I skuggan av den debatten pågår en annan, besläktad men betydligt tystare strid. Bakgrund­en är att flera myndigheter i Sverige de senaste åren har börjat använda ett transinkluderande språk.

På 1177 Vårdguiden, som ägs av regionerna, undviker man sedan några år orden ”man” och ”kvinna”. I riktlinjerna till dem som skriver texterna på sajten står det att grundregeln är att kön inte ska nämnas.

Ett annat exempel är den nya läroplanen för skolan där orden flickor och pojkar har bytts ut mot könsneutrala ord som ”elever” eller formuleringen ”oberoende av kön”.

Nytt språk i enkäter

I oktober höll Statistiska centralbyrån, SCB, ett webbaserat seminarium om hur offentliga aktörer ska kunna inkludera transpersoner i enkäter och undersökningar. Istället för att fylla i sitt juridiska kön, alltså det kön en person har enligt sitt personnummer, ska det vara möjligt att svara på enkätfrågor från myndigheter utifrån sin könsidentitet, det vill säga hur personen själv identifierar och uttrycker sitt kön.

Förändringen sker på begäran från regeringen, efter att betänkandet Transpersoner i Sverige lades fram för tre år sedan.

”Förövaren har försvunnit”

Men kvinnorörelsens paraply­organisation Sveriges kvinno­lobby är kritisk till det nya könlösa språket. Generalsekreteraren Clara Berglund säger att jämställdhetsarbete handlar om att konsekvent synliggöra de skillnader som finns mellan kvinnor och män. När orden kvinna och man, eller flicka och pojke försvinner tappas kvinnors och flickors perspektiv och behov bort, enligt henne.

– Vi vet att när beköningen försvinner så återgår man till den manliga normen. Det finns också formuleringar som varit viktiga att arbeta fram som har stor betydelse för jämställdhetsarbetet, säger hon.

Ett sådant exempel är hur man benämner våld.

– Först sa man ”våld i hemmet”, det var en lång kamp för att vi ska säga ”mäns våld mot kvinnor”, där vi adresserar den som är förövare och den som är utsatt. Nu ser vi steg tre: fler och fler säger ”våld i nära relationer”. Då har vem som är förövare försvunnit, och att det är ett jämställdhetsproblem har osynliggjorts, säger Clara Berglund.

Hon säger också att det könlösa språket skapar problem för att det rent praktiskt leder till att man slutar att samla in statistik om kvinnor och mäns liv och villkor.

– Det finns också en stor otydlighet. När man ersätter kön med könsidentitet så omförhandlar man hela jämställdhetsarbete och vad det är, säger hon.

Förklara hur du menar.

– Jag som kvinna har inte lägre lön för att jag identifierar mig och känner mig som en kvinna utan jag har lägre lön för att jag uppfattas som en kvinna av samhället. Att säga att det handlar om könsidentitet är någonting annat, säger hon.

”Osynliggör en viktig grupp”

Deidre Palacios, förbundsordförande på RFSL, menar att det är felaktigt att påstå att transinkludering skulle vara ett hot mot statistiken om jämställdhet. 

– Vi tror tvärtom att vi kan stärka jämställdhetsarbetet om vi arbetar tillsammans. Alla som drabbas i könsmaktsordningen och av hetero- och cisnormer bör synliggöras och det systematiska arbetet behöver därför inkludera även transpersoner, säger hen.

Enligt Deidre Palacios är problemet snarare det motsatta, att offentlig verksamhet inte alltid vet hur de ska arbeta med transinkludering i praktiken.

Hen menar också att majoriteten av befolkningen är cis-personer, personer vars könsidentitet stämmer överens med det kön de fick vid födseln. Därför kommer det att finnas tillräckligt med data i undersökningar för att få statistik över könsskillnader mellan män och kvinnor, även om transpersoner och ickebinära inkluderas.

”Drabbas av andra sjukdomar”

En effekt av de nya riktlinjerna på 1177 Vårdguiden är att ordet kvinna inte nämns i beskrivningen av mens. På den sida som handlar om kön likställs också kön, könsidentiet, könsuttryck och juridiskt kön. För Clara Berglund är detta problematiskt.

– Eftersom kvinnors och flickors kroppar ofta drabbas av andra sjukdomar eller får andra symptom än män är det särskilt viktigt att man i vården utgår från biologiskt kön. Enbart då kan alla människor få bästa möjliga råd, bemötande och behandling, säger Clara Berglund.

Vill inkludera alla

För RFSL väger frågan om självidentifikation tungt när det gäller arbete med statistik. Att det är upp till var och en att benämna vilket kön personen är och att det är och att det går att arbeta med metoder som både belyser juridiskt kön och transerfarenheter. Kritikerna är rädda för att erfarenheter av ojämställdhet från gruppen av personer som registrerats som flickor när de föddes och levt hela sina liv som flickor och kvinnor riskerar att försvinna om de inte syns i datan och statistiken.

Men Deidre Palacios tror inte det.

– Vi tror att man kan hitta arbetssätt som inkluderar alla i jämställdhetsarbetet, säger hen.

Samtidigt menar hen att det borde gå att få till kompromisser när de gäller att göra språket transinkluderande. Det går exempelvis att säga ”flickor, pojkar och ickebinära” eller ”mäns våld mot kvinnor, och våld i nära relationer”.

– Men att osynliggöra trans­personer inom exempelvis vården får väldigt starka negativa konsekvenser, säger Deidre Palacios.

Ett ”majoritetsperspektiv”

Clara Berglund betonar att det finns en målkonflikt mellan de olika perspektiven som är svår att komma bort från.

– Det är viktigt att man inte duckar för den konflikten, och att man i varje enskild situation försöker adressera vilka olika perspektiv och behov som finns. Frågar sig om det går att hitta en kompromiss och vilket som i så fall är det minst dåliga alternativet, säger Clara Berglund.

Är det möjligt att hitta en lösning?

– Vi tror kanske inte att det bästa är att alla perspektiv ska inkluderas i varandra i alla situationer. Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett majoritetsperspektiv som bäst hanteras genom strukturella insatser. Sedan måste man jobba med olika minoriteter och hjälpa dem genom riktade insatser. Inkluderingen får inte ske på bekostnad av jämställdhetsarbetet och osynliggöra merparten av befolkningen, säger Clara Berglund.