Handslaget är fast och blicken in i ögonen, Marie ser en skugga och anar var huvudet är. Dit vänder hon sig med blick och prat. Personen hon pratar med uppfattar inte att hon faktiskt inte ser. Något som kan vålla en del oförutsedda svårigheter.
– En ögonläkare sa en gång att ”när du pratar med myndigheter måste du titta åt sidan, annars blir du inte trodd.” Det låter hemskt men så är det. Det har varit en hel del sådana tillfällen.
Bara Dylan-låtar
Jag är först med på Maries Dylan-pass, ett motionspass med bara Dylanlåtar. Han är en av hennes musikfavoriter. Hon lyfter hantlarna till ”Gotta Serve Somebody” och den trogna deltagarskaran är med.
– Torsdagar är heliga, vi har varit med från början på Dylanpassen, säger Göran Lange och Arne Ekholm, som bägge höjer Marie till skyarna.
– Hon är den bästa de har på det här stället. Hennes pass är toppen på allt, säger han.
Själv älskar Marie Banck att ha gympapass och den personliga kontakten det ger med deltagarna. Nio pass på tre dagar under sommarveckorna och annars elva i veckan hinner hon med plus att hon också ger massage och personlig handledning på gym.
En kort paus, sen är det dags för ett senior-pass. Många i det här gänget började en gång på hjärtrehab på Sahlgrenska. Efter det blev de tipsade om det här och har sedan dess fortsatt hos Marie.
– Tänk att det är fullt idag fast det är dan före midsommarafton. Det är fullt även på reservlistan, konstaterar hon stolt.
Det är Marie som har utformat stationerna – det är bollar, hantlar, step up, balansbräda, skivstång, boxboll, etc. Hon leder och deltar i övningarna och småpratar dessemellan. Så småningom blir det stretch till ”Sol, vind och vatten” med Ted Gärdestad.
Jobbigt vara beroende
Maries synproblem började i 20-årsåldern och hon fick byta glasögon ofta.
– Det är så märkligt det där, man tar inte till sig att man ser dåligt – ”Gud, vad dåligt skyltat det är”, säger man, ”Att de inte byter skyltar – det går ju inte att se!”. Men det var först när jag var närmare 35 som det blev allvar och jag fick svårt att köra bil i mörker, berättar Marie.
Hon kom till ögonläkare och fick diagnosen RP (Retinitis Pigmentosa).
– Jag förstod inte vad han läkaren pratade om när han sa rakt på sak att jag kommer att bli blind.
Marie fick så småningom en ögonläkare som var lite försiktigare i sitt uttrycksätt och hon fick också hjälp av synverksamheten. Där lärde hon sig om vita käppen.
– Det där med beroendet är jobbigt. Jag har alltid varit självständig men nu måste jag be om hjälp. Jag tycker fortfarande det är svårt.
Försämringen av synen har varit, och är, en mycket sorglig process. Fast här finns också ljusglimtar, konstaterar Marie.
– Jag har träffat människor jag aldrig skulle mött annars.
”Jag växte upp i bassängen”
Träning i alla former är det som hjälpt Marie Banck mest och ger henne styrka och glädje. Hon kör ett eget träningspass varje morgon innan jobbet och har en bakgrund som gammal simmare – hon bodde nästan inne på Valhalla där pappan var badmästare och simlärare.
– Jag växte upp i bassängen, blev ungdomsmästare när jag var 10-11 år, berättar hon.
Hennes barn är förstås också en stor hjälp på många sätt, inte minst i träningen. Marie har sprungit två Göteborgsvarv med äldsta dottern Beatrice som ledsagare, ”bara för att visa att det gick.”
– Men idag tar knäna för mycket stryk så det blir ingen löpning längre.
Men det finns ju andra träningsformer – idag trotsar hon sina synsvårigheter och åker vattenskidor (!), cyklar, paddlar och åker skidor. Skidor är oftast med Beatrice som ledsagare, och de har också cyklat Hisingen Runt på tandem.
I augusti väntar paddling och simning med föreningen MIS där Marie lägger ner mycket tid. MIS står för Motion och Idrottsföreningen för synskadade, Göteborg. De har en stuga i Skatås och Marie är nu också ordförande.
– I år har vi fått 3,4 miljoner från Arvsfonden till ett treårsprojekt för att sätta upp ljudfyrar. Det blir ett spår där man ska kunna kunna ta sig runt helt utan ledsagare. Vi är först i Sverige med ett sånt här spår ute i naturen. Det är väldigt roligt.
Det närmar sig lunchtid och det är dags för Marie att rasta Nobel, hennes ledarhund. När Marie har sina pass får han vara i ett annat rum i lokalerna. Vi går ut i det lilla skogsområdet bakom Vallen.
– Han är ett enormt stöd i vardagen. När jag är ute och går med honom kan jag slappna av helt. Men han börjar bli gammal nu, elva år. Veterinären tycker han är i fin form trots sin ålder så han får fortsätta fast han går på övertid, säger Marie.
