Talande tystnad om arrestdöden

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Frågan är om de 26 personer som dött i arrest de senaste fem åren hade överlevt om de fått vård. Det är självklart svårt att svara på men överläkaren István Szabó konstaterade att de här personerna i alla fall hade haft större chans att överleva på en vårdinrättning med konstant tillsyn och personal som kontrollerar pulsen och syresättningen. Narkotikapolisen Niklas Lindroth drar samma slutsats.

Många av personerna som dött har en missbruksproblematik och vårt intryck är att ingen vill ta ansvar för dödsfallen. Rikspolischefen Dan Eliasson vägrar svara på våra intervjuförfrågningar. Och socialminister Gabriel Wikström skickade endast några korta kommentarer via mejl. Vem som egentligen ska ha huvudansvaret för de tiotusentals personer som omhändertas för berusning har varit en infekterad fråga i 30 år. Och den ordningen ser inte ut att kunna brytas. Polisen har begränsade resurser och deras personal saknar tillräcklig sjukvårdsutbildning för att göra säkra bedömningar av hälsotillståndet hos påverkade personer. Akutmottagningarna med sina långa väntetider har inte resurser nog och psykiatrin hänvisar till att det inte är en psykisk sjukdom att vara berusad. 

Därför verkar tillnyktringsenheter – där kommuner, landsting och polisen samarbetar – vara den bästa lösningen. Den slutsatsen presenterades redan för 17 år sedan i en statlig utredning. Men trots en mångmiljonsatsning från regeringen går utbyggnaden långsamt – vissa landsting lägger ne sina av besparingsskäl. 

Idag avrundar vi vår granskning men vi kommer fortsätta att hålla koll på arrestdöden. Redan i år har två personer avlidit i arresten men vi hoppas att polisen, vården och politikerna ska ta det här på allvar. Vi vill slippa lägga till nya namn på listan över människor som dött. Än så länge är det mycket lite som motbevisar Sebastian Bolinders dystra konstaterande.