De senaste veckorna har de mest häpnadsväckande historierna strömmat in. Mejl från kvinnor som gått gråtande med blodiga trosor från gynundersökningar. Som fått sin sexualitet ifrågasatt eller tvingast gå genom sjukhuskorridorer utan byxor.

Jag, som hittills klarat mig ur gynstolen med blotta förskräckelsen och någon enstaka fipplig studentundersökning är, ärligt talat, chockad över det bemötande som många av er utsatts för.

Det har med andra ord känts ganska självklart att låta artikelserien fokusera på det som måste bli bättre inom gynvården.

Men det finns förstås ljusa berättelser också. Flera av er har hört av sig med hyllningar till gynekologer som lyssnar, är försiktiga och tar sig tid att svara på era frågor. I dag avslutar vi serien om gynvården genom att lyfta just dessa hyllningar.

Tanken med den här artikelserien var att bryta tystnaden. Att flytta berättelserna om moraliska tjuvnyp och hårdhänta undersökningar från privata middagsbord och ölkvällar ut i offentligheten.

Serien bygger helt och hållet på era berättelser. Tack vare att så många delat sina historier tror jag att vi har tagit ett steg mot större öppenhet. Och det blir lättare att ställa krav när man vet att man inte är ensam. Därför spelar varje berättelse roll.

Helena vars liv närapå slogs i spillror efter en ovanlig förlossningsskada, Elina som fick till svar att en gynundersökning ”ska göra ont”, Magdalena vars gynekolog vägrade förstå att hon var gift med en kvinna.

Tack för era modiga berättelser.

Ni har hjälpt till att bryta tystnaden.