Åtta år har gått. Kvar i Vislanda bor Delias pappa Tage Björklund. Vi träffas på biblioteket eftersom han för tillfället inte har någon egen bostad. Trots att det river upp såren är han väldigt angelägen om att berätta om mordet på dottern, om skulden han känner för att inte ha förstått och ingripit och om samhällets oförmåga att ta hand om anhöriga. Men mest av allt vill han berätta för att förhindra att fler kvinnor mördas av män de en gång älskat.
När Tage Björklund pratar om A kallar han honom genomgående för mördaren, vill inte ta hans namn i sin mun. Tage Björklund beskriver förhållandet mellan dottern och A som stormigt.
– Vi i familjen gillade inte honom, tyckte han var omogen men accepterade honom. Mördaren var Delias val. Tidigt märkte vi att han var svartsjuk när Delia var ute med kompisar, han raderade telefonnummer i hennes mobil, åkte hem från jobbet och kollade vad hon gjorde. Vi var glada när de separerade men när Delia blev gravid igen flyttade de ihop.
”Hon var inte rädd för honom”
Två gånger polisanmälde Delia A för misshandel. Den sista gången var cirka en månad innan hon mördades.
– Delia berättade för oss att han hade slagit henne och tagit stryptag men sade också att hon inte var rädd för honom. Hon berättade att han kom hem med blommor och grät och bad om förlåtelse. Vi uppfattade att det var hon som var den starkaste av dem, säger Tage Björklund.
Påföljden för A blev skyddstillsyn och samtal med psykolog.
De sista två åren fanns 113 noteringar hos olika myndigheter om paret och barnen, 16 professionella kontakter i form av psykolog, polis, socialtjänst, psykiatri och läkare hade insyn i förhållandet.
Ströps och knivhöggs
Sommaren 2009 beslöt paret åter att separera. A hade fått en lägenhet i närheten av Delia och barnen.
Men A slutade inte kontrollera Delia även om de bestämt sig för att separera. För att äntligen få slut på förhållandet tog Delia till en nödlögn om att hon träffat en annan. Ingen vet om det var detta som utlöste våldet men följande morgon var Delia död.
A stack en brödkniv i Delias hjärta och ströp henne sedan till döds. Därefter städade han upp i lägenheten, slängde blodiga sängkläder och bäddade rent till Delia.
Följande morgon packade A en väska med blöjor och välling och tog bussen in till Växjö där han anmälde sig på polisstationen och berättade vad han hade gjort. A dömdes till 16 års fängelse.
Känner skuld och skam
Kvar i Vislanda finns en pappa som är förlamad av sorg, skuld och skam. Ännu åtta år senare kan han inte förstå att hans dotter kunde bli mördad av en man de tyckte sig känna och som är pappa till hans två barnbarn.
I efterhand kan Tage Björklund se hur våldet eskalerade och A blev mer desperat inför separationen men han frågar sig hur man kan veta när någon börjar bli farlig? Vad kan man som förälder till ett vuxet barn göra?
– Delia dolde ju inte för oss, sina kompisar eller soc hur hon hade det. En av gångerna när mördaren hade misshandlat Delia ringde hon polisen som snabbt var på plats. Då var barnen också hemma. Tänk om polisen då hade varnat oss för att situationen började bli farlig? säger Tage Björklund.
Han är inte en man som lägger skulden på någon annan men han önskar att han fått mer hjälp att hantera skuldkänslorna. Psykologen han fick träffa på vårdcentralen hade ingen erfarenhet av någon som mist sin dotter genom mord.
– Det är faktiskt skillnad om ett barn dör i en olycka eller sjukdom eller om hon blir mördad. Åtminstone för de anhöriga, säger Tage Björklund.
Få som delar erfarenheten
Tage Björklund har haft kontakt med föreningar för anhöriga till brottsoffer men alltid känt att han varit ”värst”, inte mött någon med samma erfarenhet.
I sina svartaste stunder har han planerat att ta sitt liv men säger att ansvarskänsla och omsorg om Delias mamma och hans andra barn har hindrat honom.
Sorgen har brutit ner honom och slagit livet i spillror. Ekonomin är i botten och hälsan har tagit stryk av allt grubblande. Utöver att hantera skuldkänslorna säger han att han hade behövt – och fortfarande behöver – hjälp med rent praktiska ting.
– Jag var helt förlamad, slutade öppna brev, ringde inte försäkringskassan när jag var sjukskriven långa perioder. Till slut fick jag rådet att söka god man, men jag fick avslag. Nu sitter jag här med en massa skulder och utan bostad.
Från försäkringen fick de anhöriga 50 000 kronor.
– Värdet på kvinnor är lågt i det här landet, säger han lakoniskt.
Ett av sätten att hantera skulden och skammen är att berätta. Berätta om Delia och det hemska som hände. Berätta för att göra andra föräldrar uppmärksamma på att det kan hända vem som helst. Berätta för att rädda liv.
– Det är det enda jag kan göra för Delia. Om en enda kvinnas liv kan räddas för att hennes närstående förstår och ingriper i tid så har jag ändå gjort någon nytta.
