Tamas: ”En av de största skandalerna i modern tid”

Att det fortfarande sker utvisningar av apatiska barn visar att skandalen rullar vidare. Det menar journalisten Gellert Tamas som 2009 skrev boken De apatiska.

– Handläggningen när det gäller apatiska barn är en av de största skandalerna vi har haft i Sverige i modern tid, säger han.

Han pekar på Selma, en 14-årig flicka som utvisades i våras.

– Det är svårt att se hur det stämmer överens med lagstiftningen eller med tanken att vi ska behandla barn med respekt.

Enligt Tamas är en anledning till att svårt sjuka barn fortfarande tvingas gömma sig från polisen att myndigheterna strider inbördes, om problemet är lagstiftningen eller tolkningen av lagarna.

– Migrationsverket säger ofta att de bara agerar efter lagstiftningen, medan Riksdagen, som stiftar lagar, skyller på snäv tolkning hos Migrationsverket. Oavsett vilket så fungerar inte praktiken.

Även om majoriteten får stanna leder de långa handläggningstiderna till onödigt lidande, menar Charlotta Spangenberg vid BUP:s specialenheter i Stockholm.

– Handläggningstiderna borde kortas. Ju längre tid barnen är sjuka, desto längre tid tar rehabiliteringen.

Enligt Charlotta Spangenberg ökar antalat asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom, som tillståndet kallas idag. Det bekräftas även av Socialstyrelsen. Men än så länge är det ingen som vet säkert hur många de apatiska barnen är.

– Avsaknaden av en diagnos har varit ett av hindren för att få en ordentlig överblick, men i år införs nya klass­ifikationskoder för uppgivenhetssyndrom som ska underlätta att få fram siffror enligt Elis Envall, utredare på Socialstyrelsen.

Anklagades för att simulera

Charlotta Spangenberg har arbetat med apatiska asyl­sökande barn vid BUP sedan 2004 och minns debatten om simulerande barn och föräldrar som anklagades för att manipulera och förgifta sina barn.

– Det har vi inte sett ett enda fall av här. Den debatten har tystnat gudskelov, säger hon.

Hon ser ändå en fara i att debatten generellt har tystnat, eftersom antalet utsatta barn ökar och det fortfarande finns ett vårdbehov.

Onödigt lidande

Barn med uppgivenhetssymptom utvisas fortfarande och även om de till sist får stanna utsätts de för onödigt lidande på grund av de långa handläggningstiderna.

– Ju längre tid de är sjuka, desto längre tid tar rehabiliteringen. Handläggningstiderna borde kortas. Finns det tungt vägande skäl enligt lag och praxis att låta en familj stanna så måste det också omsättas i praktiken, säger Charlotte Spangenberg.

Karin Holmberg

Andrea Wesslén