Att företag betalar för tjänster är rätt naturligt. 

Kritiken om att han blivit lobbyist slår han ifrån sig. 

– Jag ska inte springa varken i riksdagen eller i EU-parlamentet eller någon annanstans och lobba för något företags åsikt, det kommer jag aldrig att göra. Men däremot, om företag vill ha råd om hur man kan ta sig fram i den gröna omställningen eller på något annat tema så är jag absolut villig att göra det.

Vad är skillnaden mellan det du säger att du gör åt Rud Pedersen och lobbyism?

– För mig är lobbyism att du springer till exempel här i riksdagen och säger; nu är det här företaget här och tycker si och så om det här, om det är Sveriges klimatfrågor eller miljöfrågor. Det är en helt annan sak att prata med ett företag som vill utveckla en strategi som är konkurrenskraftig i den gröna omställningen. 

Men det är ju företag som betalar Rud Pedersen, för att få tillgång till den kunskap och de kontakter som du ändå har knutit under tiden som statsminister.

– Ja, och det är inget konstigt. Frågan är vad man betalar för. Ska man betala för att man springer i parlamentet för att driva ett företags uppfattning eller betalar man för att få hjälp och råd. Att företag betalar för tjänster är rätt naturligt. Och som sagt, jag är inte anställd av Rud Pedersen. Så Rud Pedersen kan inte säga till mig, nu ska jag göra det här.

Finns det några företag som du absolut inte skulle agera rådgivare åt?

– Det finns det säkert, jag har inte stött på någon ännu men absolut, det finns det säkert.

Stefan Löfven om lobbyismen

När partiet kallade

Stefan Löfven var trött på det politiska spelet och på att vara påpassad. Det var en av anledningarna till att han avgick för tre år sedan. Vi ska återkomma till varför. Men nu får han vänja sig vid att vara i hetluften igen när boken ska lanseras. Och vid att få frågor om det som alla vill veta mer om just nu, avslöjandena om aggressiva försäljningsmetoder i Socialdemokraternas eget lotteri. Men det vill han inte alls prata om. 

– Jag tycker att partiledningen har agerat rätt. Det är allt jag har att säga. 

Vi ses på Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68, Stockholm. Lokalen som S delar med Kombilotteriet, bolaget som sköter Socialdemokraternas lotteriförsäljning och som anlitat telefonförsäljare i Barcelona som lurat dementa att köpa prenumerationer. Utanför entrén står kamerateam och väntar på att få kommentarer. 

Det känner Stefan Löfven igen. Vi befinner oss i samma rum på sjunde våningen, Olof Palme-rummet, som Socialdemokraternas verkställande utskott använde för sina intensiva förhandlingar för att hitta Håkan Juholts efterträdare. 

– Det var en tidning som hade hyrt en lägenhet här mitt emot. När de andra gick ut och rökte här på balkongen så fotade de. Expressen hade en buss på andra sidan. Den stod där flera dagar. Det var surrealistiskt, säger Stefan Löfven. 

När Stefan Löfven anlände till Socialdemokraterna högkvarter på Sveavägen i Stockholm inför verkställande utskottets möte om vem som skulle bli ny partiledare, var det trångt mellan journalisterna.

Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Blickarna hade börjat riktas mot honom, han visste det. Efter ett långt och sent samtal där hemma med Ulla hade han bestämt sig. Han skulle säga nej. Livet skulle bli för annorlunda och han trivdes med sin roll som förbundsordförande i IF Metall. Men så blev det ja i alla fall. 

Jag hade till sist inte något riktigt bra argument.

– Om man har ett gemensamt problem som man måste lösa, men så säger jag att nej, det får ni fixa, räkna inte med mig. Det blir inte hållbart. Man kan absolut ha argument för ett nej,  det får man respektera. Men jag hade till sist inte något riktigt bra argument.

”Populistiskt och kortsiktigt”

Stefan Löfven tog över ett parti med rekordlåga opinionssiffror. Som han själv beskriver det i i sin bok behövde partiet lite ”svalkande tråkighet”. Men det är inte direkt vad svensk politik skulle få. Istället skulle Stefan Löfven leda partiet och Sverige genom en migrationskris, ett terrordåd, en pandemi och så skulle han själv bli den första svenska statsministern att röstas bort i en misstroendeomröstning. 

Och när Stefan Löfven framför allt framhåller andra politikers goda sidor är det tydligt att relationen till vänsterledaren Nooshi Dadgostar är ansträngd. 

– Jag tycker att agerandet var för populistiskt och kortsiktigt. 

Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet sökte konflikt, enligt Stefan Löfven. Hon var ny som partiledare och ville hitta en fråga att profilera sig i. I frågan om marknadshyror i nyproduktion, en del av Löfven-regeringens uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna, hittade hon den. 

