– Det finns likheter mellan Palmemordet och mordet på da Costa. De sker nästan samtidigt, det är delvis samma poliser och åklagare inblandade, och att de har fuckat upp allting fullständigt i båda fallen, säger han krasst.

Han berättar att en tumregel i de flesta mordfall är att mördaren känner mordoffret. Det är inte så ofta som någon blir mördad av en total främling.

– Men den här regeln gäller inte för Catrine da Costa och Olof Palme. Palme var en människa som många kunde vilja mörda för att så många visste vem han var. På samma sätt är det med en prostituerad heroinist. Hon träffar en massa farliga, sjuka människor hela tiden och åker iväg i deras bilar. Det gör att hon är extremt utsatt och man kan inte utgå från att mördaren fanns i hennes bekantskapskrets. Därför är hon ganska lik Palme. 

Catrine beskrivs som människa

Dokumentären om mordet på Catrine da Costa har gått som en mörk julkalender på SVT varje onsdag. När vi ses på SVT-huset en sen Lucia-eftermiddag är upphovsmännen Dan Josefsson och Johannes Hallbom fortfarande inne i klipprummet och putsar till finalavsnittet som sänds idag onsdag. 

För dem var det viktigt att få visa människan Catrine da Costa. Att hon hade drömmar och vänner som brydde sig om henne.

– Tidigare har hon bara beskrivits som en prostituerad narkoman. Bilden är att hon år ut och år in tar narkotika och går på Malmskillnadsgatan. Men hon for fram och tillbaka mellan Sverige och Portugal. Hon höll hela tiden på med en plan för att sluta knarka så att hon skulle kunna få tillbaka sina barn. Man är inte prostituerad. Det är inte ett yrke. Man är en människa som gör extrema saker för att få få de stålar hon måste ha till heroin, säger Dan Josefsson. 

Redan efter de två första avsnitten skedde en skillnad i hur medierna skrev om Catrine da Costa.

– Hon började beskrivas som en tvåbarnsmamma, säger Johannes Hallbom. 

”Omöjligt att inte skratta ibland”

Två läkare, Teet Härm och Thomas Allgén, i medierna kallade ”obducenten” och ”allmänläkaren”, pekades tidigt ut för mordet på Catrine da Costa. De skulle ha mördat och styckat henne på rättsläkarstationen i Solna där Teet Härm jobbade. Thomas Allgéns då 16 månader gamla dotter skulle även ha varit med och bevittnat styckningen. 

Vi försöker berätta det så noggrant vi kan utan att vara allt för raljanta.

– Det är svårt att tänka sig att något sådant skulle hända nu med den kunskap vi har. Men vi försöker berätta det så noggrant vi kan utan att vara allt för raljanta. Även om det är omöjligt att inte skratta ibland, säger Dan Josefsson.

I dokumentären säger Dan Josefsson i varje avsnitt: ”Den här berättelsen utspelar sig i ett land som inte finns längre. 1980-talets Sverige”.

– Seriens omslag anspelar till skräckfilmer och är en liten hyllning till Poltergeist. Och man skulle kunna skriva ett manus till en 80-talsskräckfilm av det här. Två läkare tar med sig ett litet barn och dödar en prostituerad på hans jobb. Sedan gömmer de säckarna med liket jättenära där mordet skedde så att inte polisen ska misstänka något. Men de hade inte räknat med att barnet skulle börja prata, säger Johannes Hallbom. 

Och att barnet började prata har varit helt centralt. Thomas Allgéns exfru hade tidigare anklagat honom för att ha förgripit sig på dottern. Vilket undersökningar motbevisade. Efter skilsmässan var hon hämndlysten och hörde av sig till polisen med anklagelser om att parets dotter vid två års ålder nu berättade om det styckmord hon bevittnat för ett år sedan. Enligt mamman hade flickan sagt att ”någon har tagit bort tantens huvud” när hon lekte med en docka. Barnet sa ord som ”dudda” vilket enligt mamman kunde tolkas som ”döda”.

Polisen förstod att det inte skulle räcka med ett tvåårigt huvudvittne och tog hjälp av två experter, bland annat barnpykiatern Frank Lindblad, för att mammans förvirrade tolkning av barnets pratande skulle få större tyngd. 

”Beskrevs som djävulen”

Teet Härm hade redan sedan tidigare blivit utpekad av sina poliskollegor på rättsmedicin som ville sätta dit den märkliga mannen som ansågs vara lite för fokuserad på sitt arbete.

Läkarna förlorade sina läkarlegitimationer. De dömdes för styckningen men inte för mordet. 

