Tania Kaveh berättar om kvällen som ett av många exempel när hon känt sig malplacerad. Till att börja med var hon en i sammanhanget ung, kvinnlig student på en middag där det satt både framstående akademiker och Augustprisvinnande författare kring bordet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det satt en man bredvid mig som började fråga vad jag gjorde där. Under middagen snappade han upp att jag hade kurdiskt påbrå, berättade att hans dotters bästa kompis var kurd och tyckte att vi kunde bonda över det, säger Tania Kaveh.
En bit in i samtalet frågade mannen om Tania kunde förklara om alla kvinnor som bär slöja känner sig förtryckta.
– Det blev så befängt. Dels bär jag inte slöja själv och framför allt kan jag omöjligen tala för alla kvinnor, säger Tania Kaveh.
Ifrågasättandet en del av vardagen
Situationer av i bästa fall välvilligt men inte sällan fientligt ifrågasättande är en del av vardagen för Tania Kaveh. Hon berättar att hon ”haft turen att inte bli spottad i ansiktet”, något som hänt några av hennes vänner med ”osvenskt utseende” på stan.
Frågan ”Var kommer du ifrån? Egentligen!” är titeln på Tania Kavehs text i ”Manifest”.
– Det är inte frågan i sig som stör mig utan att svaret jag ger inte räcker till om jag säger att jag är född i Stockholm, säger Tania Kaveh.
Viljan att kategorisera sin omgivning är förmodligen en ofrånkomlig drift för människan och det är inte heller den som Tania Kaveh vänder sig emot.
– Problemet är att inte få vara annorlunda, utanför normen. Och det gäller inte enbart rasism utan drabbar också hbtq-personer, människor med funktionshinder, alla som inte passar in, säger hon.
Inget annat medborgarskap
I sin antologitext använder hon frasen ”utanförskap utan tillflyktsort”, för att beskriva det som både är en personlig upplevelse och en allmängiltig vardag för alla som inte är bekväma i det offentliga rummet.
– Ibland har jag fått ”åk hem då” sagt till mig, säger hon.
Tania Kavehs pappa är kurd från Iran som träffade Tanias ryskgrekiska mamma i Sovjetunionen innan de kom till Sverige.
– Jag har aldrig bott i något annat land än Sverige. De fyra första åren av mitt liv hade jag inget medborgarskap, trots att jag är född här. Det enda jag haft sedan jag fick ett är svenskt, säger Tania Kaveh.
– Så vart ska jag åka om jag ska åka hem? Nationen min mamma kommer från finns inte längre och pappa kan inte återvända till Iran, fortsätter hon.
Tania Kaveh inspireras av chicana- och queerteoretikern Gloria E. Anzaldua som betonade styrkan i positionen ”mellanförskap”. En term som används för att beskriva att leva som assimilerad i ett vitt land men ändå ha icke-vita attribut.
Positionens nackdelar är uppenbara.
– Jag är mittemellan, ett slags lagom, fast inte svenskt lagom, faller utanför normen och tas inte alltid seriöst på grund av det, säger Tania Kaveh.
– Men det är också en styrka att ha en förmåga att förstå många olika människor bättre. Att ha så många olika kulturer i familjen. I min familj finns religiösa muslimer, ortodoxa, ateister, akademiker och personer som varit i krig, fortsätter hon.
Normbrytande blir motstånd
Gloria E. Anzaldua betonade styrkan i mellanförskapet, kulturkrockens möjligheter att verka som en samhällelig, social evolution.
– Förortssvenskan illustrerar det. Den anses ful och dålig, men hur häftigt är det inte att en person kan tala fem olika språk och inkorporera det i svenskan, säger Tania Kaveh.
Det normbrytande blir ett motstånd i sig.
– Blatte, mestis, kreol, vad du än kallar oss är det ett motstånd. Strukturen är inte byggd för oss, att vi ändå finns som stenar i den är ett litet skavande som leder till förändring, säger Tania Kaveh.