Det tycker jag var att gå alldeles för långt.

Vänsterpartiet sa att de skulle rösta för ett misstroende mot Stefan Löfven om något annat parti väckte det. 

– Då förstår alla att de som först ställde sig upp var Sverigedemokraterna. Det visste Vänsterpartiet. Åtminstone borde de ha veta det. Att Vänsterpartiet ber Sverigedemokraterna om hjälp för att fälla en socialdemokratisk statsminister på en fråga som inte ens fanns på riksdagens bord för beslut. Det tycker jag var att gå alldeles för långt.

Stefan Löfven om Nooshi Dadgostar

Stefan Löfven menar också att det bidrog till att Sverigedemokraterna idag sitter i ett samarbete med en borgerlig regering. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni hade redan börjat prata om att hon egentligen ville bort från Januariavtalet.

Var det inte rimligt att V tog politisk strid för en fråga som Vänsterpartiet lovat att de aldrig skulle gå med på, oavsett konsekvenserna?

– Jag tycker det är rimligt att man tar politisk strid, ja. Min poäng är att det fanns ingen proposition på riksdagens bord. Det fanns en utredning och alla utredningar måste göras om till propositioner, förslag, vilken form man än väljer. Och under den resan så hinner det hända en hel del.

Marknadshyror är ingen favoritfråga för Socialdemokraterna heller. Så här i efterhand, gick ni för långt i kompromisserna med C och L i Januariavtalet? 

– Nej. Alla som sätter sig vid ett sådant  bord måste vända sig till det sina och säga att det här är tillräckligt bra. Vi har inte fått med allt, men vi har fått tillräckligt mycket. Vi gjorde en sammanställning av vilka av våra krav som fanns med. Det var familjeveckan, det var bostadsbyggandet och det var satsningen på offentlig sektorn. Det är socialdemokratisk politik. Men Liberalerna och Centern var de två partier som skulle lämna ett samarbete och komma över till ett annat. Det var ett stort steg för dem. Så de måste också få saker som de kunde peka på.

Tröttnade på spel och svek

Stefan Löfven fick komma tillbaka som statsminister efter misstroendeomröstningen. Men bara ett par månader senare meddelande han att han skulle avgå. Och turerna runt midsommaren 2021, det politiska spelet, bidrog till det beslutet. 

– Från att enkammarriksdagen startade 1970 fram till att vi tillträdde hade vi haft ungefär fem- sex misstroendeförklaringar. Under min tid som statsminister var det lika många på sju år. 

Förhandlaren Stefan Löfven var trött på att uppgörelser som gjorts inte hölls.  Kristdemokraterna hade lämnat Decemberöverenskommelsen. Moderater och kristdemokrater hade tillsammans lämnat en bred energiöverenskommelse efter två och ett halvt år. Försvarsöverenskommelser höll ibland bara till samma kväll då oppositionen stod i tv och sa att de ville ha mer. Liberalerna var på väg bort från Januariavtalet. 

– Och sedan då på toppen av det att Vänsterpartiet begär hjälp av högerkanten. Det är klart att det politiska spelet inte framstod som så attraktivt om man säger så.

”Vi kunde helt enkelt inte”

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Innan misstroendet och avgången var Stefan Löfven statsminister i nästan åtta år. Under hans andra år kom hundratusentals flyktingar till Sverige. Treåriga Alan Kurdi låg död på Medelhavets strand efter att ha försökt nå tryggheten i Europa i en sjöoduglig båt. Bilden spreds över världen och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och sa att hans Europa bygger inga murar. Två månader senare lade regeringen om den svenska migrationspolitiken till EU:s miniminivå.

Stefan Löfven om migrationspolitiken

Kurvan började stiga kraftigt uppåt. Det var inte hållbart. 

Det var början på en åtstramning som sedan bara har fortsatt. 

– Den lagstiftning som vi hade när vi tillträdde den var ett resultat av regeringen före oss. Det gjorde att Sverige var mer attraktivt än omkringliggande länder för flyktingar att komma till, vilket är förståeligt, helt naturligt. Men kurvan började stiga kraftigt uppåt. Det var inte hållbart. Jag var rädd att vi skulle hamna i en situation där det var så kaotiskt att människor skulle säga att vi vill inte ha några flyktingar hit överhuvudtaget.

Vad var det som inte var hållbart? 

– Att det var så många så vi inte kunde ta emot alla. Vi hade inte sängplats till alla. Vi kunde helt enkelt inte, kommunerna kunde inte klara den situationen. Det var för många. 163 000. De flesta av dem kom från september.

