BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hon är en av alla flyktingar som har hamnat i kläm sedan regeringen skärpte asylpolitiken förra året. 

Kan inte återvända

Habiba har bott i Sverige i fem år och den 26 februari 2015 kom beslutet som hon inte ville få. Hon skulle utvisas ur landet. Beslutet hade vunnit laga kraft som det heter. Och enligt paragraf 11 om mottagande av asylsökande ”upphör rätten till bistånd när beslut om avvisning eller utvisning vinner laga kraft”.  I klartext innebär det, enligt de nya hårdare asylreglerna, att hon kunde vräkas från sin bostad och fråntas sin dagpenning.

– Jag kan inte återvända till Eritrea. De skäl som gjorde att jag tvingades fly är de samma som i dag. Jag kan inte ens gå till ambassaden och beställa ett pass med risk för att min familj som är kvar ska drabbas, berättar hon. 

Migrationsverket svarade med att den 1 juni besluta att avslå hennes rätt till bistånd. Några dagar senare var hon vräkt från sin bostad, fråntagen sitt id-kort och sin rätt till dagpenning.

– Jag har levt på gatan och fått tigga och förlita mig på andras välvilja för att få pengar, mat, kläder och medicin. 

Sedan i somras bor hon tillfälligt hos olika vänner.

– De är snälla och hjälpsamma men i längden blir det väldigt jobbigt att aldrig få något eget, att vara beroende av andra och inte kunna bestämma själv när jag ska äta middag, gå och lägga mig eller borsta tänderna. 

Just nu bor hon hos en kompis i Nacksta. 

– Jag brukar promenera in till stan på dagarna och sitta på biblioteket. Men det är svårt då jag inte har någonting, Jag kan inte ens låna eftersom man måste ha ett id-kort för att få låna böcker. Jag kan inte köpa medicin eller åka tåg heller för då behövs också id.

Har överklagat

Habiba har fått hjälp med pengar till busskort, hygienartiklar och mat, gåvor från bland andra Sundsvalls asylkommitté, som också hjälper henne att överklaga myndigheternas beslut. I dagarna har hon skrivit ett överklagande till ett beslut i tingsrätten där hon nekas bostad.

– Varje dag i fem års tid har jag tänkt och hoppas: Det kommer att bli bra. I morgon blir det bättre. Jag trodde att jag skulle få en andra chans, men nu har jag ingenting att hoppas på längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur länge jag orkar.

En stor sorg

Habiba tillhör en minoritetsgrupp som heter afar och hon är övertygad om att regeringen kommer att skada och döda både henne och hennes familj. I Eritrea finns hennes mamma och hennes nu 9-åriga son. 

– Jag kan inte åka tillbaka. Samtidigt saknar jag min son som bor hos min mamma. Men vad ska jag göra? Vad ska jag göra? upprepar hon.

När hon beskriver tillståndet i Eritrea är det med stor sorg.

– Jag kommer från ett land där ingen får använda sin röst för att uttrycka egna åsikter, från ett land som använder sig av tvångsarbeten för att upprätthålla en vansinnig och ondskefull ideologi. 

Flykten till Sverige beskriver hon som en mycket riskabel resa där varje steg också kunde vara ett steg närmare döden.

– Allt i hopp om att en dag komma till ett jämställt och fridfullt land som Sverige.

Samtidigt förstår hon inte varför inte de svenska myndigheterna tror på henne. Hon visar bland annat identitetshandlingar från Eritrea som hon menar är bevis för att hon talar sanning.

– Varför tror inte Migrationsverket på mig? Det är de som avgör om jag ska få leva i ett jämställt land i frihet eller skickas tillbaka till en säker död.