Ingen har blivit så demoniserad som Teet Härm, berättar Dan Josefsson och Johannes Hallbom. 

– Han beskrevs som djävulen och ondskan personifierad. Det har gått rykten om honom alla saker han skulle ha gjort. Det har naturligtvis brutit ner honom och isolerat honom. Han är lite annorlunda och jag tror att han kan vara någonstans på autismspektrat. Idag skulle vi ha en helt annan förståelse för en person som Teet Härm, säger Dan Josefsson.

Att få de två oskyldigt anklagade männen att ställa upp i dokumentären var en stor utmaning. De har levt ensamma och isolerade sedan hetsjakten på dem. Thomas Allgén bor kvar i samma lägenhet där han bodde med dottern när hon var liten. Han har inte fått träffa henne sedan dess.

Dan Josefsson lirkade i åratal med Teet Härm för att försöka få honom att delta inför kameran. 

– Han kan vara väldigt tvär och misstänksam. Det tog tid innan jag kände att han kunde lita på mig lite grann. 

Teet Härm medverkar nu anonymt i dokumentären trots att Dan Josefsson sa att det skulle gynna honom att publiken fick se honom. 

– Jag sa att om de får se vem du är så kommer de känna sympati för dig. Men han har ju aldrig upplevt att någon känt sympati för honom någonsin. Det är djupt rörande att höra honom berätta om sitt liv men han är rädd för att bli attackerad igen.

Söker den riktiga mördaren

Teet Härm har aldrig släppt taget om fallet. 

– Han sitter vaken på nätterna och läser på internetforum och i Flashbacktrådar där de håller på och vrider och vänder på Da Costa-fallet, säger Dan Josefsson. 

– Han tror att det enda sättet att få upprättelse är att hitta den riktiga mördaren. Problemet är att fallet är preskriberat. Det går inte att lösa det, säger Johannes Hallbom.

Även Teet Härms exflickvän är med i dokumentären. Henne har Dan Josefsson haft kontakt med sedan 2018. Hon vidhöll hela tiden att Teet Härm är oskyldig.

– De misstrodde henne därför att hon är en ung tjej som är punkare. Hon fick ingen trovärdighet överhuvudtaget. 

Flickvännen blev ständigt förföljd av journalister som ville att hon skulle berätta. De ringde till hennes barns förskola och frågade vad föräldrarna tycker om att "obducentens" barn går där.

– Hon säger att om hon bara sagt att Teet är skyldig då hade hennes liv blivit så enkelt. Då hade alla tyckt synd om henne. Men hon funkar inte på det viset. För henne är sanningen viktig, säger Dan Josefsson. 

Som en perfekt storm

Det var när Teet Härm och flickvännen var på middag hos Thomas Allgén och hans dåvarande fru som den frireligiösa frun fattade misstanke mot honom och senare slog larm. Flickvännen var ju punkare och Teet Härm gillade skräckfilm.

Både Dan Josefsson och Johannes Hallbom tror att en cocktail av olika samhällsfenomen gjorde att stämningen blev så uppiskad under den här tidsperioden. 

– Det är många saker som händer samtidigt under 80-talet som gör det årtiondet lite unikt. Där blir da Costa-fallet som en perfekt storm, säger Johannes Hallbom. 

Mellan 1984 och 1985 började det skrivas om incest i tidningarna, efter att många incestfall uppmärksammats i USA. Sedan handlade det om videovåldet, skräckfilmer, hårdrocken och satanismen. 

Många oskyldiga dömdes till långa fängelsestraff.

– Alla moralpaniker fanns i da Costa-fallet, säger Dan Josefsson. 

– Det var många fall från USA kring 1982-1983 om ”believe the children”, att barnen försökte berätta något för oss. Många oskyldiga dömdes till långa fängelsestraff, säger Johannes Hallbom.

– Det skulle förekommit organiserade satanistiska övergrepp på dagis där massor med personal skulle ha burit iväg barnen och haft ritualer med dem, säger Dan Josefsson.

Det gällde att välja sida

Catrine da Costas styckade kropp hittades i juli 1984. Den kom att bli en symbol för mäns våld mot kvinnor och den härskande klassens våld mot underklassen. Feministrörelsen och vänsterrörelsen tog fallet till sina hjärtan. När förhandlingar pågick om att dra in de misstänkta männens läkarlegitimationer gick ett protesttåg genom Stockholm med skyltar med budskapet ”Rättvisa åt Catrine”. 

En av feministerna som engagerade sig i Catrine da Costas fall var utredaren Hanna Olsson som 1990 skrev boken ”Catrine och rättvisan” där hon hävdade att rättsväsendet till varje pris skyddade de två misstänkta läkarna. 

