Solen skiner och på bron till det stora gårdshuset sitter Sylvia Nordin med sina tre hundar och dricker kaffe. I hagarna runt gården strosar hästar och föl förnöjt i kilometervida hagar. Det andas harmoni på gården.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sylvia sköter allt ensam med runt 20 hästar som ska fodras, mockas åt, ledas in och ut i hagar, borstas och ses över dagligen. Och så unghästarna som ska köras in. Och fölen som ska förlösas när det så är dags.
– På sommaren känner jag att det är enkelt. Men vintern känner jag väl av det lite mer, och både kallt och mer tungjobbat är det ju också. Fast vadå, det är väl egentligen inget märkvärdigt. Det är väl många hästmänniskor som lever som jag.
Ja, kanske. Men sällan ensam, och sällan är det en tjej som driver gården.
Enkel väg till häst
Hästsporten är en könsuppdelad värld. Det finns väldigt många tjejer som jobbar i stallarna medan det är mest män som äger hästgårdarna, hästar tränas ofta i dessa mäns namn och männen kör och rider flest lopp i både trav och galopp och de är i klar i majoritet som tävlar professionellt inom hopp och dressyr.
– De flesta tjejer tycker väl att enklaste vägen till en hästgård är att träffa en kille som redan har en. Det var också det råd jag fick då jag sade att jag ville ha gård. Men jag ville driva en själv.
Jämlika löner
Annars upplever hon inte att det råder direkt någon ojämlikhet som anställd. Sylvia Nordin menar att hon inte har bemötts sämre för att hon är tjej.
– Snarare tvärtom, och lönen som anställd är densamma oavsett kön. Jag har aldrig hört någon kille som tjänar mer för att han är man, aldrig varit med om det. Jag känner mig jämlik, påstår hon.
Sylvia Nordin är född och uppvuxen i Laggarberg, Timrå. I november förra året fyllde hon 40 år och har nu professionellt jobbat med travhästar i 23 år. Första jobbet tog henne som 17–åring till Irland, och det var där det visade sig att Sylvia har en särskild talang för att hantera och köra in unghästar.
– Det var lite exklusivt att skicka hästar utomlands då. Stallet drevs av travtränaren Svante Båth från Sundsvall och vi har fortfarande ett visst samarbete.
Hästintresset startade redan på dagis. En kompis hade ponnyer som hon fick följa med och rida. När hon blev 12 år fick hon en egen häst – ett varmblod som tidigare hade gått som travare. Men han var ohanterbar i loppen så han såldes som ridhäst.
– Efter två år som ridhäst startade vi honom och han vann, så det är klart att man då började intressera sig för travet, säger hon menande.
Så småningom började hon jobba som anställd med huvudinriktning just på unghästar.
– Jobbet har tagit mig till många platser både i Sverige och i Europa.
Åren gick och tanken att skaffa eget blev allt mer lockande. Hon letade och letade, och plötsligt var den där – gården med den stora röda mangårdsbyggnaden, stallet med plats för tillräckligt många hästar och fem hektar mark i byn Stavred i Bjärtrå utanför Kramfors. Med möjlighet att arrendera ytterligare 17 hektar var stället perfekt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har ju jobbat med Svante Båth i över 20 år, och då jag frågade om det även skulle vara intressant om jag blev min egen blev svaret direkt ja. Med honom i ryggen vågade jag köpa och de första fem åren var det huvudsakligen hans unghästar jag hade på inkörning.
I februari 2005 flyttade hon in. Ett år senare blev hon sjuk och diagnostiserades slutligen med en kronisk reumatisk sjukdom. Kanske inte den bästa av diagnoser för en ensam person med en hel gård full med hästar att sköta.
– Men där hade jag tur i oturen, som egen företagare hade jag tecknat en försäkring och försäkringsbolaget samarbetade med en läkare som var specialist på reumatism. Så tack vare det får jag förstklassig behandling och tar varje vecka skitdyra sprutor som täcks av försäkringen, och det fungerar rätt bra ändå, faktiskt.
Numer händer det även att hon hyr in hjälp, om hon ska på semester eller på helgerna då hon tar in en avbytare. Och hon samarbetar nära med några kvinnor i byn – en veterinär och två hovslagare.
– Från början körde jag på som vanligt, så gott det gick. Men med tiden har jag förstått att jag måste anpassa mig lite i alla fall. Så nu har verksamheten gått mer och mer ifrån att bara handla om unghästar. Det tar tid att styra om en sådan här verksamhet, men nu har jag mest fölmärrar och kör bara in de hästar som har fötts på gården och tar inte längre in fler än så.
Det är mest inhyrda ston på gården även om Sylvia har egen uppfödning också. Hon pratar om spänningen då hästarna som tvååringar lämnar hennes gård och ska ut på banorna och tävla.
– Det tror man inte då man står där en natt och drar i en fölunge som inte vill komma ut, funderar hon.
Sylvia Nordin är känd för sina lugna och harmoniska hästar och har även haft framgångar på travbanorna.
– Min första egna uppfödning, Sally Steel – alla hästar jag har fött upp själv heter förresten Steel i ”efternamn” – vann sitt första lopp. Hon och några till har gått riktigt bra, säger Sylvia och man hör stoltheten i rösten.
Springer maraton
Och hon springer dessutom framgångsrikt själv numera.
– Jag har kommit på att jag mår väldigt bra av att motionera, så jag har börjat jogga. I år sprang jag Stockholm maraton för första gången. Och nu laddar jag för Lidingöloppet.
Som om inte en hel hästgård räckte till att sköta helt ensam.
Och på tal om det undrar man i sitt stilla sinne slutligen; blir det aldrig ensamt?
– Ensamt? Jag har tre hundar, en katt och 20 hästar till sällskap – jag är aldrig ensam, utbrister Sylvia. Och låter så himla nöjd.
