat också. Vi lägger ju årliga budgetar, men vi har pratat om att vi får försöka lösa det kortsiktigt och sedan får vi titta på det långsiktiga. Först får de komma in med en ansökan och så får vi se, säger Tomas Wennström.
Leif Stenberg har en annan syn på saken:
– Politikerna har sett våra föreställningar och är mycket välinformerade om vår verksamhet och vad vi vill. De vet exakt vad vi vill göra. Wennström har lyssnat på ett tiotal offentliga premiärer av radiodokumentärer för SR P1 som jag har gjort, som handlar om människorna i Tro, hopp och mod och deras vänner, liksom de dokumentärfilmer som vi har gjort för SVT på samma tema. Vi har lämnat in ett otal ansökningar för enstaka projekt eller hela år. Alltid avslag. Självklart handlar det inte om pengar, utan brist på solidaritet med människorna längst ned på samhällsstegen.
Avslutar med flaggan i topp
Nu närmast kommer alltså Tro hopp och mod att uppträda med pjäsen Verandan den 16 mars på ABF i Stockholm. Därefter väntar sista föreställningen i början av maj i Umeå. Christopher Jarvis tittar på manuspärmen på köksbordet. Han säger att han känner glädje och mening med att spela teater – på scenen kan han vara vad som helst; en uppstassad kvinna, den ”goda inre rösten” eller en politiker. Men just hoppet har faktiskt börjat lämna honom.
– Jag är väldigt pessimistisk. Vi har dragits med de här problemen under så lång tid, så jag ser inte ljust på framtiden.
Leif Stenberg är inne på samma linje, men han formulerar det så här:
– Vi ska ha en nedläggning med flaggan i topp! Då ska vi återigen slå ett nytt publikrekord. För mig och många andra är medlemmarna i Tro hopp och mod hjältar. Kommunen väljer ändå att släppa ut oss i stupröret med orden "Det är inte mitt bord".