Dan Josefsson jobbade själv inom psykiatrin – han har också en bakgrund som journalist på magasinet ETC – och trodde också på de rådande föreställningarna som fanns i de här vänsterlutande kretsarna.

– Jag tyckte boken var kanon då. En jättebra uppgörelse med ett ruttet samhälle som skyddade de här svinen, säger Dan Josefsson.

Det blev som ett åskådliggörande exempel på klass mot klass. 

Det gällde att välja. Antingen stod man på Catrines och kvinnornas sida eller på de sexköpande, mördande männens sida. 

– Det blev som ett åskådliggörande exempel på en världsbild byggd på klass mot klass. Titta här vad de gör. De tar sig friheten att köpa sex av människor som är helt beroende av droger. Det blev det tydligaste exemplet på svineriet, att de inte bara förtrycker ekonomiskt utan dessutom håller på och styckmördar folk, säger Dan Josefsson.

Psykoanalytiska sekten

När Dan Josefsson senare började nysta i fallet med Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han egentligen heter, hittade han Hanna Olssons tankevärld där också. Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” handlar om Margit Norell, den psykoanalytiker som styrde över den vård som Sture Bergwall fick när han var inskriven på Säter. 

Psykologer handledda av Margit Norell fick en tungt medicinerad Sture Bergwall att bekänna sig skyldig till 39 mord som skulle begåtts på grund av de sexuella övergrepp som psykoanalysen fick honom att tro att hans pappa utsatt honom för när han var barn. Genom att mörda och samla på kroppsdelar från sina offer återgestaltade Sture Bergwall det som skulle ha hänt tidigt i hans barndom. 

Dan Josefsson upptäckte att Margit Norell ledde en sektliknande sammanslutning av psykoanalytiker och en av hennes lärjungar var just Hanna Olsson. Boken ”Catrine och sanningen” skrev Hanna Olsson efter påverkan från Margit Norell.

Det finns inget stöd för den här modellen alls. 

– Tesen var ju aggressivare du är desto tidigare i barndomen hade du traumat. Om du är en galen mördare då har du i princip blivit våldtagen när du var spädbarn för då får man får de allvarligaste skadorna. Det var deras idé. Det finns inget stöd för den här modellen alls. Men de trodde ju på det och det gjorde att de blev väldigt förtjusta i da Costa-fallet också.

Dan Josefsson har träffat flera av Margits lärjungar och de har berättat att de blev exalterade över barnets berättelser.

– De upplevde ju att nu fick vi det direkt från hästens mun. Redan när hon är två år berättade hon om vad de gjorde med henne när hon var ett. Rituella sexuella övergrepp på en rättsläkarstation. Med masker, ansiktsmålning och kåpor.

Många i kretsen kring Margit Norell var inblandade i det som blev den stora rättsskandalen Thomas Quick. Och många inblandade i Quick-fallet vägrar ge upp och inse att de varit ute och cyklat. 

Justitiekanslern Göran Lambertz har krampaktigt håller fast vid att Sture Bergwall är skyldig trots att alla de åtta mordfall som han blev dömd för revs upp. 

”Det är bara tragiskt”

Professor Frank Lindblad, som framträdde som expert under rättegången, är en av de personer som är ytterst ansvarig för vad som hände Teet Härm och Thomas Allgén. Han framhärdar likt Lambertz i att han hade rätt. Förra veckan skrev han en debattartikel i Dagens Nyheter om att han ”står fast i slutsatsen om barnets minnesbilder”. Dan Josefsson suckar uppgivet. 

– Jag tycker bara att det är tragiskt. Han har ju ett enormt ansvar för den här rättsskandalen. Innan han kom in i bilden fanns det bara en mamma som sa förvirrade saker och tolkade en tvåårings lekar och småprat på ett helt vansinnigt sätt. Men han har aldrig hört barnet utan bara läst förhören där mamman påstår en massa saker. 

Tänk om han kunde gå ut och förgylla sin ålderdom med att säga att jag fick en beställning av polis och åklagare som hade svårt tunnelseende.

Frank Lindblad är 75 år men fortfarande yrkesverksam som professor inom barn- och ungdomspsykiatrin. 

– Tänk om han kunde gå ut och förgylla sin ålderdom med att säga att jag fick en beställning av polis och åklagare som hade svårt tunnelseende. Jag rycktes med i det. Tidsandan var som den var. Jag gav dem det de ville ha. Det kändes fantastiskt då men nu känns det inte fantastiskt längre. För nu förstår jag att jag har förstört två människors liv och jag skulle verkligen vilja att det här rättas till.