Stefan Löfven deltog i en manifestion under parollen "Refugees Welcome" på Medborgarplatsen i Stockholm. ”Mitt Europa bygger inte murar” är det citat som blivit mest förknippat med honom, skriver han själv i sina memoarer.

Bild: Maja Suslin/TT

Sverige tog emot många jämfört med flera europeiska länder men inom Sverige var fördelningen också ojämn. Vissa kommuner tog emot väldigt många. Andra, framför allt rika kommuner som Danderyd och Vellinge emot väldigt få. 

Fanns det inte mer att göra inom Sverige innan man stramade åt?

– Vi drev det, att alla måste ta emot. Jag tycker illa om den hanteringen att inte alla stod upp. Jag stred för att alla länder i EU skulle hjälpas åt. Det var därför jag sa som jag sa, mitt Europa bygger inte murar. Det byggde på att alla skulle hjälpas åt. Då behöver man inte bygga murar, då hade vi klarat det här.

Hade vi klarat det om alla kommuner i Sverige hade gjort sitt?

– Nej, det är fortfarande 163 000 flyktingar till Sverige. Sen måste man komma ihåg att det är skillnad på människor som flyr ifrån krig i Syrien till exempel och ekonomiska flyktingar från inte minst Afrika, som också började komma. Det är fullt förståeligt att de lämnar en odräglig livstillvaro för att komma till en bättre i Europa. Men det är ändå så att vi måste i första hand stå upp för asylrätten.

I EU-valet använde Sverigedemokraterna ditt citat, mitt Europa bygger inga murar, och vände på det; mitt Europa bygger murar. Har de haft rätt hela tiden?

– Nej, Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. De tycker inte om muslimer och andra grupper. De tycker inte att de ska vara här. De pratar väldigt vackert om demokrati och att det är viktigt med folkstyre, men sedan kommer frågan, vilka är då egentligen folket? För dem är inte folket alla här utan bara några. Det är därför de säger att samer inte kan vara svenskar. Att man inte kan vara jude och svensk. Vi står upp för alla människors lika värde. Det var därför jag sa att Europa bygger inga murar. De visar kontrasten nu. De vill bygga murar. Att bygga ett samhälle med murar är ingen framgångsrik historia.

”De borgerliga tycker inte att det är lika viktigt att vi hjälps åt i ett samhälle. Du får klara dig själv. Det är deras filosofi. Och då byggs den här osäkerheten.”

Bild: Emanuel Hendal

Den nya oförsonligheten

Stefan Löfven ägnar ett kapitel i sin bok åt Sverigedemokraterna och högerextremismen. Han berättar hur han i valrörelsen 2006 reste runt med IF Metalls förbundsstyrelse till arbetsplatser och fick möta något nytt. Ett svart missnöje, en oförsonlighet. ”Populismen ser olika ut överallt, men den närs ur samma källor. Invandrarna är Sverigedemokraternas mantra, allt är deras fel, de kan göras till syndabockar för vad som helst.” Så skriver Stefan Löfven. 

Det är klart att jag också undrar vad hade vi kunnat ha gjort annorlunda och bättre. Men demokratin tar tid. 

Under hans tid som Socialdemokraternas partiledare växte stödet för Sverigedemokraterna i riksdagen från strax under sex procent till över 20 procent. Hade han kunnat göra något annorlunda för att förhindra det? 

– Högerextremister är experter på att bruka populism och oro och rädsla. Det vi koncentrerade oss på var att återbygga ett samhälle där människor känner trygghet. Människor ska ha jobb, utbildning, boende. Vi tillförde 100 000 anställda i offentlig sektor så att sjukvård och skola skulle fungera bättre. Men det tar tid. Och det är klart att jag också undrar vad hade vi kunnat ha gjort annorlunda och bättre. Men demokratin tar tid. Man kan inte som ensam person bestämma utan demokratins kvarnar måste mala. 

Stödet för SD är särskilt stort bland manliga LO-medlemmar. Alltså framför allt de som är med i IF Metall, det förbund som du var förbundsordförande för. Vad beror det på?

– Jag tror att det har mycket med globaliseringen och omställningen att göra. Det är framför allt inom industrin som man märker det. Stora företag har flyttat sin tillverkning till länder där det är billigare. Det i kombination med att arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken försvagats, inte minst under de åtta åren före vi tillträdde 2014. De borgerliga tycker inte att det är lika viktigt att vi hjälps åt i ett samhälle. Du får klara dig själv. Det är deras filosofi. Och då byggs den här osäkerheten och rädslan upp och den kommer ofta till uttryck i en aggression mot andra. De som har kommit in i vårt land upplevs som ett hot.


