Nu, hoppas jag, att det ska ändras med en rapport till Labour – ”Land for the many” (mark för de många) – som jag har skrivit tillsammans med experter på området. Vår målsättning är att ta denna nonchalerade fråga rakt in i hjärtat av debatten.
Sedan 1997 har värdet på mark i Storbritannien ökat med 412 procent. Nu står mark för förbluffande 51 procent av Storbritanniens hela nettoförmögenhet. Varför? Till stor del eftersom att flera regeringar har använt skatteundantag och andra fördelar för att förvandla marken under våra fötter till en spekulativ pengamaskin.
En rapport från Tax justice UK avslöjar att 261 rika familjer genom att äga jordbruksmark har undvikit drygt två miljarder kronor i arvsskatt 2015–2016. Och på grund av att jordbruksmark används som skydd mot skatt, pressas bönder undan. 2011 köpte bönder 60 procent av marken som fanns på marknaden, men sex år senare hade deras andel sjunkit till 40 procent.
Värre ändå, när tillåtelse ges till att exploatera jordbruksmark, kan dess värde 250-faldigas. Denna jackpot har skapats av samhället, men ägaren får behålla merparten. Det är vi som betalar för denna inflation i markvärde genom skandalösa hyror och lån. Skatten på kapital är lägre än skatten på inkomst, och kommunskatten är proportionellt dyrare för fattiga än för rika. Som en konsekvens av sådana gåvor, och av systemets fantastiska brist på transparens, har mark i Storbritannien blivit en magnet för internationella brottslingar som vill tvätta sina pengar.
Vi betalar dagligen för sådana störningar. Hem har blivit så dyra inte för att priset på tegelsten och murbruk gått upp, utan för att marken som de står på motsvarar 70 procent av slutpriset.
För två decennier sedan behövde en vanlig arbetande familj spara i tre år för att ha råd med en kontantinsats, men idag måste de spara i 19 år. Det är ännu värre för den som hyr. Medan boendekostnaden sväljer tolv procent av hushållets inkomst för den som är belånad, handlar det om hela 36 procent för den som hyr.
Vi hör så lite om de bakomliggande orsakerna att vi skyller på fel saker: migration, befolkningstillväxt, miljözoner, byråkrati. I själva verket är det markägarna och byggbolagen – deras skattemässiga och finansiella fördelar, hur bankerna lånar allt mer till bostadssektorn – som har blåst upp priserna så mycket att inte ens att en storsatsning på byggande skulle kunna motverka utvecklingen.
Samma krafter orsakar förlusten av det offentliga rummet i våra städer, att vi nationellt bara har tillgång tio procent av marken, att nyblivna bönder inte ges några möjligheter, samt att naturen förstörs. Vår rapport har målsättning att konfrontera de strukturella krafterna – och att ta tillbaka kontrollen.
En regering som styrs av Labour borde införa en progressiv förmögenhetsskatt som betalas av ägare, inte av hyresgäster. Tomma bostäder borde automatiskt beskattas hårdare. Arvsskatt borde ersättas med en gåvoskatt som tar hänsyn till mottagaren. Skatt på kapitalinkomster från investeringar i bostäder borde matcha eller sättas högre än inkomstskatt. Fastigheter som ägs via skatteparadis borde få en särskild offshore-skatt på 15 procent.
För att demokratisera processen kring bostäder, både planering och byggande, vill vi skapa nya offentliga bolag. De ska sida vid sida med lokala myndigheter hitta mark som behövs för att bygga bostäder som är överkomliga för vanligt folk. Privata byggare skulle behöva konkurrera genom kvalitet snarare än genom att samla på sig stora markområden. Offentliga bolag ska kunna köpa mark till priser som gäller för jordbruksmark, snarare än att förhålla sig till höjningen som kommer med ett tillstånd att exploatera. Det här skulle kunna sänka bostadspriserna i sydöstra Storbritannien med nästan 50 procent.
Vi föreslår att det bildas lokala grupper som hjälper medborgare snarare än stora bolag, och att dessa grupper blir styrande när det kommer till att skapa lokala byggnadsplaner och infrastruktur. För att så många röster som möjligt ska bli hörda, föreslår vi ett slags jurytjänst. För att även representera barn och ofödda, vill vi att varje lokal myndighet utser en förkämpe för kommande generationer.
Kommunerna borde ha som uppdrag att anlägga parker, fler gröna platser i städerna, naturreservat och bekvämligheter för allmänheten. Vi föreslår en ny definition om offentligt utrymme, vilket ger medborgarna laglig rätt att använda det, och som motverkar privata markägare som annars gör sitt bästa för att stoppa exempelvis kulturevenemang.
Vi föreslår mycket skarpare kontroll av hyror och vräkningar, och en ambitiös plan för socialt boende. Vi vill dessutom skapa nya möjligheter för människor att designa och bygga sina egna hem. Expropriering ska användas för att ta ledig eller övergiven mark till marknaden, och då ska lokala grupper ha första rätt att köpa.
För att stabilisera markpriser och göra hem överkomliga, föreslår vi en ny myndighet: Common ground trust. När någon inte har råd att köpa sig en bostad, kan den vända sig till denna myndighet som då köper själva marken medan personen bara betalar för tegelsten och murbruk (alltså 30 procent av priset).
Sedan betalar personen hyra för marken. Totalt sett minskar boendekostnaden, samtidigt som myndigheten ackumulerar mark som fungerar som en buffert mot spekulation, och som startar ett gemensamt ägande i stor skala.
Vi efterlyser möjligheten att röra sig fritt över all mark som inte är uppodlad, bortsett från trädgårdar och liknande. Vi vill att lokala grupper ska få hjälp att köpa mark på landsbygden för jordbruk, skogsbruk och naturvård. Vi vill att en ny komission får i uppdrag att utreda om inte större beslut gällande jord- och skogsbruk ska underställas prövning utifrån hur de påverkar miljökrisen. Och vi vill se till att allmänhetens rätt till information garanteras genom att relevanta uppgifter om markägande, stöd och planering blir offentliga handlingar.
De här förslagen, hoppas vi, ska göra att Storbritannien blir mer jämlikt, inkluderande och generöst. Att vår nation inte karakteriseras av privata inhägnader. Mark ska arbeta för de många, inte bara för fåtalet.
