BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Det är häftigt, oavsett om vi spelar med hela orkestern eller med kvintetten är det en speciell känsla att träffa varandra, och spela den musik vi alltid har spelat. Musik som är en del av Syrien, även om vi också blandar med annat, säger Karam Alzouhir när vi ses innan repetitionen.

Träffades i Damaskus

Karam Alzouhir har varit en del av orkestern sedan den startade. När initiativtagaren Raed Jazbeh kom till Tyskland och Bremen 2013 hörde han ganska snart av sig till Karam. De två hade arbetat som musiklärare tillsammans i Damaskus. Raed Jazbeh ville starta en orkester för exilsyrier. Han hade alltid spelat, och han ville fortsätta spela. Och så ville han att människor skulle koppla ihop Syrien med något annat än bomber, krig och våld. Karam gillade tanken.

– Många av oss i orkestern känner varandra sedan tidigare. Bara att träffas och få spela igen lockade. Men jag kände också, precis som Raed, att det fanns ett behov av att föra ut en annan bild av Syrien, och också ge tillbaka något till de länder som tagit emot oss, säger han. 

Bomberna föll

Själv hamnade Karam i Frankrike. Där bor hans farbror, och där skulle han kunna studera musik. Hösten 2011 lämnade han Damaskus. Då hade kriget pågått i ungefär sex månader.

– Jag minns hur jag satt på skolan och skrev min slutexamen när bomber slog ned alldeles i närheten. Universitetet låg nära en byggnad där regeringens administration satt. Vi försökte få klar vår utbildning samtidigt som vi hörde bomberna falla utanför. Då kände jag att det var dags, säger Karam. 

För Karam blev det ingen dramatisk flykt. Han hade tillstånd att studera i Strasbourg och kunde köpa en flygbiljett för att ta sig dit. De första månaderna bodde han hos sin farbror, och därefter i studentkorridor. Han har kunnat leva ett liv liknande många andra utbytesstudenters. Men samtidigt inte alls. För Karam finns inget hemland att återvända till. Däremot finns en ständig oro över hur det ska gå för dem som är kvar. Som hans föräldrar.

– De känner att de är för gamla för att ta sig därifrån. Det skulle bli för svårt för dem att börja ett nytt liv någon annanstans, säger han.

Karam förstår dem på sätt och vis. Trots att han själv pratar bra engelska och nu också franska, och trots att han från första början har haft sysselsättning i sitt nya land, så är det svårt att helt integreras. 

– Kanske har det blivit ännu värre i Frankrike nu också. Det finns så mycket spänningar i samhället. För egen del har jag det ganska bra, och det känns på sätt och vis som mitt land, men det är väldigt tufft för många, säger han.

Ett eget språk

För Karam har musiken blivit ett sätt att bli en del av samhället, och att vara något annat än bara en flykting. Det är också ett skäl till varför den syriska exilorkestern känns viktig – genom konserterna möts människor.

– Musiken är en chans till dialog, ett sätt att presentera oss själva, och en form där språket inte spelar någon roll. Som ny i ett land är det ofta ditt största hinder, men när vi framför musik tillsammans så spelar det inte längre någon roll. Vi kan uttrycka känslor som publiken förstår utan att vi behöver prata. Musiken är ett gemensamt språk.

Men orkesterns konserter är inte bara ett sätt att bygga broar till människorna i de nya hemländerna, utan också ett sätt för andra som har flytt att för en stund få färdas tillbaka. Oavsett var kvintetten eller exilorkestern spelar brukar många syrier komma och lyssna.

– För många brukar det vara ganska starkt. Jag tror att det blir som en positiv påminnelse om hemlandet, något uppmuntrande, säger Karam. 

Bygga upp kulturliv

Karam hoppas också att han och orkestern så småningom kommer att kunna spela på hemmaplan igen. Och att han själv kommer kunna återvända för att bidra med det han kan – musiken.

– Mitt mål är att ta doktorsexamen i Frankrike för att sedan kunna arbeta som lärare. Jag hoppas att jag kommer kunna lära ut musik till unga i Syrien, och vara med och bygga upp ett levande kulturliv igen.