Det behövs alltså trygghet för att vända det. Samtidigt så var en del av Januariavtalet under din regeringstid en omförhandling av lagen om anställningsskydd, och nu har det blivit lättare för arbetsgivaren att säga upp folk. Är du nöjd med den förändringen?

– Det var inte heller en av våra favoritpunkter i Januariavtalet, men det som fick mig att godkänna den var att det stod att balansen mellan parterna inte får förändras. Det utredningsförslag som kom senare, det skulle rubba balansen. Därför var både arbetsmarknadsminister Eva Nordmark och jag tydliga med att det duger inte. Vi måste hitta något annat. Och senare så kom förhandlingarna igång mellan parterna. De såg att det var bättre att de tog tag i det och kom överens. Och parterna byter alltid, om det å ena sidan ser ut att det har blivit lättare för arbetsgivarna så har det blivit en stärkt trygghet för arbetstagarna. Till exempel bättre utbildningsmöjligheter. 

Finns det inte fog då för den oro och otrygghet som arbetare känner?

– Att säga upp människor, det har arbetsgivaren alltid kunnat göra. Men grunden i tryggheten är att ha rätt till en omställning så att du hittar rätt väg till nästa jobb och att du har en ekonomisk trygghet under den tiden.Vi i Sverige har aldrig försvarat enskilda jobb. Vi har försvarat löntagare. Om vi hade försvarat de jobb som vi hade på 50-talet hade vi haft 50-talets välfärd.

Föddes in i välfärden

50-talets välfärd var den välfärd som Stefan Löfven föddes in i. Bara fyra veckor gammal lämnades han till ett barnhem av en mamma som inte hade möjlighet att ta hand om två små barn. Några månader senare fick han komma till Iris och Ture i Sunnersta i Ådalen som fosterbarn. 

I vilket annat land blir ett fosterbarn och svetsare statsminister? Den frågan fick Stefan Löfven att, nästan lika motvilligt som han blev partiledare, att bestämma sig för att skriva sina memoarer. 

– Det var folkhemmet som gjorde det möjligt. Ett samhälle som klev in när en mor inte klarade det och sa: Okej, då tar vi ansvar för det här barnet. Jag fick möjlighet att gå i skola som alla andra barn. Jag behövde glasögon, det ordnade sig. Jag fick flera chanser till utbildning. Jag gick en tvåårig ekonomisk utbildning, det ledde egentligen ingen vart. Jag fick en svetsarutbildning under året mellan gymnasiet och lumpen. Jag fick möjlighet att börja på socialhögskolan i Umeå. Kände att nej, det är inte riktigt min grej. Nu skulle jag vilja jobba ett tag och tjäna pengar. Då hade jag svetsarutbildningen i bagaget. Fick jobb på Hägglunds. Engagerade mig fackligt och med det  kom också ett politiskt engagemang. På den vägen var det.

Stefan Löfven, 1993.

Bild: Håkan Nordström/Örnsköldsviks Allehanda/TT

Finns samma möjligheter idag?

– Jag tror det är lite mer begränsat möjligtvis. I grunden har vi samma, men det är precis därför vi måste stå upp för alternativ i till exempel utbildningssektorn. Jag har inte gått på folkhögskolan, men jag har varit mycket på folkhögskolor, på kurser. Och sett och förstått att här får människor komma in och växa och få nya möjligheter. Nu begränsas det. Nu begränsas det därför att den här regeringen inte tycker att det är viktigt att människor ska få en andra chans.

Jag hatar de här orättvisorna.

Klyftorna ökar. Men det gjorde de även under Stefan Löfvens regeringstid. När han avgick 2021 visade siffror från SCB att den rikaste tiondelen av befolkningen fick se sina inkomster öka betydligt mer än den övriga befolkningen. Halva befolkningen, den halva som hade lägst inkomst, fick knappt 29 procent av den totala disponibla inkomsten. Och vart fjärde barn med utländsk bakgrund levde med låg inkomststandard. 

Vad är det för kvitto på en socialdemokratisk regering? 

– De budgetar som vi lade, de gav mest till de som behövde mest. Och minst till de som behövde minst. Men undantag för en budget när värnskatten togs bort. Jag hatar de här orättvisorna och ojämlikheten. Det vi kan göra som politiker vad gäller sysselsättning till exempel det är att se till att kommuner och regioner har möjlighet att anställa. Det gjorde vi. 100 000 fler i offentlig sektor. I den privata sektorn kan inte vi bestämma det. Men däremot så kan vi underlätta för företag att anställa. Både genom ett samarbete i den gröna omställningen så att företagen får lättare att utveckla nya produkter, nya tjänster. Och då efterfråga arbetskraft.