– Jag tar själv tag i rasismen och påpekar saker för mina arbetsgivare. Till exempel kan det komma föräldrar med en swastikatatuering och hämta sina barn. På många arbetsplatser där jag jobbat har det bara varit vita svenskar. De har ju inte själva upplevt att vara utsatta så har därför kanske inte tänkt på vardagsrasismen, men med mitt ursprung är jag uppvuxen med det. När jag påpekar rasism för arbetsgivarna blir de obekväma och försöker sopa det under mattan, men jag ger mig inte utan fortsätter.

Fredrik Cederblad

Musiklärare, Järna, 52 år

– Ja det tycker jag att vi gör. Som gymnasieskola vore allt annat otänkbart. Vi arbetar med alla diskrimineringsgrunder. 

Nanna Castillo

Verksamhetsledare för Kulturparken i Uppsala, 48 år

– Ja. Det vi alla kan göra är att hålla oss ajour med begrepp som belyser det strukturella bakom rasismen samt ständigt diskutera och analysera situationer och begrepp som unconscious bias, white fragility, colorism, gaslighting. Visst kan det kännas svårt i början, inte minst om man känner sig utpekad för att bibehålla rasistiska former, kanske omedvetet och med all välvilja i världen. För det är inte bara ”onda människor” som kan fälla rasistiska kommentarer, även gamla fina mamsen kan göra det. Därför är arbetet mot rasism så svårt.